EN OVÄNTAD VÄNSKAP

17 juni, 2012

Filmer som kretsar kring sjukdom, handikapp och död behöver inte nödvändigtvis vara djupt tragiska och ledsamma dramor. Det senaste året har vi till exempel kunnat skratta åt cancerpatienter i 50/50 och Kvarteret Skatan reser till Laholm, vi har haft en mysig stund med George Clooney och hans fru som väntar på döden i The Descendants och nu beger vi oss till Frankrike för att träffa den totalförlamade Philippe som styr sin rullstol med en spak med hjälp av munnen och hans personliga assistent Driss, en man som på ytan inte har något annat än ett stort hjärta men som visar att med ett sådant kommer man långt.

Driss (Omar Sy) är arbetslös och söker dom jobb han kan hitta. För att få någon form av inkomst/ersättning/”a-kassa” måste han samla på sig underskrifter från presumtiva arbetsgivare och det är där och då han springer på Philippe (François Cluzet). Philippe är en rikis som blivit totalförlamad efter en skärmflygningsolycka och han behöver hjälp och tillsyn dygnet runt. Driss har inte en tanke på att varken ta eller få jobbet hos Philippe, det är bara påskriften han behöver, men Philippe tänker annorlunda. Han ser nåt hos Driss som han inte sett hos dom andra sökanden. Han ser en glimt i ögat, han får en känsla och vips är jobbet Driss trots noll erfarenhet inom området.

François Cluzet inte har så mycket att jobba med gällande Philippes uttryck men SOM han får till det! Dom i början av filmen ganska medelvakna ögonen förändras så som bara ögondusch medelst C-vitaminbrus eller nära umgänge med Driss kan göra. Driss energi och glädje smittar av sig och precis lika härligt som det är att bli smittad av livsglädje i Philippes situation precis lika frustrerande kan det vara att vara fånge i sin egen kropp och François Cluzet lyckas visa alla känslor med samma trovärdighet. Omar Sy´s Driss är en man jag inte kan bli annat än förälskad i. Han är underbar. Det är en roll som är otroligt tacksam att göra men som även måste vara väldigt KUL att spela. Han får flippa ut och dansa och le med hela ansiktet och LEVA.

Jag kan inte rå för det men jag tycker postern andas nånting heeelt annat än filmen. Okej att det är huvudrollsinnehavarna som poserar men för mig kan detta lika gärna vara en konsertaffisch till Dean Martin featuring Ja Rule eller reklam för en ny platta med Loa Falkman & Ken Ring Orkester. Jag får inte känslan av feel-good-film alls och jag tycker det är synd för en schysstare affisch hade dragit uppmärksamheten till sig på ett annat sätt. Skulle jag se den här postern bland andra färgglada, balla, uppmärksamhetskrävande diton på biografen hade jag antagligen inte valt denna film och jag tror inte jag fungerar så annorlunda mot många andra.

Intouchables är en sjuuukt mysig film, jättehärlig in i minsta molekyl men ändå så väldigt sorglig.  Att den är baserad på ett verkligt människoöde gör inte saken sämre. Musiken, fotot, skådespeleriet, allt harmonierar och jag kan inte göra annat än att sätta på September med Earth, Wind and Fire på maxvolym och börja fuldansa. Livet är härligt att leva, det gäller att passa på medan man kan.

{ 9 comments… read them below or add one }

Pladd juni 17, 2012 kl. 12:37

Fick ett varmt tips om den här för ett tag sen av en vän som var helt salig av lycka efter att ha sett den. Din text förstärker sannerligen känslan av vad det är för typ av film. Ska bli väldigt kul att se den. 🙂

Svara

Fiffi juni 17, 2012 kl. 16:12

Pladd:
Vad glad jag blir när du skriver att du ser fram emot att se den och ändå är det ingenting mot hur glad du kommer känna sig själv – efteråt 😉

Det här är en sån typ av film att även OM man inte skulle tycka att den är lika BRA som jag tycker så går det liksom inte att värja sig mot energin i den. Bara man kommer förbi första kvarten så är det räkmacka sen 🙂

Svara

Movies - Noir juni 17, 2012 kl. 13:37

Jag misstänkte nästan det 😉 Det här var en väldigt positiv överraskning som kanske inte börjar så speciellt, men tar sig fint. Även jag gav Intouchables 4/5 och den tog sig in på min lista över mina favoritfilmer från 2011.

Svara

Fiffi juni 17, 2012 kl. 16:13

Movies-Noir:
Absolut en positiv överraskning, även om jag hade rätt höga förväntningar på den efter att tex ha läst din recension. Alltid kul när en film är lika bra – eller bättre – än man trott 🙂

Svara

Movies - Noir juni 17, 2012 kl. 22:15

Jag instämmer för jag hade inte heller några direkta förväntningar på den. Svårt att inte bli förtjust och glad av den.

Svara

Svart Noir juni 17, 2012 kl. 19:30

Blev sugen på att se denna när jag läste din text. Ska ses någon dag. 🙂
Hehe, tog och lyssnade på September nu bara för det…

Svara

Fiffi juni 18, 2012 kl. 07:35

Svart Noir:
Hey hey hey,
Ba de ya – say do you remember
Ba de ya – dancing in September
Ba de ya – never was a cloudy day

Det hörs ända hit 😉

Svara

filmitch juni 18, 2012 kl. 10:10

En film jag spanat in men glömt bort men nu tack vare ditt inlägg hamnat på radarn igen 🙂

Svara

Fiffi juni 18, 2012 kl. 12:33

filmitch:
Toppen! Du kommer få en trevlig stund det kan jag garantera så till vida du inte vaknar på värsta tjurich-sidan just den dagen 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: