FILMSPANARTEMA: Det luktar lite knark här

28 augusti, 2012

Det var ett jäkla tema vi valde att gemensamt skriva om på förra filmspanarträffen. Knark. Ett ganska luddigt ord i sammanhanget. Jag trodde att jag ganska enkelt skulle välja att skriva om knarkfilmer som Trainspotting eller Fear and loathing in Las Vegas men när jag satte mig ner och funderade på från vilken vinkel jag skulle närma mig ordet blev svaret otroligt enkelt och fullkomligt ologiskt: Dr Seuss.

Theodor Seuss Geisel är en amerikansk författare som skrev under pseudonymen Dr Seuss. Flera av hans böcker har blivit film och när jag ser dessa filmer är det som att bokstäverna K N A R K blinkar i flerfärgad neon framför mina ögon.

Grinchen, Horton och nu senast Lorax är filmer som jag har mycket svårt att se att någon med en icke kemikalieindränkt och/eller pårökt hjärna skulle kunna fantisera ihop. Därmed inte sagt att Dr Seuss VAR en knarkare, sånt skvaller vill jag inte ge upphov till. Men precis som att jag kunde se den vitryska kulstöterskan Nadezjda Ostaptjuk skjuta ryssfemmor på löpande band när hon framträdde i OS med adamsäpple stort som en biljardboll så kan jag se Dr Seuss slicka frimärken med tryckta smaljgubbar på som vore han en postanställd på femtiotalet. Nu visade det sig att mina farhågor gällande vitryskan stämde men sanningen om Dr Seuss eventuella drogmissbruk tog han tyvärr med sig i graven.

Den mikroskopiska världen i Horton, Ned McDodd, den gula Katie som med sina jätteögon tydligen ser ut som jag när jag kommer från ögondoktorn med pupillvidgande droppar i ögonen (hon är så fiiiiin, titta här bara), den gröna håriga varelsen med uppnäsa och rosa läppstift som stal julen (hur man nu kan göra det?), psykadeliska färger och mönster både högt och lågt, listan kan göras lång på härligt knepiga underligheter, såna som jag inbillar mig att man kan se om man käkar schysst knark på rätt sätt. Förutom det faktum att dessa Dr Seuss-inspirerade filmer är underhållande så gör dom att jag slipper knarka själv. Det är bra. Jag tycker verkligen att knark är bajs och även om jag inte tyckte det så har jag alldeles för utpräglat kontrollbehov för att någonsin ge LSD-trippen en chans att besöka min hjärna.

It smells like butterflymilk“. Gammelfarfarssniglar. En mamma som spontandansar till Do the Hustle. Full fart på nån form av moppe. En jakt på riktiga träd. En liten kärlekshistoria. Musikalnummer. Dansande djur. En arg guldfisk beväpnad med en handvisp. Filmen Lorax bjussar på ett tempo som gör att jag på rätt humör vill ta på mig paljettklänningen och sjunga Euuuuphooooooria och på fel humör sannorlikt ser ut som en gipsavgjuting. Men när jag ser den både första och andra gången är jag på helt rätt humör. Jag släpper taget och njuter av knasbolligheterna.

Lorax är en svinmysig film, det svänger, kränger, fipplas och trixas och jag tror filmen har samma effekt på mig som en tantfika med sju sorters haschkakor skulle ha. Jag blir glad, det finns liksom inga moln på himlen. Det växer tops på päronträdet utanför och jag har en orange gubbe med välbalsamerad mustasch under sängen. Ingenting är omöjligt och jag blir hög på livet när livet är så konstigt som i Lorax.

Lorax är alltså knark – för mig.

Lorax (2012)

Grinchen (2000)

 

 

Horton (2008)

 

 

Idag är vi ett helt gäng filmbloggare som skriver om samma knarkiga tema. Klicka här för att hitta länkar till samtliga.

 

{ 21 comments… read them below or add one }

Henke augusti 28, 2012 kl. 09:36

LOL. Fasen jag har inte prövat någon av de pillren du beskriver. Vilken höjdare. Jag har dem framför mig. Och den gula Katie är dagens favorit… (Varför backade hon in i vegetationen??)

Svara

Fiffi augusti 28, 2012 kl. 17:20

Henke:
Ingenting Katie gör går att förklara. Hon är bara gul, söt, storögd och extreeeeemt flummig.
Både Horton och Lorax är otroligt sköna filmer om man är på rätt humör och kan släppa taget, för man fattar inte ett skit 😉

Svara

Markus augusti 28, 2012 kl. 13:32

Faktiskt, väldigt knarkiga filmer! Jag tyckte också att Lorax var underhållande och Danny Devito röst funkade perfekt till Lorax, väldigt roligt animerad också! Men jag hade lite svårt för humorn ibland, som dansen till Do the Hustle

Svara

Fiffi augusti 28, 2012 kl. 17:23

Markus:
Dansen var ju helskön! Det är sådär jag tror att jag ser ut när jag dansar och pausar vid middagsbordet.

Svara

Except Fear Filmblogg augusti 28, 2012 kl. 16:21

Jag har varken sett Lorax eller Horton, då jag har en förmåga att nedprioritera allt datoranimerat, tyvärr på något sätt. Men du gjorde mig definitivt sugen på filmerna och speciellt Lorax då… Skönt med skumma, mysiga filmer. B)

Dr. Seuss är ju för övrigt ett av de fränaste namnen/pseudonymerna som finns!

Svara

Fiffi augusti 28, 2012 kl. 17:25

Jimmy – Except fear.
Både Horton och Lorax är HELskumma filmer och jag tycker absolut att du kan ge dom en chans. Det är inte Disney direkt. 😉

Svara

Jessica augusti 28, 2012 kl. 16:28

Kul att vi båda fastnade för tecknat, även om Lorax vad jag förstår inte är så drogbejakande som Dumbo, eller i alla fall på ett mer subtilt sätt.

Svara

Fiffi augusti 28, 2012 kl. 17:27

Jessica:
Den är inte uttalad drogbekande men indirekt är det en total LSD-tripp 🙂

Svara

Sofia augusti 28, 2012 kl. 18:28

Disney är mer vågad än vad man skulle kunna tro — förutom Dumbo räcker det att titta på Alice in Wonderland, den är ju totalt utspejsad.

Svara

Fiffi augusti 28, 2012 kl. 18:31

Sofia:
Jag tycker nog ändå att Alice bara är en förrätt till Horton 😉

Svara

Sofia augusti 30, 2012 kl. 04:57

En föregångare, kanske? Carroll skrev ju sina mer eller mindre absurda verk i mitten av 1800-talet och Disneys Alice kom faktiskt ett par år innan just Horton. Men Seuss hade ju iofs publicerat flera böcker innan dess.

Svara

Fiffi augusti 30, 2012 kl. 07:27

Sofia:
Jag såg framför mig en helaftonskväll med Alice som förrätt, Horton till huvudrätt och lille Lorax till efterrätt. Försök tänka en funktionell och logisk tanke efter det. Ojoj. 😉

Svara

Sofia augusti 31, 2012 kl. 04:55

Haha, det är väl den totala ologiskheten som tilltalar kidsen… Och vuxna med för den delen.

Svara

Sofia augusti 28, 2012 kl. 18:29

Nu saknar jag bara The Cat in the Hat, men den kanske inte skapar samma knarklycka?

Svara

Fiffi augusti 28, 2012 kl. 18:33

Sofia:
Jag vet inte, jag har inte läst boken. Men jag kan nog gissa på en knarkig film 🙂

Svara

filmitch augusti 28, 2012 kl. 19:07

Ha ha ha mkt underhållande o träffande. Har i alla år misstänkt att Dr Seuss intresserat sig för div kemikalier åtminstone har det varit mitt intryck då jag bläddrat i hans böcker och sett delar av filmerna. Märkliga skapelser.

Svara

Fiffi augusti 28, 2012 kl. 19:15

filmitch:
Märkligt, sa Bull, men helskönt. Som när Lorax spelar kort med en björnunge och en guldfisk. “En spelar poker, en spelar finns i sjön och en är bara hungrig”.
????
Underbart!

Svara

Jojjenito september 2, 2012 kl. 09:09

Dr Seuss har jag helt missat. Well, Grinchen känner jag till men inte de andra skapelserna. Ska kollas upp om jag är sugen på nåt flummigt flippat och animerat. Känns som det passar bäst animerat också. Carrey är ju för övrigt nästan animerad i ansiktet till vardags.

Svara

Fiffi september 2, 2012 kl. 12:34

Jojjenito:
Grinchen är den av filmerna du kan strunta i om du ska avstå från någon av dessa. Horton och Lorax klår Grinchen med hästlängder. Regnsbågsfärgde hästlängder som luktar kardemumma och tegelsten.

Svara

Frida april 6, 2013 kl. 22:00

Jag älskar alla Dr. Seuss skapelser och de är som du säger – visuellt knark! Något jag tycker behöver nämnas däremot är Dr. Seuss fantastiska förmåga att attackera känsliga/viktiga ämnen på ett väldigt bra och aktuellt sätt (trots att han skrev sin berättelser för mer än 60 år sedan).

I Grinchen får vi lära oss att ingen är genomelak.
I Horton får vi lära oss att “a person’s a person, no matter how small” (HUR bra är det citatet!!??)
Och i Lorax så är det mycket aktuella miljöfrågor inblandade, som på ett väldigt enkelt och (för mig) känslosamt sätt framförs. Jag är själv av ‘generation yngre’ och känner mig väldigt träffad av “unless someone like you cares an awful lot, it’s not going to get better. It’s not.”

Personligen tycker jag Dr. Seuss berättelser borde spridas mer, för han får fram samhällskritik på ett sätt som kan väcka frågor även hos barn.

Svara

Fiffi april 6, 2013 kl. 23:52

Frida:
Hans berättelser är ju skrämmande aktuella, Lorax inte minst. Tanken på vad som kan hända om man skövlar naturen var väl kanske inte fullt lika allmängiltig då som den är idag.

Jag håller helt och hållet med dig vad gäller spridningen, det måste göras reklam för filmerna på ett sätt som gör att yngre – och äldre – människor ser dom och jag gör det lilla jag kan för att dra mitt strå till stacken. Och du med nu. Tack för det 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 7 trackbacks }

Previous post:

Next post: