EDDIE THE EAGLE

15 april, 2016

Fan vad jag gillar människor som inte är riktigt som alla andra! Det jag gillar snäppet ännu mer är kombinationen av udda personligheter som snöar in på något smalt och speciellt och sen slår sig blodiga för att nå målet med det dom gör – och lyckas! Erfarenheten säger mig att ger man 100% så blir det bra, det kan inte bli nåt annat samtidigt som jag får lite kräk i munnen av ordspråket ”det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl”. Alla med ett uns tävlingsinstinkt i kroppen vet ju att det inte är sant, samtidigt, återigen, har man gett 100% kan man å andra sidan inte skylla på nåt även om man kommer sist.

Filmen Eddie The Eagle handlar om den mjölkdrickande mannen med flaskbottsglasögonen vid namn Michael ”Eddie” Edwards (Taron Egerton) som redan i unga år drömde om att ta sig till Olympiska Spelen, det var egentligen egalt i vilken gren. Idrottsgrenen ”Hålla andan under vatten” var han en klippa på som barn, sen försökte han med stavhopp och alla möjliga (och omöjliga) grejer – till föräldrarnas förtret, oro och förundran. Detta OS alltså… Vilket tjatande!

Det Eddie har är en mamma som får Tjuren Ferdinands mor att kännas ADHD-hispig, hon är ko-lugn (ha!) och stöttande, vägrar falla in i pappans ifrågasättande och det känns som han till och med skäms för sin son. Ungen är ju så jäkla konstig! Och han skulle ju bli murare som far sin!

Eddie börjar åka slalom och lyckas ta sig in i skidlandslaget med en hårsmån. Anledningen till att den brittiska olympiska kommittén inte lät honom åka till OS var (i alla fall i denna filmens värld) att han inte var tillräckligt säljbar som person sett till sponsorer och dylikt. Om denna del av historien stämmer eller inte törs jag inte säga men dom där kostymklädda gubbtjuvarna är verkligen sjukt otrevliga. Bajsmänniskor.

Nåja. Eddie är inte killen som ger upp. Tvärtom. Motgångar verkar funka som bensin för grabben och han får den lysande idén att börja med… BACKHOPPNING! Storbritannien hade inte deltagit i OS i backhoppning sedan 1920-talet – var det inte dags nu?

Jag tycker oftast väldigt mycket om denna typer av filmer. Sportfilmer med en solklar underdog, ball musik, kämpaglöd, nån peppande side-kick (som i detta fall spelas av en störtskön Hugh Jackman) och en lugnande vetskap om att det blir ett gott slut. Här kan man dessutom plussa på med en massa najs 80-talskänsla eftersom filmen utspelar sig runt Calgary-OS 1988 och det var grymt att höra ”Two tribes” med Frankie goes to Hollywood samtidigt som Eddie släpper taget om sittbänken på 70-meters-backen.

Vi var fyra personer i biosalongen när jag såg den här filmen och det blev rätt dammigt där på slutet, tårarna rann längs mina kinder. Det jag ville säga med att vi var fyra pers var att det LÄT som om fler än jag grät. Filmen funkade alltså på fler än det gråtmilda känslofluffet som är undertecknad (även om det kanske inte går att göra nån klinisk studie enbart på denna lilla folksamling). Men en stabil, snyggt gjort film är det absolut och Taron Egerton är bra lik verklighetens Eddie, han petar upp glasögonen på näsan med en lätthet, det är som om han aldrig gjort annat.

Jag tror banne mig det här är en film jag vill se om. Snart.

Tips!
Kolla in coola filmrecensenten Jonna när hon inför filmens premiär fick åka till Holmenkollen och prova backhoppning – OCH träffa Hugh Jackman på riktigt nära håll! KLICKA HÄR!!! 7,5 minut störtskön underhållning!

.

Jag pratar om den här filmen i avsnitt 32 av Snacka om film.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: