Fruar och äkta män

10 december, 2011

Jag tänker ofta att jag skulle vilja vara en fluga på väggen i vissa sammanhang. Ofta i suspekta sammanhang. Ofta i suspekta privata sammanhang. Tänk så coolt det skulle vara.

Eller fluga förresten, jag skulle lika gärna kunna vara Den Osynliga Kvinnan, en sån som kan smyga runt lite här och var och liksom bara kika lite. Inte för att samla in skvaller, inte för att ha kontroll över någon utan mer för att jag är intresserad av hur människor beter sig och reagerar i jobbiga situationer. Att vara en osynlig fluga på fönsterbrädan på en välbesökt psykologmottagning vore alltså det ultimata.

Att se Fruar och äkta män är det närmaste känslan av den där flugan jag kan komma i filmsammanhang. Jösses, det här är naket och utlämnande så det nästan kliar på kroppen men ändå är det härligt på nåt underligt vänster. Vem skulle kunna få ihop en sån här historia och göra den så hysterisk och så kul och i samma andetag så otäckt mänsklig som mannen som gett gestaltterapi ett ansikte, Woody Allen?

Filmen börjar med en parmiddag som urartar på ett sätt som sällan ses på film. Två gifta par ses i det ena parets lägenhet (Judy Davis är gift med Sydney Pollack och Woody Allen med Mia Farrow) för vidare promenad till en restaurang. Då berättar paret Davis/Pollack att dom ska separera, men lugn bara luuuugn, vi är sams, vi är eniga, vi gör det här i samförstånd. Men Mia Farrows Judy kan inte hålla sig lugn. Hon bryter ihop, hon får totalt spel och kan inte sluta älta detta vare sig under middagen eller senare på kvällen när dom kommer hem. Sängkammarscenen mellan dom två hyperneurotikerna Farrow och Allen är så mitt-i-prick att jag bara sitter och ler varenda gång jag ser den. Herregud, är det SÅ kvinnor är? tänker jag för att i samma sekund fundera på om dom flesta män på insidan egentligen är som Woody. Sen skrattar jag högt och hjärtligt åt hela mänskligheten för vi är bra larviga ibland allihop.

Precis som vanligt i Woody Allens filmer så är det han själv som hugger den yngsta och snyggaste donnan (i det här fallet Juliette Lewis) men alla karaktärer får ungefär lika mycket plats förutom ett övervägande fokus på äldre män som lämnar sina äldre fruar och byter “upp sig” till en yngre kärlek men samtidigt “ner sig” i mentala utvecklingsmöjligheter. Hur som helst, det är relationsförvecklingar i vartenda hörn, högt och lågt, passionerade och krystade, fina och kanske inte lika…fina. Det är barnlängtan och singelnyfikenhet och det är den där frustrerande känslan av att gräset nog faktiskt ÄR grönare på andra sidan och det är bara att sätta sig väl till rätta i soffan och hänga med på åkturen.

Jag återkommer till min fluglängtan, till det här med mitt intresse för att skrapa på ytor. Woody Allen är fenomenal på ytskrap. När han får till det som här så vill jag hellre vara ett microchip och  bli inplanerad i hans hjärnbark. Jag tror han är ett helvete att leva tillsammans med men han är ett unikum vad gäller att skriva filmmanus OCH att suga musten ur och skrapa hudflikar på sina skådespelare.

I den här filmen är det som att han osthylat bort hela övre hudlagret på både Mia Farrow och Judy Davis, dom är helt gränslösa, helt makalösa, modiga. Lika modiga som om dom suttit hos psykologen och pratat om sina innersta tankar och samtidigt vetat om att en okänd osynlig kvinna satt skräddare på golvet och lyssnade – och det skulle ju aldrig hända. Men här händer det. Plötsligt liksom. Som en trissvinst.

{ 10 comments… read them below or add one }

Henke december 10, 2011 kl. 13:54

Mycket bra film, en av Woodys bästa. Skakig kamera dock.

Svara

Fiffi december 10, 2011 kl. 23:32

Henke:
Skakigt men skönt ändå liksom. Ungefär som Jetline på Grönan. 😉

Svara

Sofia december 10, 2011 kl. 15:34

Hmm, jag borde nog se om den här. Såg den när jag fortfarande var hyfsat obekant med Allen och trodde att det skulle vara en ny Annie Hall. Ämnet och stämningen och inte minst handkameran satte mig totalt ur spel.

Svara

Fiffi december 10, 2011 kl. 23:33

Sofia:
Jag tror nog den skulle vinna på en omtitt, Sofia 🙂

Svara

Movies - Noir december 10, 2011 kl. 17:25

Flera år sen jag såg denna Woody, men den tilhör den övre halvan av hans filmer, dock inte en av favoriterna. Just den dokumentära stilen minns jag stack ut lite och det tog ett tag att komma in i stilen. Stark trea gav jag den då, men precis som med många andra av hans filmer skulle en omtitt behövas för ett rättvist betyg.

Svara

Fiffi december 10, 2011 kl. 23:34

Movies-Noir:
Kanske en omtitt vore på sin plats? Kanske en chans (till) att få vara en fluga på väggen i ett Woody-drama?

Svara

Movies - Noir december 11, 2011 kl. 00:49

Ja, man blir lite sugen när addepladde kör sitt tema. Men jag måste nog se några filmer jag har kvar osedda av Woody först.

Svara

Fiffi december 11, 2011 kl. 14:16

Movies-Noir:
Finns ju en del filmer att beta av där 😉

Svara

Pladd december 11, 2011 kl. 22:46

Det här är den mest ärliga och uppriktiga av samtliga Allens filmer. Den här och Another Woman är samtidigt de som verkligen berör mig mest. En toppenfilm och utan tvekan 5/5. Bråket mellan Pollack och den unga tjejen är den bästa scenen i hela Allens karriär.

Med andra ord, jag älskar den! 🙂

Svara

Fiffi december 12, 2011 kl. 00:31

Pladd:
Och jag förstår dig! 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: