FJÄRILEN I GLASKUPAN

26 september, 2010

Jean-Dominique Bauby (Mathieu Amalric) var chefredaktör för franska Elle.
8 december 1995 fick han en massiv stroke och hamnade i koma.

När han vaknar upp tjugo dagar senare kan han inte röra en fena. Han har hamnat i nåt som specialisterna kallar locked-in-syndrom, där hjärnan fungerar och förstår men kroppen inte kan förmedla sig med omvärlden.

Det enda Bauby kunde göra var att röra huvudet alldeles så lite och att blinka med vänster öga. På det sättet lyckades han skriva en bok om sitt liv och bara där blir jag både imponerad och vansinnigt trött. Han blinkade sig alltså igenom vartenda ord, ungefär 200000 blinkningar blev det och varje ord tog i genomsnitt två minuter att få fram.

I mars 1997 var boken klar och tio dagar senare dog Bauby.

Nu slog jag svenskt rekord i spoiler va? Hela filmen på bara några rader, från början till slut, det är som att se en riktigt amerikansk trailer. Där är det inte många viktiga scener som undanhålls för ve och fasa, tänk att gå och se en film som man inte redan vet allt om, tänk om man inte förstår handlingen, det vore för hemskt.

Så, nej, det ÄR ingen direkt spoiler. Det är ingen överraskning vad som ska hända och händer i filmen. Däremot är det en vacker film men en annorlunda vinkling i och med att man får se omvärlden ur Baubys ögon.

Jag känner paniken när han tror sig prata med sin läkare och märker att ingenting går fram. Jag mår fysiskt dåligt när han får sitt högra öga igensytt då det inte riktigt fungerar och slemhinnorna riskerar att bli infekterade om ögat är öppet och han ligger där och tittar och jag tittar med, för hans vy är min vy och fan, det är jobbigt.

Emmanuelle Seigner spelar Baubys fru och henne har jag inte sett på film sen hon kissade på Peter Coyotes TV i Roman Polanskis Bitter moon 1992. Hon är snygg. Jag antar att det är därför hon fått rollen.

Fjärilen i glaskupan är en fin liten film men alldeles för otäck för en sånt känsligt kvinnfolk som jag, som dessutom är livrädd både för sjukhus, läkare och att bli krasslig över lag. För många andra är det säkert en fullpoängare.

 

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia september 26, 2010 kl. 12:57

Jag känner mig som jordens mest hjärtlösa människa för för mig blev den här filmen i slutänden ett jaha. Iofs ett intressant jaha, men ändå. Då blev jag faktiskt betydligt mer fångad av boken http://bilderord.wordpress.com/2010/05/26/fjarilen-i-glaskupan-2008/

Svara

f i f f i september 26, 2010 kl. 12:59

Sofia:
Jag kände samma sak, kan jag verkligen bara ge den här en trea. Vad är jag för hjärtlös och känslokall person? Varför blir jag inte mer berörd?
Så det känns skönt att du säger detsamma.

Svara

Sofia september 27, 2010 kl. 13:43

Vi kanske skulle behöva gå i terapi så vi lär oss att sjunga visor om delfiner och gråta (fast det där sista var du visst rätt bra på redan)?

Svara

f i f f i september 27, 2010 kl. 19:46

Sofia:
Jag ÄR ju bra på att grina och ÄNDÅ föll inte en enda tår här.

Något underligt är det.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: