Hobert-helg: HARRYS DÖTTRAR

8 juli, 2012

Det är inte med glädje i tangentfingrarna som jag skriver att detta är den sista Hobertrecensionen denna blogg kommer se på en lång tid framöver men likväl är det sant. Filmerna är slut, jag har sett alla. Tutti.

Att följa Richard Hoberts filmskapande har varit en ren fröjd även i tider då motorsågen freebejsat på vardagsrumsgolvet. Jag tycker han är en regissör som får oförtjänt lite uppmärksamhet och cred för sina alster. Okej att Sven-Bertil Taube och Sven Lindberg fått Guldbaggenomineringar – och vunnit – men många av filmerna är verkligen så mycket bättre än snacket om dom säger. Harrys döttrar är definitivt en av dom.

Systrarna Marie (Lena Endre) och Ninni (Amanda Ooms) är båda gravida. För Marie är det lite av sista chansen att få ett barn och Ninni har länge drömt om att bli mamma. Lyckan är fullständig, det känns nästan lite för bra för att vara sant. Maries man Erik (Jørgen Langhelle) är en hygglo norrman i stickad tröja och Ninnis Jonas (Peter Gardiner) en snäll kostymnisse. Pappa Harry (Iwar Wiklander) har all rätt att vara stolt över sina döttrar och att med stor förväntan se fram emot att bli dubbelmorfar.

Ibland kommer Livet med en stoppskylt i högsta hugg och ser till att ingenting blir som man trott och hoppas. Livet kan vara jävligt på det viset. Ingen av oss går säker, det han hända vem som helst när som helst. Den tunna tråd som vi spänt mellan vaggan och graven och som vi så inbillat kontrollerat försöker balansera på för att hela, rena, friska, framgångsrika och lyckliga ta oss till andra sidan, den tråden kan knipsas av i ett ögonblick och sen är Livet inte Livet längre, Livet byter skepnad och blir något annat. Ibland leder knipset så småningom till något bättre, ibland leder det ingen vart alls och  ibland kommer man inte igenom det svarta men hur det än blir så känns knipset aldrig någonsin rättvist. Varför jag? Varför händer det här mig? Ja, prova att vända på det. Varför inte? Varför skulle det inte hända mig?

Harrys döttrar är ett svart drama om något av det mest jobbiga som kan hända i livet (vet du inte exakt vad filmen handlar om, hyr den men läs inte fodralets baksida) och jag vet inte om det finns två kvinnliga skådespelare i detta land som kan gestalta detta bättre än Amanda Ooms och Lena Endre. Ooms fick en Guldbaggenominering för sin rollprestation men vann inte (det gjorde Maria Lundqvist för Den bästa av mödrar) och om jag visste att det skulle hjälpa att postumt hungerstrejka på Sergels torg ett par timmar för att ge henne en bagge så skulle jag göra det. Hon är….otäckt bra. Lena Endre lyckas med små små medel visa vad hon känner men utan att prata, vilket för mig är den stora skillnaden mellan teater och film och mellan en medioker skådespelare och en stjärna. Lena Endre är en stjärna, i alla fall i min alldeles egna vintergata.

Harrys döttrar är en film som fram till en speciell scen då ett brev har huvudrollen är uppe och sniffar på en fullpoängare. Den griper tag i mig från första sekund och ja, ända fram till brevet och sen hittar den inte riktigt tillbaka till mig. Ändå är eftersmaken mer än god. Det här är en stor liten film och med tanke på vilka känslor skådespelarna lyckas få fram när kameran är på så visar den mer än väl Richard Hoberts fingertoppskänsla för personregi. Det här är inget som görs i en handvändning. Det här är psykologi, det här är yrkesstolthet, det här är kärlek och nu är det slut. Jag måste vänta X antal månader och år på en ny Hobertfilm men jag väntar gärna, det gör jag, för jag vet att jag väntar på nåt gott. Tre solar var inte lågvattenmärket, det var Där regnbågen slutar men strunt i det, resten var gott och mer än så.

Här finns filmen att hyra.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia juli 8, 2012 kl. 15:48

Kul att du jobbat så hårt med att lyfta fram en regissör som måste ses som väletablerad, men som ändå sällan hamnar i rampljuset. Fast där tycks det inte finnas plats för fler än Alfredsson och Nutley just nu. Och så kanske lite Espinosa.

Svara

Fiffi juli 8, 2012 kl. 15:59

Sofia:
Och här är en regissör som faktiskt gör filmer som förtjänar rampljus. Dom kanske inte är lika snygga som Alfredssons, inte lika lättsmälta som Nutleys och inte lika effektfulla som Espinosas men dom är väldigt sevärda, trivsamma, tankeväckande och underhållande – många av dom.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: