En julberättelse

25 december, 2011

Om du tycker din familj har problem så skulle du se den här franska familjen.

Junon (Catherine Deneuve) har fött fyra barn varav tre är i livet. Den förstfödde sonen dog redan vid sex års ålder i en ovanlig sjukdom och hade endast kunnat överleva med hjälp av en transplantation. Ingen av släktingarna var kompatibla och ja, sonen dog mycket tragiskt och någonstans är detta ett ärr i familjen som inte vill läka.

Junon är gift med Abel (Jean-Paul Roussillon), en man som är väldigt lik en mänsklig padda och han håller sin hand över familjen lite som en Gudfader, fast en Gudfader i röd lammullströja.

Syskonen är inte alltför tajta, det äldsta barnet Elizabeth (Anne Consigny) har helt brutit med den mellanbrodern Henri (Mathieu Amalric) och den yngste brodern Ivan (Melvil Poupaud) är liksom bara…Ivan.

Som sagt, detta är ingen familj som är vana vid gemensamma söndagsmiddagar men när Junon blir sjuk och behöver en benmärgsoperation har familjen inget val. Dom måste samlas, både barn och barnbarn bör testas och det hela mynnar ut i en julhelg med hela familjen under samma tak.

På nåt sätt känns En julberättelse som den franska varianten av Fanny och Alexander, fast utan en fisande morbror och en elak präst. Egentligen har filmerna inga klockrena beröringspunkter annat än julen som tradition och kuliss och kanske till viss del längden på filmen (den här är 150 minuter).

En julberättelse börjar i full gas på ettans växel och efter en timme ungefär läggs femmans växel i direkt och jag hängde inte riktigt med i tempoväxlingen. Jag hade velat se mer som filmen var i början, jag gillade berättarrösten och snabba klipp och återblickar och dockteater. Kanske hade det blivit tjatigt i längden men hellre det än att det blev knappt styrfart på berättelsen.

Filmen är rätt skön ändå på nåt vis, den är tänkvärd och behaglig men det kryllar av  jobbiga karaktärer och jag kan inte säga att jag känner sympati för någon av dom. Tyvärr ska jag tillägga för jag tror att det är meningen att jag ska få det, jag vet inte bara för vem.

Ett julfirande är ett julfirande är ett julfirande, så även i Frankrike och så även på film.

 

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia december 25, 2011 kl. 09:42

Lite dum titel, man skulle ju rätt enkelt kunna förledas att tro att den gäller Dickens-varianten.

Svara

Fiffi december 25, 2011 kl. 19:20

Sofia:
Håller med. Om man nu ska översätta titeln kanske det kunde göras lite mer kreativt.

Svara

Micke december 26, 2011 kl. 00:50

Fiffi:
Kommer du att recensera The Ward av John Carpenter?

Svara

Fiffi december 26, 2011 kl. 10:21

Micke:
Det är inte omöjligt men den är inte inplanerad i nuläget 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: