Filmkrönika: Är lösningen en värld full av hens?

8 juli, 2012

Vi får ofta höra förklaringar till varför det inte kan vara jämställt. Därför har vi valt att utifrån några sådana argument formulera konstruktiva åtgärder, som vi redan är i full gång med att genomföra. På så sätt skruvar vi åt kraven på jämställdhet både på oss själva och på branschen i stort, samtidigt som vi kastar tillbaka bollen till de som ifrågasätter jämställdhetsarbetet.

Svenska Filminstitutet med Anna Serner i spetsen gör vad dom kan för att underlätta för kvinnliga filmare. Vi som är i andra änden, vi biobesökare, bloggare, recensenter, feminister, vanliga surkart, vad gör vi? Fortsätter gnälla på orättvisor? Fortsätter att torrt konstatera att filmindustrin is a mans world och sen lallar vi vidare i våra liv? Fortsätter jag benämna en kvinnlig regissör en kvinnlig regissör i mina texter eller försöker jag få till en förändring genom att kalla Ella Lemhagen och Mimi Leder enbart för regissörer.  En man är ju i dagligt tal “bara” en regissör, inte en manlig dito, precis som en manlig fotbollsspelare spelar fotboll medans en kvinnlig spelar damfotboll.

Är det för att kvinnliga regissörer är så satans underrepresenterade som jag benämner dom med genusprefix? Är det för att dom är speciella? Är det för att filmerna blir annorlunda med en kvinna bakom klappan, är det därför jag måste sätta fingret på könsdelarna och trycka till?

Jessica på The Velvet Café skrev en riktig mitt-i-prick-text om detta och jag känner igen mig i allt. Jag, precis som Jessica, är mycket kluven till hela frågeställningen. Jag vet nämligen inte om jag egentligen tycker att det spelar någon roll.

I nuvarande filmavtal finns en skrivelse om att fördelningen kvinnor och män på nyckelpositioner, det vill säga yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent, bör vara 40/60. Varför då? Varför inte 80/20 eller 60/40 eller 50/50? Varför inte “nu skiter vi i procenten och koncentrerar oss på att göra hundraprocentigt GRYM film i det här landet istället“?

För mig som älskar film nästan osunt mycket är det inte det minsta viktigt om den som regisserat filmen sitter eller står när den kissar. Jag bryr mig lika lite om detta som om regissören på sin fritid ligger med någon av samma kön, någon av motsatt kön, med något uppblåsbart eller med ett staket. Jag vet att det finns kvinnor som är fantastiska filmskapare, jag vet att det finns män som är precis lika bra och det räcker för mig. Det behöver inte vara jämställt, frågan är om det ens är genomförbart?

Idrottare blir uttagna till OS-truppen för att dom springer fortast, hoppar högst, kastar längst. Det är enkel matematik, klockan och måttbandet ljuger inte. Det finns en sanning som går att förlita sig på och som egentligen inte kan ifrågasättas. Springer du fortast vinner du, då är du bäst. Ramlar du och trillar i vallgraven kommer du sist och får skämmas. När det gäller film är det svårare. Film är konst, film är subjektivt, film är ingen tävling. För att bra, gångbar och nyskapande film ska kunna skapas behövs en grogrund för idéer. Det behövs tid för eftertanke, det behövs ett tak högt nog för att tillåta att det blir fel ibland, det behövs en öppenhet, en mänsklighet som gör att män inte per automatik får göra film för att dom är män och att kvinnor inte behöver kämpa sig blå för att få igenom ett manus bara för att dom är kvinnor och sen ändå få ett nej.

Jag vet inte mycket om spelet bakom filmskapande, jag ser slutprodukten och bedömer den, det är min lilla ståplats i den svenska filmvärlden. Stor som två fötter i storlek 41, inte mer än så. Jag förstår att problemet är större för dom insatta än dom än för mig. Jag inser att det inte är en promenad i parken att vara en svensk kvinnlig regissör och sitta på bra idéer som alltid blir ratade. Men är då problemet att jämställdheten inte fungerar eller är problemet att dom som bestämmer vilka filmer som ska bli av faktiskt inte vet vad dom pysslar med?

Är det inte viktigare att skilja agnarna från vetet, att lära sig urskilja en pärla från en harplutt, att ge filmstöd till idéer som är spännande och angelägna än att koncentrera sig på könet på den som presenterar förslaget? Vad skulle hända om man gjorde som i Melodifestivalen? Om manus skickades in utan avsändare och den presumtiva regissören skrev sitt namn på ett papper och la det i ett svart kuvert och först efter att filmen fått ett ja eller nej så avslöjas namnen. På så sätt blir FILMEN det väsentliga, inte om regissören har förhud och rätt efternamn. Naivt kanske, men ibland är det enkla det svåra.

Tanken på att femtio procent av alla regissörer, manusförfattare och producenter ska vara kvinnor gynnar inte svensk filmindustri. Kanske gynnar den någon enstaka kvinna men jag vete tusan om det gör ens det. En inkvoterad kvinna är inte rätt kvinna på rätt plats, det är inget mer än en inkvoterad kvinna. Jag tror att väldigt få män skulle så ut med tanken på det motsatta, att få ett jobb, en position på grund av sitt kön, inte för den han var, kunde och presterade.

Jag tycker jämställdhetsproblematiken är svår och jag tycker den är svår för jag vet inte ens om det är ett problem. Män och kvinnor är olika, människor är olika, vi är alla olika. Livet är inte rättvist, inte mer än att det är jämställt. Visst går det alltid att få till förbättringar, visst ska män och kvinnor ha lika lön för lika arbete, visst är det bra att vi strävar efter en jämställd föräldraledighet, visst underlättar det om alla boende under samma tak  hjälper till med trista vardagssysslor men en värld full av hens kan aldrig vara en lösning.

Så kom igen nu alla filmande tjejer! Spotta i nävarna och visa vad ni går för, fokusera inte på att ni är kvinnor utan på att ni är bra och vill fram. Fortsätt tro på era idéer, ge inte upp, låt inte någon sätta sig på er. Tänk på att det finns en filmkonsulent som trott på männen bakom Sean Banan-filmen och gett dom stålar. Istället för att bli förbannad över det, istället för att älta att det beror på att dom är män, se det som ett ess i rockärmen och använd det. Ni behöver inte ha ett oscarsmanus i bakfickan för att bräcka den filmen, det räcker med en liiiten uppgradering av Totte badar så är ni hemma.

“Vi tar fram åtgärdspaket för en jämställd filmproduktion – vad gör ni?” Så stod det i pressmeddelandet från Svenska Filminstitutet. Det är en berättigad fråga och den fick mig att tänka ett par varv mer än vanligt på denna fråga. Jag kom inte fram till så mycket mer än att there is no spoon. Jag är kluven. Jag har åsikter men inga svar.

Jag tror på ödet och jag tror på räckmackor men jag tror att jag skapar dom själv genom att ha ett mål och ge mig fan på saker. Begåvade filmmakare behöver få räkor ibland men först måste mackan bres och äggen kokas. Det kan alla göra utan att dra ner byxorna, utan att blotta ett genusprefix.

{ 9 comments… read them below or add one }

Jessica juli 8, 2012 kl. 20:37

Jag håller väl med om det mesta här också, fast det där med att män och kvinnor ska vara så olika (bortsett från det rent fysiologiska) tål att funderas över ett varv till. Jag hatar facksorterande utifrån stereotyper och lösa antanganden som bara låser in oss i boxar. “Män är från Mars, kvinnor är från Venus”-snack är i mina ögon huvudsakligen fördomsfull rappakalja, avsedd att konservera gamla förtryckarmekanismer med ursäkten att de skulle vara biologiskt motiverade. Usch, usch, usch säger jag.

Såg för övrigt just en helt fantastiskt bra actionfilm av Katheryn Bigelow, Strange Days. Hon som gjorde den likaledes lysande Hurt Locker. Fy fan vad hon gör bra filmer! Inte för att hon är kvinna eller trots att hon är kvinna utan för att hon bara helt enkelt är skitbra. Men pudelns kärna är förstås om rådande mönster i filmindustrin stoppar nästa Bigelow från att komma fram, om hon sållas bort antingen på grund av egen självcensur eller på grund av medvetna eller omedvetna mekanismer som gör att hon aldrig får chansen. Om det är så är det förfärligt och vi behöver hitta nåt sätt att ändra det. Kanske att 50/50-målet inte är rätt sätt. Men hur ska man göra i stället?

Svara

Fiffi juli 8, 2012 kl. 21:03

Jessica:
Män och kvinnor är olika varandra precis som kvinnor är olika andra kvinnor och män andra män. Så ser jag på saken och det är därför diskussionen om 50/50-förhållandet blir skev oavsett område. Då om nåt skopas könen ihop och en blir från Mars och en från Venus. Så onödigt liksom. 

Men jag har inga lösningar på hur man ska göra istället, inga svar. Det är klurigt. Fast det är bra att frågan kommer upp till ytan. 

Svara

Sofia juli 9, 2012 kl. 14:39

Bra skrivet, det verkar som att vi lite var till mans står på ett ben den ena dagen och på ett annat den nästa. Om kulturprodukter vore lika mätbara som idrottsresultat, det vore en nåd att stilla bedja om. Och att resultaten uppfattades så likadant av publiken också 😉

Svara

Fiffi juli 9, 2012 kl. 21:25

Sofia:
Det finns nog många filmare som skulle uppskatta det istället för sura recensenter 😉

Svara

Jojjenito juli 10, 2012 kl. 14:26

Bra tänkvärd text. Kvotering har aldrig känts som rätt sätt i nåt sammanhang. Just att det ska vara 50/50 eller 60/40 känns inte som rätt ände att börja i. Nu kanske det råkar vara just vid dessa procentsatser som man får ut bäst filmer men då är det snarare en följd av att man valt att satsa på intressanta filmer/manus. På lång sikt. Just idag är det väl helt enkelt så att det jobbar fler män i branschen och då känns det som om man skjuter sig själv i foten med strikta procentkrav.

Svara

Fiffi juli 10, 2012 kl. 19:15

Jojjenito:
Bara det att det finns ett intresse för att förändra och en vetskap om snedfördelningen är ju ett litet steg i rätt riktning. Det är det där strutsbeteendet som funnits inom så många yrken och styrelser som är läskigt tycker jag, när män klappar varandra på axeln, håller varandra om ryggen och vägrar släppa in nån med trosor bara för att dom kan. Jag hoppas att så inte varit fallet med SFI.

Svara

Jojjenito juli 10, 2012 kl. 20:34

Helt rätt, det är beteendet som ska ändras, om det nu finns ett sånt klappa varandra på axeln-beteende. Då kommer resten (procenten) på köpet. Så, bra att det finns en medvetenhet, det är en förutsättning.

Svara

filmitch juli 11, 2012 kl. 20:07

Bra skrivet, brukar inte tänka på vilket kön regissören har och har nog inte tänkt så mycket på den här problematiken. Var det inte Peter Dalle eller ngn regissör som grät ut i pressen att han diskriminerades för att han var man? Minns att jag undrade lite då vad han yrade om men orkade inte sätta mig in i debatten
En stor del av problematiken tror jag hör samman med att det är en liten branch och det är kontakter som gäller och de flesta kontakter i dagsläget är män emellan därav ratas många kvinnor.

Svara

Fiffi juli 11, 2012 kl. 22:50

filmitch:
Kontakter regerar ju inom många branscher, tyvärr för dom som saknar dessa, jipieee för dom som känner rätt folk. Svårt att göra nåt åt detta men jag önskar att fler folk i ledande positioner visade mer mod och vågade ge otippade människor chansen. Jag tror vi skulle få se storverk inom många områden om fler gick på magkänslan – enbart.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: