TRANCE

16 juni, 2013

Jag tycker om Danny Boyle.

Jag tycker om honom när han visar knarkisars liv på film, när han gör ett indiskt Vem vill bli miljonär-drama och jag älskar honom när han gör sciencefiction till spännande filmpoesi. Jag tycker om honom även när han gör ett sömngångardrama med en trött James Franco som sitter fastkilad mellan stenar timme ut och timme in.

Danny Boyle är lika tydlig med sitt filmspråk som Woody Allen och Steven Spielberg är med sina. Det tar inte många sekunder av en Danny Boyle-film innan det tydligt går att utröna att det är hans estetiska hjärna bakom spakarna. Färgerna, klippen, musiken som pumpar ut och ökar i styrka för att förstärka känslor. Han använder sig ofta av en berättarröst, han filmar ur sneda vinklar och det är ett skönt driv i berättandet. Inte en enda tråkig sekund, ja, förutom 127 timmar som kändes som… 127 timmar.

Man skulle kunna tycka att när Danny Boyle kommer ut med en ny film så borde annonseringsmaskineriet gå för högtryck hos filmbolaget. Man skulle kunna tycka att Trance är en film som skulle kvalificera sig in på SF´s lista av biosommarfilmer. Man skulle kunna tycka att Trance är en film som förtjänar att visas på fler biografer än två förortsditon (Heron och Kista) samt Sergel. Man kan tycka mycket om Trance för hur jag än vänder och vrider på filmen och trots att den inte är något mästerverk så är den hästlängder bättre än mycket som går på biorepertoaren just nu (*host* After Earth *host* Gatsby).

Simon (James McAvoy) jobbar på en exklusiv auktionsfirma. Personalen får grundläggande utbildning i hur dom ska göra vid eventuella rån och chefen är mycket tydlig. Det är inte värt att vara tuff, människoliv kan inte mätas i pengar.

Nu ska en målning av Goya ska gå under klubban och säkerheten är maxad, det är trots allt en riktig dyrgrip men trots det är “olyckan” framme. Målningen stjäls av Franck (Vincent Cassel) och hans posse och allt ser ut att gå enligt planerna förutom att det saknas en målning i tavelramen när han ska öppna väskan med sitt byte. Allting lutar åt att det är Simon som tagit tavlan men han slog i huvudet vid rånet och minns ingenting. Franck – och Simon – tar en terapeut till hjälp, en kvinna som är duktig på hypnos och som ska försöka luska reda på var tavlan är gömd genom att “nå in” i Simons hjärna. Elizabeth (Rosario Dawson) är inte bara terapeut, hon är dessutom inte född igår och genomskådar alltsammans och det hela blir ett triangeldrama där ingenting är som det ser ut att vara.

Jag tror att jag fnulat ut historien men nädå, där kom en vändning. Sen tror jag att jag fått fason på tankarna igen men icke sa Nicke, jag blev bortfintad där med och bredvid mig sitter Henke och gäspar lite och jag undrar om han håller bättre ordning på trådarna än jag. Till slut släpper jag sargen. Jag ger inte upp men jag låter handlingen ske utan att jag värderar eller analyserar. Jag låter mig luras, förvånas, snurras upp och tänker mest på att vissa scener är rätt over-the-top för att vara en “vanlig” actionthriller. Det är lite naket, det är lite gore, det är lite larvuppfödning och det känns fräscht på nåt vis. Det är som att bli duschad med en blomspruta i ansiktet. Jag vaknar till, ryser till, tillåts inte nicka till och jag gillar det.

Betygsmässigt hamnar filmen närmare en fyra än en tvåa men en stark trea känns rimligt. Kanske blir det en höjning vid en omtitt när alla pusselbitar (om möjligt) faller på plats. Vad Henke tyckte om filmen kan du läsa här.

{ 6 comments… read them below or add one }

Henke juni 16, 2013 kl. 12:04

Schysste text! Vi har skrivit om samma film, har samma funderingar och ger samma betyg, men ändå så olika texter. Men de kompletterar varandra! Perfekt konsumentinformation om båda revyerna läses sida vid sida skulle jag vilja säga! Just denna gång riktar sig din text mer mot de som inte sett filmen än, och du vill ju locka besökarna till bion eftersom det är din favvis Boyle, och jag ger en mer flummig beskrivning med dolda budskap som lättare uppfattas av dem som redan sett filmen, vilket kanske är passande då jag känner mig mer som en betraktare och analyserare av denna film. Damn vi är bra! 🙂

Svara

Fiffi juni 16, 2013 kl. 17:04

Henke:
Hahaha, ja visst är vi det! Vilket telepatiskt teamwork! 🙂

Svara

Sofia juni 17, 2013 kl. 05:20

Fiffi och Henke — The Dynamic Duo!

Men du har helt rätt i det oerhört skumma att filmen inte blivit mer promotad, jag menar, det är ju Danny Boyle för tusan! Slumdog Millionaire blev ju jättehaussad eller vad det efter Oscarsnom?

Svara

Fiffi juni 17, 2013 kl. 19:57

Sofia:
Jag har för mig att Slumdog blev haussad både före och efter Oscarn. Boyle är ju ingen duvunge, det känns knepigt att Scary Movie får bättre PR än Trance även om jag fattar det här med målgruppsfokuseringen….

Svara

Movies - Noir juli 5, 2013 kl. 12:45

Danny Boyle gör ju egentligen inga storfilmer, inga blockbusters. Slumdog blev ju stor, men det är egentligen inte en storfilm. Sen har man ingen DiCaprio i huvudrollen, något som påverkar mer än vissa tror.

Jag gillar också Boyles stil och när det kommer till fotot så är det sällan man blir besviken. Jag tog upp det i min text om filmen att mycket beröm ska gå till Anthony Dod Mantle som är Boyles cinematograf.

Fanns en del att verkligen gilla i filmen, men den fick inte riktigt till det. Den ville kanske för mycket och borde ha fokuserat på “rätt” saker istället 😉

Svara

Fiffi juli 5, 2013 kl. 14:40

Movies-Noir:
Du har rätt, han gör inga blockbusters men han är ju (väl?) ändå klassad som en stor regissör? Och James McAvoy är ju ljusår bättre än Leo, tycker då jag 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: