EN ENKEL TILL ANTIBES

24 oktober, 2011

“Hej och välkomna till Filmstaden Söder. Filmen ni snart ska få se heter En enkel till Antibes. Flera av er kanske kommer att behöva en toalett och det finns bara en här utanför men en trappa upp finns det massor. Glöm inte att ta med biobiljetten om ni går på toaletten en trappa upp för det finns en kod på biljetten som öppnar dörren. Och så var det det här med mobiltelefoner. Det kanske inte är så många av er som har mobiltelefoner men ni som har ska stänga av dom nu. Tack. “

Att gå på eftermiddagsbio och välja en icke-amerikansk film var verkligen en upplevelse. Salongen var fullbelagd till 90% och av dessa var 89,99% av besökarna över 70 år – och sen var det jag. Det fanns inte ett naturligt brunt, blont eller svart hårstrå, det var bara grå pantrar – och jag (som inte heller har naturlig hårfärg men det är en annan femma). Jag satt där alldeles ensam inklämd mellan en torrhostande tant och en orutinerad oldie som öppnade sin påse Ahlgrens bilar lagom precis när filmen började och sen envisades hon med att grävprassla, att vilja äta enbart den bil som låg längst ner i botten, en bil i taget tills påsen var slut.

Alltså, det här hade verkligen potential att bli biobesöket från helvetet. Nu blev det inte så. Tack vare den kanske viktigaste beståndsdelen i ett biobesök – filmen själv – OCH mina till åren komna medbesökare blev Richard Hoberts roadmovie En enkel till Antibes mina mysigaste biotimmar hittills i år.

Änkemannen George Olsson (Sven-Bertil Taube) fyller 73 och överraskas på sin födelsedag med att grannen hittat en annons i morgontidningen att hans hus är till salu. Barnen Johan (Dan Ekborg) och Susanne (Malin Morgan) har gått bakom ryggen på sin far. Dom vill sälja huset, ta pengarna själva och stoppa in George på ett hem för senildementa fast det enda stora medicinska felet med honom är hans hjärta.

George har dom senaste tre åren haft hjälp av en tjej som heter Maria (Rebecca Fergusson). Hon stjäl hans prylar som en korp och han vet om det. Nya mobilen kommer väl till pass och han fotar henne när hon stoppar ner sakerna i väskan för han vill ha henne kvar, hon är trevlig och duktig på sitt jobb men skulle hon en dag vilja sluta kommer han hota med att polisanmäla henne, utpressa henne lite lagom sådär för att få henne att stanna.

Födelsedagen blir en händelserik dag för hela familjen, George spelar med men har full koll på cirkusen runt omkring honom, precis som han alltid haft. Han vet att barnen inte tycker om honom och i ärlighetens namn tycker han inte om dom så mycket heller. Det har flutit mycket vatten under broarna och det är många konflikter som pyser och bubblar under ytan.  En av dom handlar om Charlotte, en fransk kvinna som spökat i hela Georges vuxna gifta liv med barnens mamma Helena (Anita Wall).

Jag undrar om jag inte satt och log hela filmen igenom. Jag hade ont i kindvecken när jag lämnade biografen och jag var alldeles varm inombords. Det var härligt att få se Sven-Bertil Taube i sitt absoluta esse, rollen som George är som klippt och skuren för honom precis på samma sätt som Ragnar i Glädjekällan var för Sven Lindberg. George är hjärtskärande, han är så fin och Sven-Bertil Taube spelar den gamle halvblinde mannen på ett sätt som bara en gammal halvblind man kan.

Rebecca Fergusson har jag enbart sett i TV-serien Nya tider innan det här och det var många år sedan nu. Hon har växt upp och hon fått fason på många av dom skådespelarmässiga barnsjukdomar som jag kunde tycka att hon hade då (detta var år 2000). Här är hon oklanderlig, jättebra och fullt trovärdig.

Kombinationen Sven-Bertil Taube, Rebecca Fergusson och Richard Hoberts fullständigt BRILJANTA manus gör att En enkel till Antibes är så nära en fullpoängare en svensk film kan komma utan att riktigt nå ända fram. Det är så nära så nära en femma och vid en omtitt är det fullt möjligt att jag höjer betyget ett snäpp. Det jag vet helt säkert är att jag aldrig kommer sänka det även om jag ser filmen hemma och inte har den äldre generationens sköna reaktioner runt omkring mig.

[Som bonus fick jag idag reda på vilka som svarar “JA!!” på min fråga om världen behöver ännu en Stig-Helmer-film. Det skrattades hjärtligt, högt och mycket när trailern till The Stig-Helmer Story visades före filmen. Så nu vet jag. Det kommer busslastas in PRO-medlemmar på SF-biograferna under julhelgen.]

{ 6 comments… read them below or add one }

dan oktober 24, 2011 kl. 17:57

Haha 🙂 Satt bredvid 60-åriga tanter när jag såg Apflickorna på matinétid för någon månad sedan.

Trodde jag var ensam om att avsky den första halvtimman på bio när alla tuggar popcorn med öppen mun och äter godis inlindade i papper! Det verkar vara standard. Något som gör att jag hellre väntar med att se filmer jag tror kan vara bra tills de kommit ut på dvd, för att inte förstöra helt. Har dock sett det som något tonåringar brukar syssla med. Varje gång jag sett en “mogen” film är det helt “godistomt” i salongen :S

Svara

Fiffi oktober 24, 2011 kl. 20:43

dan:
Apflickorna? Där ser man. 😉

Jag HATAR godispappersprassel i biografen nästan lika mycket som jag AVSKYR lukten och ljudet av dill&gräslök och/eller baconchips. Varför är det så svårt att åtminstone öppna påsen under reklamen, måste den liksom öppnas lagom till förtexterna och gärna krångla lite också så påsjäveln inte går upp utan låter maximalt? Människorna bakom detta helvetiska I-landsproblem är av alla åldrar och alla kön, ingen nämnd, ingen glömd 😉

Svara

Movies - Noir oktober 24, 2011 kl. 19:14

Kul läsning, och jag känner igen mig från ett par visningar, bl.a. när man gått på Cinemateket. Tycker iofs det är charmigt med de gamla, och så jag som en av få yngre. Det värsta är dock att det är annat man stör sig på när det är äldre. Senast jag var på en sån visning så hade en av dem gaser filmen igenom (inte kul att sitta precis bakom heller) och en annan som satt bredvid mig somnade och började snarka, haha. Charmigt, men inte direkt vad man vill ha under ett biobesök.

Svara

Fiffi oktober 24, 2011 kl. 20:45

Movies-Noir:
Snarkningar är kanske inte så charmigt, inte biofisar heller. Huuuuua. Då föredrar jag godispapperprassel alla dagar i veckan 😉

Svara

Sofia oktober 25, 2011 kl. 06:16

Kul med en sådan nästan-fullpoängare. Fast Hobert verkar fortsätta på att skapa sina charmiga gubbar och utrusta dem med yngre tjejer (Mona Malm undantagen)

Svara

Fiffi oktober 25, 2011 kl. 08:45

Sofia:
Helt rätt iakttagelse.Han är nästan lite Woody Allen-sk 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: