EN SÅNG FÖR MARION

15 juni, 2013

För första gången i mitt liv var jag på bio med ett sällskap gjort av trä.

I spöregn och släpandes på en longboard, visserligen packeterad i plast men ändå grymt otymplig att ha med sig på stan, slank jag in på en biograf för att “sitta av” en stund i väntan på telningen som önskat sig denna i present. Med tre minuter tillgodo bad jag om en plats längst ut på någon rad till den film som började närmast i tid och vips, där satt jag på en riktig pissig plats, på en film jag inte direkt varit sugen på att se men nånstans kände jag mig ändå nöjd för longboarden fick en alldeles egen stol.

Tillsammans med en halvmeter trä på fyra blå hjul, femton pensionärer och en hel drös med genomsura kläder och paraplyer som förhoppningsvis skulle torka under visningen var det dags att lära känna ännu en i raden av buttra gubbar på film, Arthur i Terence Stamps gestaltning.

Trailern till En sång för Marion är ganska hemsk och nu med facit i hand även totalt missvisande. Trailern visar nämligen en film som handlar om en ocharmig bitter gubbtjuv som bara bitchar och buttrar medan hans fru sjunger i kör. Ännu en Clint Eastwood i Gran Torino? En fortsättning på Griniga gamla gubbar? Listan på grumpy snubbar på film kan göras lång och bara för att en lista är lång blir den inte per automatik intressant. Trailern till den här filmen kan alltså beskrivas med tre bokstäver. DUM och/eller FEL.

Arthur har varit gift med sin Marion (Vanessa Redgrave) sen urminnes tider. Dom är gamla och skröppliga men har aldrig förlorat vare sig kärleken eller respekten för varandra. Marion har behandlats för cancer och mår inget vidare men hon har en livsglädje som smittar av sig till alla runt omkring henne, alla utom möjligtvis Arthur som inte är nån glad lax direkt. Han tycker däremot väldigt mycket om sin fru, han vill vara med henne och det går att ana en viss svartsjuka när Marion umgås med sina körsjungande glada vänner.

Arthur och Marion har en son (Christopher Eccleston) som har en mycket god relation med sin mor och en mindre bra med sin far (nähä?). Körledaren Elizabeth (Gemma Arterton) kämpar energiskt på med panschisarna och lyckas få dom att ställa upp i en körtävling. Dom behöver ett mål helt enkelt.

Förra året kom en fransk film som hette Amour. Den handlar om ett gammalt strävsamt par där frun är svårt sjuk och mannen är den omvårdande. Amour vann en Oscar, Amour vann en Guldbagge, Amour vann mångas hjärtan men inte mitt. En sång för Marion behandlar exakt samma ämne men ur ett mer allmängiltigt perspektiv och – tror jag – betydligt enklare att ta till sig för den stora massan. Bortsett från några få sångnummer som jag tror ska fungera som fnisspauser så är filmen betydligt mer sorglig än den dumma trailern ger uttryck för. Jag hörde snyftningar redan till förtexterna och både jag och longboarden visade tydliga tecken på gråtmildhet, om inte annat så såg jag ett par redigt smink-randiga kinder när jag springande tog mig nedför trapporna till toaletten efter filmen. Longboarden viskade att cancer är bajs och jag håller med den.

Emmanuelle Riva var Oscarsnominerad för sin roll i Amour men efter att ha sett den här filmen så förundras jag över hur Vansessa Redgrave kunde bli bortglömd. Hon borde ha varit given en birollsnominering för det hon lyckas förmedla på den korta stund hon är med är banne mig filmmagi. Och Terence Stamp är så fin, så jättejättefin. Och tillsammans känns dom som det perfekta åldrande paret på film. Jag tror dom är kära på riktigt, SÅ fina är dom ihop.

En sång för Marion är en ledsam feel-good-film. Det är skratt och gråt, det är idioter och charmknuttar, det är kommunikationssvårigheter och rädslor och mycket kretsar kring den stora frågan, det där med att aldrig sluta våga växa som människa. Filmen fick mig att reagera jättestarkt och jag är väldigt glad att slupen såg till att jag fick se den. Jag tror att den hade passerat mig både fort och osynligt annars.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: