ESCAPE PLAN

7 december, 2013

Det finns stunder i livet när det känns som att tiden står still.

Ibland händer det i mindre trevliga situationer, som när man ligger raklång i en nedfälld stol med ett hårt plastskynke över ansiktet och enda kontakten är ett hål för ena ögat och det ögat är uppspärrat med en metallställning och har en arg spotlight riktad mot sig. Jag vet att jag kommer gå ut genom operationssalsdörren om två minuter men just då, just när läkaren står med sprutan i handen, sprutan som ska ända in allra längst bak i mitt öga –  DÅ står tiden still.

Ibland händer det på flygplatser eller tågstationer. Tiden kan upplevas stå still när man väntar på att komma vidare, när man sitter fast, när man bara vill hem eller bort eller i alla fall fram. Minuterna tuggar sig framåt men också lite bakåt, något som lätt kan förväxlas med still.

Tiden kan också stå still i en biograf en snöig fredagkväll i december. 1989 hade Sylvester Stallone huvudrollen i en fängelsefilm som heter Lock up. När jag satt i biosalongen igår kväll kändes det som om tiden stannat vid 1990-1991, vilket borde ha varit det ungefärliga årtalet då Lock up 2 hade haft premiär om det funnits en sådan film.

MEN vilken härlig känsla! Vilken LYCKA i magen. Escape Plan är nämligen en riktig 90-tals-action gjord på hederligt 90-talsvis. Inget high-tech larv med luftburna dataskärmar a la Minority Report, inget science fiction-jox a la Demolition Man, inget pluttinuttgullande romantiskt krafs, nejdå, det här är gubbaction när den står som allra stadigast med båda fotriktiga vandrarkängorna på jorden.

För tredje gången i filmhistorien ikläder sig Sylvester Stallone en karaktär vid namn Ray (Tango & Cash och Specialisten är dom andra två). Den här gången är han Ray Breslin, en man med ett kreativt, annorlunda och lukrativt jobb. Jag vill inte spoila själva handlingen men det är klart att han hamnar i fängelse, faktiskt placerad på samma ställe som en snubbe vid namn Emil Rottmayer (Arnold Schwarzenegger).

Det är så HÄRLIGT att se dessa två män tillsammans igen och det är ännu härligare att se dom båda agera med glimten i ögat på ett bra sätt ( i Expendables gick det väl sådär, i alla fall för Arnold). Filmen gav mig två timmars frontalmys och inte blev det ett dugg sämre av att återse Sam Neill, Jim Caviezel, Vincent D´Onofrio och argbiggen Vinnie Jones igen. Musikprofilen 50 Cent hade en av dom mer framträdande birollerna och han skötte sig fint han med.

Det finns faktiskt inte mycket att klaga på här. Ondskan-regissören Mikael Håfström har gjort det han ska, Alex Heffes komponerade filmmusik är briljant, jättebra, kanske till och med perfekt och Sylvester Stallone är Sylvester Stallone. Och trots gruvlig brist på kvinnliga karaktärer så klarar den A-märkningen, vilket säger betydligt mer om hur luddig märkningen är än om filmen.

 

{ 12 comments… read them below or add one }

Henke december 7, 2013 kl. 13:28

Vad härligt att den funkade! Med rätt förutsättningar, vad går upp mot en actionfilm på 90-talsvis? Inte mycket!

(Även om man kan komma långt med bitterljuvliga romantiska dramer också…)

Svara

Fiffi december 7, 2013 kl. 22:56

Henke:
Tänk att få se ett bitterljuvt romantiskt drama med Stallone i huvudrollen! Det vore nåt! Lite som Clintan med sin Broarna i Madison County. 🙂

Svara

Movies - Noir december 7, 2013 kl. 14:12

Ja, kul att den gick hem, speciellt som du sett fram emot den och allt.

Jag hade egentligen inga problem med den, fram till slutet som gjorde att den tappade en del.

Och visst är det mycket Lock-Up 2 över det hela 😉

Min text om filmen.

Svara

Fiffi december 7, 2013 kl. 22:59

Movies-Noir:
Ja det var kul. Riktigt kul. Jag tyckte man fick precis det man kunde förvänta sig – med grädde på toppen. 🙂

Svara

Henke december 7, 2013 kl. 16:38

På tal om A-märkningen… Pepp?

Svara

Fiffi december 7, 2013 kl. 22:59

Henke:
Menade du om filmen borde ha fått en pepp-märkning? I såna fall, nej. Det är inte en sån typ av film tycker jag,

Svara

Tommy december 7, 2013 kl. 22:36

Blev riktigt besviken på denna film. När man äntligen parar ihop Stallone och Arnold borde det vara mer svulstigt än detta… För när äntligen dessa giganter spelar mot varandra fullt ut ville, åtminstone jag, ha en vinkning till 80-talet och dessa herrars härliga actionrökare. Nu kändes det som man slösade bort tillfället. Sevärd inget mer.

Svara

Fiffi december 7, 2013 kl. 23:01

Tommy:
Det var nog det jag gillade mest med filmen, att den var mer thriller än ren action. Samtidigt är det ju action – också och speciellt i slutet är det ju väldigt mycket action, action som kanske inte är helt superduperbra tycker jag.
Men trist att du blev besviken. 🙁

Svara

Sofia december 8, 2013 kl. 13:51

Misstänker att jag får betydligt mer utbyte av din härliga text än filmen om jag nu kommer mig för att se den någon gång 🙂 Filmkärlek rules.

Svara

Fiffi december 9, 2013 kl. 08:43

Sofia:
Säg inte det du, du kanske skulle bli förvånad 😉

Svara

filmitch december 15, 2013 kl. 13:21

ska försöka hinna med den här till veckan 🙂

Svara

Fiffi december 15, 2013 kl. 16:10

filmitch;
Härligt! Hälsa!

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: