FÅGELFÅNGARENS SON

En kvinna hörde av sig till regissören Richard Hobert och berättade en historia. Det var en verklig historia, något som hänt på Färöarna visserligen för länge sedan men historien förtjänade att berättas tyckte hon. Richard Hobert lyssnade andäktigt och höll med. Han höll med så pass mycket att han skrev ner berättelsen och Fågelfångarens son blev hans skönlitterära debut som författare. Nu är filmen baserad på boken klar också och berättelsen om Esmar, mannen som var tvungen att få en son för att få behålla sitt hus och jordlott, kan föras vidare även i bildform.

När jag såg den här filmen på Stockholm Filmdagar i januari var Richard Hobert på plats och pratade om filmen. Han kändes stolt, det var fint och något som var ännu finare (och kanske modigare) var att han satt kvar i salongen och såg filmen ihop med oss andra. Det var den svenska premiärvisningen och han kan omöjligt veta hur filmen skulle mottas. Skulle det bli en ny Tre Solar? Skulle publiken* bryta ihop som under Glädjekällan?

Enligt gammal färöisk lag kommer farmaren och fågelfångaren Esmar att förlora sitt markarrende om han inte får en son, en arvinge, inom ett år. Han måste då tillsammans med hustru och barn lämna hus och hem och det liv de har byggt upp. Johanna (Vigdis Hentze Olsen) och Esmar (Rudi Køhnke), som hittills bara fått döttrar, vågar inte lita till slumpen än en gång. För att säkra sin överlevnad bestämmer de sig för att välja ut en främmande man som kan göra Johanna med barn. Till sin hjälp tar de i största hemlighet den svenska värdshusvärdinnan Livia (Livia Millhagen). Ingen av dem anar följderna av deras desperata försök till räddning. 

Det är filmens handling i korthet. Lägg därtill väldigt många vackra vyer över färöisk natur så har du hux flux 110 minuter film som berättas i väldigt sakta mak, nästintill kontemplatoriskt ibland ändå måste jag säga att jag aldrig hade tråkigt. Skådespelarna gör ett fint jobb allihop.

Jag tror att det språkliga hade stört mig en smula om Richard Hobert inte förklarat omständigheterna innan filmen drog igång, att invånarna på Färöarna pratar både svenska, norska, danska och färöiska i en salig blandning och alla förstår varandra även om dom inte pratar samma språk. Därför pratar skådespelarna olika språk i filmen och den är textad rätt av.

Nu till en sak i filmen som faktiskt störde mig lite på riktigt. Hemma hos överklassdamen Livia är det fina tapetserade väggar, tapeter från Morris & Co som finns och säljs mer än någonsin nu. Mönstren heter Standen och Pimpernel och skapades av William Morris 1883 (fast då endast som tyg) respektive 1876. Historien filmen berättar utspelar sig under 1800-talet, frågan är bara när? Det här är dessutom då liksom nu väldigt dyra tapeter. Stämmer detta verkligen att Livia hade tapeter som dessa på väggarna i ett hus på Färöarna vid den tiden? Jag vet, jag är larvig och anal och nitpickande nu men det här är mitt jobb och jag må vara arbetsskadad men det är viktiga saker. Rätt scenografi kan ta mig in i vilken bubbla som helst men den kan också ta mig ur och då är det svårt att ta sig in igen, att släppa sargen.

Som sagt, jag hade inte tråkigt under visningen men jag upplevde att dom äldre i publiken var mer ”med i matchen” än jag var. Dom interagerade (läs: lät) mer och var också snabba fram till Herr Hobert efter visningen för att tacka. Jag själv jublade kanske inte men jag tycker att Richard Hobert är en ypperlig filmare och han har gjort ett par av mina absoluta favoriter inom svensk film (denna och denna till exempel). Fågelfångarens son når inte upp till dom höjderna men är ändå en fullt habil film.

(*publiken = syftar till mig själv i just detta fall)

 

2 svar på ”FÅGELFÅNGARENS SON”

  1. Är tapeterna så specifika Morris-tapeter känns det märkligt att scenografen skulle ha missat en sådan. Så det skulle nog kunna vara ”sant”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.