EN STJÄRNA FÖDS

16 oktober, 2018

1937 var det Janet Gaynor och Fredric March som spelade Vicki Lester och Norman Maine, 1954 var det Judy Garland och James Marsden. 1976 bytte Vicki namn till Esther Hoffman och spelades av Barbra Streisand och Norman fick heta John Norman Howard och spelas av Kris Kristofferson och 2018 förnyades storyn ännu ett snäpp då den kvinnliga huvudrollen heter Ally och spelas av Lady Gaga och den manliga heter Jackson Maine och spelas av Bradley Cooper.

Där har du den snart åttioåriga evolutionen av filmen A star is born som nu fått sin fjärde remake (men mer om den senaste filmen imorgon).

För att komma i stämning och ha något att jämföra med innan jag begav mig till biografen för att kolla in Bradley och Gaga passade jag på att se En stjärna föds från 1976. Både Kris Kristofferson och Barbra Streisand är skådespelare jag tycker om och jag vet att jag sett filmen nånstans i början på 90-talet men då jag inte minns ett jota av detta är det verkligen som att se filmen för första gången när jag klickar på hyr på Itunes och blir 39 kronor fattigare. Redan i första scenen känner jag att WOW, det här är precis rätt film för min sinnesstämning. 70-talsfeeling när den är som allra bäst både i form av uttryck, filmbolagsloggor och färger.

John Norman Howard (Kristofferson) är en dalande stjärna på dekis. Han drar fortfarande massor med folk till konserterna men saknar respekt både för dom som betalat biljetter och för sig själv då han dyker upp fem timmar för sent och så pass tankad och drogpåverkad att han inte ens minns texten på sin största hit. Till publikens stora missnöje. Såklart.

Han skiter totalt i turnéledarens (Gary Busey) förmaningar om att åka till hotellet och vila för morgondagens ännu större spelning, han sätter sig i limousinen och drar vidare. Han vill FESTA och då blir det så. John hamnar på lokal, på en liten spelning med tjejbandet Oreos, tre tjejer med Esther i täten och dom det dräggiga fyllo han är kan han inte hålla käften. Han pratar högljutt med dom som tilltalar honom och Esther lackar ur. Hon går ner till honom bland borden och talar om för honom att han stör. Han ler. Han ler med hela ansiktet och för första gången på jättelänge SER han en annan människa. Det är början på sagan om Esther Hoffman och John Norman Howard.

Det jag tycker är det allra bästa med hela filmen är 70-talskänslan. Jag älskar verkligen estetiken och känner ett sån trygghet och ett sånt lugn när jag ser filmer som denna. Tänk Kinasyndromet, Kramer mot Kramer, Avlyssningen, ALla presidentens män, Capricorn One, DEN typen av känsla. A star is born är ett drama med musikinslag så det går inte att göra någon jämförelse för övrigt med dom andra filmerna men jag tror du förstår hur jag menar.

Barbra Streisand och Kris Kristofferson är väldigt omaka rent utseendemässigt och det är till en början svårt att förstå vad deras karaktärer ser i varandra men ju längre filmen går ju mer köper jag historien. Speltiden är lång, 139 minuter, så den har tid på sig att sig in i storyn

Det finaste är scenerna när dom bara tittar på varandra. Ögonen. Glittret. DÅ är jag där, då tror jag på allt. Och en del av sångnumren, Barbra sjunger så jävulusiskt fint och Kris ser så himla förälskad ut. Man smäller av litegrann. Jag måste erkänna att det känns bra att ha sett denna film som uppvärmning inför årets A star is born. Jag är pepp nu. Riktigt pepp.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia oktober 17, 2018 kl. 07:32

Åh, nu blev jag ju sugen på att se den här — gillar ju både Streisand och Kristofferson. Dte låter som om du beskriver den där realistiska 70-talskänslan? Jämfört med nyversionen som var betydligt mer upputsad?

Svara

Fiffi oktober 19, 2018 kl. 21:29

Sofia;
Jag tror faktiskt att du skulle tycka bättre om den här filmen än den nya versionen. Den här känns, som du skriver, aningens mer realistisk. Och snyggt retro-70-taligt 😀

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: