GANGSTER SQUAD

16 januari, 2013

 

 

 

 

 

 

 

Månadens filmspanarfilm visade sig vara en hårdkokt historia till en början. Los Angeles skrupelfria maffiaboss Mickey Cohen (Sean Penn) har med hjälp av sina hantlangare spänt fast en antagonist i kedjor mellan två bilar och bilarna kör åt varsitt håll. Schplaffs säger det när mannen klyvs i tu och den övre halvan åker åt vänster och den undre åt höger. Oj jäklar, tänker jag, det här kan bli en skönt mörk och våldsam stund i biomörkret.

Los Angelespolisen John O’Mara (Josh Brolin) är moralens väktare nummer ett. Han tar jobbet på stort allvar, kanske för stort om jag ska tro reaktionen hos hans gravida fru Connie (Mireille Enos – och NU kom jag på var jag sett henne förut, hon är ju Sarah i The Killing!). Connie som karaktär är för övrigt en frisk fläkt i filmen, en tänkande kvinna med normala reaktioner, inte bara ett vackert våp som väntar hemma medans den tuffe mannen är på uppdrag. Skönt att se!

Polischefen (Nick Nolte) sätter O´Mara på det i princip omöjliga uppdraget att tillintetgöra Mickey Cohen. Han ska sätta samman en grupp, en gangster squad, som tillsammans ska se till att det blir möjligt och en grupp blir det, en ganska namnkunnig sådan. Kollegan Jerry Wooters (Ryan Gosling) har en given plats, Jerry som till en början spelas på ett ganska feminint sätt av Gosling, så pass feminint att jag tror att han är gay. Det är han inte. Han är en LAPD-casanova utan minsta tanke på att binda sig men när han ser Cohens rödhåriga älskarinna Grace (Emma Stone) blir han allt betuttad på riktigt.

För att vara en gangsterfilm som utspelar sig i 40-talets Los Angeles så känns filmen välgjord men plastig i en svårdefinierad kombination. Hela filmen spretar tycker jag. Jag vet inte om det ska vara spännande eller inte, jag vet inte om dom komiska inslagen är där för att vara komiska eller om det är jag som skrattar på fel ställe. Jag vet inte om gangstergruppen ska vara supersmarta och hårdkokta för i varannan scen beter dom sig som om det var Hot Shots 2 jag tittar på. Det blir alltså fars av det hela ibland men en ganska tjommig sådan om jag får säga min mening.

Sen är det det där med svensk översättning av engelska ord och titlar. Det är inte alltid lätt och vi är många som tycker den svenska titeln på filmen Silver Linings Playbook är rent bedrövlig. Du gör mig galen! Hemsk titel. Hemsk! Men om jag ska se den här språkprylen ur en positiv synvinkel så lyckades hen med ansvar för den här filmens textning att hitta på ett helt nytt och rätt kul svenskt ord: fittflock.

Ordet fittflock är det jag bär med mig av filmen, det jag minns bäst såhär några dagar efteråt. När jag såg filmen blev jag skönt underhållen men ingenting stannade kvar, filmen rann helt enkelt av mig. Nu undrar jag såklart vad mina filmspanarvänner tyckte om filmen. Här är deras recensioner: Rörliga bilder och tryckta ord, Filmparadiset, Fripps filmrevyerJojjenito, Film+Mode och The Velvet Café.

{ 8 comments… read them below or add one }

Henke januari 16, 2013 kl. 08:48

Vad tusan, har du snott min text? 😀

Skämt åsido, bra skrivit!

Svara

Fiffi januari 16, 2013 kl. 09:36

Henke:
Ja jag snodde den lite snabbt imorse 😉

Svara

Sofia januari 16, 2013 kl. 08:49

Jag funderade också på det där nästan farsartade i vissa av deras tillslag… Första gången kändes det nästan lite fräscht att allt inte gick som på räls, men det blev för mycket i slutänden. Man visste helt enkelt inte när man skulle sluta.

Svara

Fiffi januari 16, 2013 kl. 09:37

Sofia:
Såhär i efterhand skulle filmen kunna ha varit koreansk 😉

Svara

Jessica januari 16, 2013 kl. 09:29

Ja, som sagt, en viss osäkerhet infinner sig. Funderar fortfarande på om den där badkarsscenen var avsedd att vara lustig eller ej.

Svara

Fiffi januari 16, 2013 kl. 09:37

Jessica:
Jag tror inte den skulle vara lustig men jag kan ha fel 😉

Svara

Jojjenito januari 16, 2013 kl. 23:03

Tror inte heller badkarsscenen skulle vara lustig, om den var det.

Kul att du inleder på ungefär samma sätt som jag gjorde i min text, just vi satt och tänkte att “oj, det här kan bli riktigt bra” i början.

Håller med om att O’Maras fru var en bra karaktär. Det var ju hon som satte ihop själva gruppen! Kändes fräscht.

Du gör mig galen! är en översättning som gör mig galen. Stötande när jag vet lite om vad filmen handlar om. Fast det är möjligt att det ändras när jag faktiskt ser filmen.

Svara

Fiffi januari 17, 2013 kl. 08:25

Jojjenito:
Men….det blev ju riktigt bra…ibland. Och bra ibland. Och sällan dåligt. Ändå minns jag knappt filmen som helhet. Jätteskumt tycker jag.

Du gör mig galen!-titeln borde göra många galna. Hoppas, som du säger, att titeln kommer kännas fräschare och mer okej när man sett filmen.

Svara

Leave a Comment

{ 3 trackbacks }

Previous post:

Next post: