FIFTY SHADES DARKER

18 februari, 2017

Alla som följt denna säsong av På spåret har kunnat höra Fredrik Lindströms upprepande prat om Cajsa Warg, upprepningar som blivit så pass tjatiga att Kristian Luuk en gång lämnade studion för att han inte orkade höra hennes namn en gång till.

När jag sitter i en väldigt-långt-från-fullsatt Rigoletto 1 och tittar på uppföljaren till kalasfilmen Fifty shades of Grey (ja jag TYCKER den är bra. So sue me!) så känner jag mig lite som Fredrik Lindström. Det är nämligen väldigt mycket Cajsa Warg över Fifty shades darker. Det är koka-soppa-på-en-spik-men-ojsan,-vi-hade-visst-inte-ens-en-spik-känsla.

Visst, filmen är såklart baserad på E.L. James andra bok om Anastasia Steele och hennes brännmärkta sadistmiljonär Christian Grey, men allt det där som var lite edgy i första filmen, det som kunde kännas både sagolikt romantiskt, spännande och smått förbjudet, allt detta är som bortblåst nu. Deras relation är på nåt sätt etablerad nu och Anastasia var redan i första filmen tydlig med vad hon inte gillade med Christians sexuella preferenser och hon står fast vid det och Christian är fortsatt så besatt av Anastasia att han hux flux inte behöver sina lekar och leksaker längre. Bara han får Anastasia så är han lycklig. Och då vill Anastasia hux flux bli lite spankad. Nämen SÅ DET KAN BLI när man ska försöka laga mat utan ingredienser.

Jag känner att jag låter lite gnällig nu, att det kanske går att läsa både på och mellan raderna att det här inte är en speciellt bra film? Ja det kanske du kan tro men bara för att du tror det betyder det inte att det är rätt. Jag tycker nämligen inte att det är fullt så illa som jag kanske “borde” tycka. Jag gillar nämligen kemin mellan Dakota Johnsons Anastasia och Jamie Dornans Christian, som filmpar tycker jag dom är jättehärliga ihop.

Allt med historien är hundra procent en överdriven, skruvad SAGA men trots alla fel, brister, ytlighet, ren dumhet och brist på smakförstärkningar har jag ändå en trevlig stund i biomörkret. Den här filmen är inte i närheten så bra som den första och det är ingen stark trea jag delar ut men jag kan inte ge en underhållande film som denna underkänt ÄVEN om jag tycker det är jättesynd att Sam Taylor-Johnson inte ville regissera även uppföljaren. Nu heter regissören James Foley och han ska regissera även film nummer tre i serien, Fifty Shades Freed, som kommer om exakt ett år. Under eftertexterna på dagens film bjöds det föga förvånande på en trailer till trean. Jag kommer sitta som på nålar ända till Alla hjärtans dag 2018, SEN är det slut på eländ…..f´låt, sagan.

Jag såg filmen ihop med Sofia (konstigt att inte fler filmspanare ville hänka på….jättekonstigt). Här är hennes tankar om filmen.

Jag pratade om den här filmen i avsnitt 76 av Snacka om film. Här kan du lyssna på det om du blir sugen.

{ 5 comments… read them below or add one }

Sofia februari 18, 2017 kl. 15:37

Hmmm, jag börjar känna att 2/5 var ett lite väl snällt betyg för den här filmen. Det måste vara det trevliga sällskapets inflytande 🙂 Jag är med på sagobiten när det gäller själva kärlekshistorien, men när det spiller över även på karriärsituationen blir det för fånigt…

Svara

Fiffi februari 19, 2017 kl. 19:53

Sofia:
Jag tycker inte det var för snällt. Kanske tyckte du att filmen var bättre där och då än den känns i backspegeln? Men visst är det fånerier. Som det har att han aldrig tar av sig byxorna, bara drar ner dom jättelite, typ tio centimeter. Man undrar ju var skärpspännet tar vägen…

Svara

Sofia februari 20, 2017 kl. 11:00

Skärpspännet kanske blir en BDSM-detalj som vi vanliga Svenssons inte har koll på? 😉

Svara

Fiffi februari 22, 2017 kl. 23:06

Sofia:
Kan så vara. 🙂
Eller så är det en detalj en manlig manusförfattare ser som en bagatell?

Svara

Sofia februari 23, 2017 kl. 10:08

Fast ett skärpspänne på rätt-fel ställe än nog ingen mysig känsla för någotdera av könen.

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: