A STAR IS BORN

När det stod klart att denna månads filmspanarfilm skulle bli A star is born passade jag på att se den senaste versionen av historien, den från 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand i huvudrollerna (jag recenserade den här igår). Mer info än så har jag inte skaffat mig om historien, jag har inte sett trailern på denna nya film, ej heller ”tjuvlyssnat” på soundtracket. För mig räcker det att veta att det är Bradley Coopers debutfilm som regissör, att han spelar huvudrollen och att min kvinnliga musikaliska Queen, Lady Gaga, har den andra huvudrollen. Jag känner mig liksom lugn med det. Det kan inte haverera totalt, det kan bara inte göra det.

Nackdelen med att just denna film blev månadens filmspanarfilm KAN var att den gått på bio i en dryg vecka (och att vi inte fick se den på Malmö Filmdagar). Således hade jag redan både sett och hört reaktioner på filmen, jag var förberedd på en gråtfest av guds nåde, hade hela handväskan full med pappersnäsdukar och hade dagen till ära bytt mascara till en ”100% waterproof” men…ja…mer om detta lite senare.

Det här är en musikfilm med många och ganska långa musikaliska nummer och har man svårt för såna ska man nog skippa att se filmen. Personligen tycker jag det är härligt och dom allra bästa scenerna i filmen tycker jag är när Bradley Coopers karaktär Jackson Maine är på konsertscenen. Ljudet, den massiva basen, gitarren och Bradleys härligt skorviga röst, det blev en maffig mix.

Som Lady Gaga-fan-girl är jag inte särskilt förvånad över att hon är alldeles strålande både som skådespelare och sångerska i filmen. För att vara en av musikhistoriens allra största kvinnliga artister har hon en förmåga att kunna se väldigt ”vanlig” ut och i den här filmen känns det som ett väldigt plus.

När jag härom veckan läste en tweet från Edward af Sillén, att han på besök på en filmstudio i USA sett ett papper med två namn som var påtänkta för remaken av A star is born, tänkte jag direkt att det var tur att det inte blev dessa två. Leonardo Di Caprio och Beyoncé. Å andra sidan, hade det blivit dom hade man inte vetat om något annat och det hade säkert funkat det med MEN jag är väldigt nöjd med Bradley och Gaga.

Grundhistorien är tämligen lik föregångarna, förutom att filmen på vissa sätt är förändrad för att eventuellt kännas lite mer ”modern”. Det bakas in ett Saturday Night Live-uppträdande, Grammy-gala och lite annat smått och gott som ska få oss att inte dö mossighetsdöden men samtidigt….ÄR det inte en jävligt mossig story in the first place? Min hjärna dubbelkollar kalendern, ja, det är 2018 men i ärlighetens namn, återigen, suck suck suck, dessa briljanta manliga kreativa kulturmansegocentriker i centrum och även denna gång – såklart – med svår alkohol- och drogproblematik som både kvinnan i hans liv och alla andra i närheten tvingas förhålla sig till.

För mig blir A star is born därför i mångt och mycket ÄNNU en manshistoria som står mig upp i halsen, den om medberoende, en kvinna som förväntas trippa på tå för den missförstådda narcissistmannen som givetvis är extremt älskvärd, charmig och fin som nykter MEN – KOM IGEN – JACKSON MAINE ÄR TYP ALDRIG NYKTER.

Jackson är packad och påverkad från första sekunden han ser Ally (Gaga) och dom börjar lära känna varandra. Första kvällen dom ses och uppenbarligen ska ligga med varandra passar hon naturligtvis på att tvätta sig både här och där för att vara fräsch och fin. När hon kommer ut från badrummet har han däckat på soffan. Han får sedan hjälp att flyttas till sängen av sin agent/bror (Sam Elliott) och till råga på allt, när han sen vaknar till mitt i natten börjar han tafsa och kyssa henne och alla som någon gång varit i den situationen, att vara den ”nyktra och fräscha” vid sänggående och försökt sova bredvid en alkoholindränkt massa av mänskliga celler kanske inte uppskattar just DEN andedräkten mest av allt i hela världen, eller att bli väckt för den delen. Fan, hon borde vara förbannad kan jag tycka ÄVEN om Jackson Maine kan charma en sten om han sätter den sidan till (sidan = det leendet och dom blå ögonen).

Det finns många scener i filmen som stör mig, som stör mig på det sättet att det känns som vi inte kommit någonstans, att det inte finns mer råd och rön kring just medberoende och kärleksrelationer. Ally är en ”stark kvinna” som absolut sätter ner foten ibland, samtidigt är hon beredd att ge upp stora delar av sina drömmar för Jacksons skull, för att han med sitt beroende inte kan göra vissa saker (vill inte spoila stora grejer här, såklart). Han kan bete sig hur fan som helst och hon förlåter. Hon förväntas förlåta. På DET sättet hade tvärtomtanken faktiskt varit mer intressant som film 2018. Vänd på det. Tänk att det är Ally som är den stora stjärnan med en beroendesjukdom och Jackson den okände nobodyn med låtskrivarambitioner. Dom hade inte ens behövt byta skådisar. Ally hade bara kunna spelat ännu mer av ”sig själv” som Lady Gaga.

Det finns ännu fler scener jag retar mig på i filmen (och som jag även gjorde i föregångaren) men egentligen är det inte viktigt för filmen i sig, det är nog mer viktigt för användandet av pappersnäsdukar. Eller mitt icke-användande. När stora delar av salongen började gråta sådär hulkande från hjärtat, när det snorades och snyftades så satt jag där och tänkte att nu är det äntligen min tur att känna mig gjord av sten. Jag var nämligen inte i närheten av att känna mig ledsen, fick inte ens en tår i ögonvrån.

Gällande detta med slutet verkar det bara finnas två läger. Antingen lossnar alla gråthämningar och filmen får en stark fyra/femma eller så känner du dig tämligen oberörd men upplever ändå att du sett en BRA film och ger den en trea. Jag hamnar i den sista kategorin och trots det känner jag mig rätt säker på två saker: Bradley Cooper kommer knipa en Oscar för Bästa manliga huvudroll och om det finns en rättvisa i världen får Lady Gaga den kvinnliga motsvarigheten. Jag tycker dom båda förtjänar det.

Även Sam Elliott kan nog knipa en guldgubbe för Bästa Mustasch….näää, Bästa manliga biroll menar jag såklart (även om muschen är fucking EPISK) och det finns både en och två låtar som skulle kunna bli nominerade – och vinna – för bästa musik. Filmen i sig är hundra procent oscarskompatibel på det där ”old fashioned sättet”. Den totala motsatsen till Gräns skulle man nog kunna säga.

 

 

.

Övriga filmspanare som sett filmen är:

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Jojjenito
Movies-Noir

(…och om det är någon som vet om det är en namn-slump att skådespelaren Rafi Gavron spelar skivbolagsagenten Rez Gavron så får du gärna tjoa till. Det är ju inte världens vanligaste efternamn, hade Cooper dålig fantasi måntro?)

 

16 svar på ”A STAR IS BORN”

  1. Haha, jag tänkte OCKSÅ på den där ”mysiga” väckningsscenen på hotellrummet. Vid bägge tittarna 😀 Däremot är jag inte helt överens med dig vad gäller Sammy E — alltså, jag älskar ju hans stil (och mustasch) men här tycker jag inte att han gör någonting mer än det absolut nödvändiga. Känsloscenen i första halvan med Bradley var nästan lite skämskuddevarning på för min del

    1. Sofia:
      Det jag gillar med att det var just Sam Elliott i den rollen var att han matchade Bradley Cooper rent skådespelarmässigt. Det hade varit så lätt att ta någon mindre känd i den rollen, någon Bradley lätt kunde ”övermanna” utrålningsmässigt men med Sam hamnar han på samma nivå. Man förstår deras relation på ett annat plan i och med att Sam är såpass stabil som han är. Tycker jag.

      Och så har han fin mustasch. 🙂

  2. Oj! Det här är nog den första gången jag hört det minsta negativa om filmen. Jag hade sett trailern typ 20 gånger, men ändå lyckades filmen leva upp till förväntningarna. Alla mina kollegor som sett filmen (jag jobbar på biograf) har kommit ut och gett den fullpott trots att alla haft oerhört höga förväntningar. Trodde typ inte att det gick att störa sig på filmen.

    Jag såg mycket likheter mellan den här filmen och Walk the Line. Förutom att A Star is Born är en remake och Walk the Line är baserad på en sann händelse. Båda är musikaliska draman med en kärlekshistoria om en musiker som drabbas med drogproblem. A Star is Born hade nog fallit ganska rejält om det inte hade funnits kemi mellan Bradley Cooper och Lady Gaga. Men eftersom kemin var alldeles utmärkt så tyckte jag att filmen var skitbra och scenerna som du nämnde störde mig inte alls.

    1. Moya:
      Kemin mellan Bradley Cooper och Lady Gaga är verkligen exceptionellt bra, för mig gör den hela filmen. Hade kemin inte funnits hade jag inte trott på historien alls.

      Men….jodå….det går att störa sig på många saker med filmen (uppenbarligen :D). Klicka gärna på länkarna längst ner i inlägget så kommer du till mina filmbloggarvänner. Betygen på filmen är rätt utspridda 🙂

      1. Det har jag gjort. Läste inte alla recensioner men jag såg betygen. Det var ju lite uppfriskande med folk som faktiskt kan dissa den här filmen!

        1. Moya:
          Det var i ärlighetens namn bara en av oss som gav filmen ett underkänt betyg men filmer som denna, som så många hyllar till skyarna, känns ju nästan sågade om dom ”bara” får en 3:a 🙂

  3. Jag kände nog samma du mot slutet och hamnar på en en vanlig trea jag med.

    Men jag har svårt att tro att Cooper eller Gaga ska ha nåt med Oscars-racet att göra. Bästa sång däremot, den är väl inplockad redan.

    1. Jojjenito:
      Det blir – som vanligt – en spännande oscarsnatt. Jag har så himla svårt att tro att Bradley INTE kommer få en. Det här är ju hans Reese Witherspoon/June Carter 🙂

  4. he,he..alltid lika givande att läsa dina recensioner! såg den ikväll…jag och mitt sällskap representerade de ”torra ögonen cynikerna”… Vi tyckte båda filmen var 1. bra ”. Bradley sjöng asbra ( o ögonen..det går inte att inte nämna ögonen..) 3. Gaga = outstandig i både sång o skådespel. men..njäe..allt som du skriver om alkot o Dentappraöverlojalakvinnan som (enda jag stör mig på med Gaga) tittar alltför Streisand okritiskt beundrande på Mannen. Och..att Bradley lider av ett svårartad Sam Elliot komplex i denna film (fullt förståeligt..ja menar Sam is da man) med sin cowboyröst . men all in all bra film. oscar för Bradley? Hallå?!!? om inte JP fick för JC..så nej. 😉

  5. Snowangel:
    Jag håller med dig, att JP inte fick en Oscar för JC är nu, då och för alltid helt j-a obegripligt! Men….inte desto mindre…min magkänsla säger att Bradley kommer ta hem det. A star is born är så Oscarskompatibel i sin helhet, jag tror den – och han – vinner på det.

    (Det var visserligen WTL också. Hm… Så JÄDRA fel att han inte vann!)

    1. Carl:
      Det är tråkigt och framförallt rätt onödiga grejer. Inte onödiga att störa sig på men onödiga att Braddan inte fixade till dom 😉

  6. Hade ganska stora förväntningar på filmen i och med just Bradley och Gaga. Gillar båda skarpt och blev jäkligt positivt överraskad av Gagas talang för skådespeleriet när jag såg henne i American Horror Story. Fast där var hon mer ”sig själv” även om hon kanske inte har för vana att sippa blod till höger och vänster utanför filmduken:-). Tycker också det var skönt att se henne alldaglig. Och den biten funkar kanon. Så även kontakten med Bradley.

    Men det var typ allt. Kände ingenting när filmen var över. Förutom att ha fått se en ok film. Med en jäkla massa bra musik. ”Always remember us this way” är helt jävla magisk. Sjuuuukt bra. Och sjungs på det kraftiga, hesa sättet som bara Gaga kan. Musiken kommer leva kvar – men filmen flagna bort…

    Hade noll koll på att det var en remake (på en remake) dock:-). Inte förrän jag googlade efter att ha sett den.

    1. CHRISTER:
      I´m with you! Jag tycker också att “Always remember us this way” är den helt klart bästa låten i filmen, det är fucking RYS! Trots att det är en ballad!
      Bästa musikscenen är den allra första i filmen tycker jag. JÄVLAR vilken start! Bradley är tung! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.