DJANGO UNCHAINED

17 januari, 2013

Sätt dig väl tillrätta i biofåtöljen, luta huvudet bakåt, sätt fötterna ungefär trettio centimeter ifrån varandra, håll händerna på armstöden och ta ett djuuuupt andetag för nu blir det åka av. Quentin Tarantino är tillbaka och han bjussar på en åktur jag inte sett maken till, inte sedan Inglorious Basterds i alla fall.

Django Unchained utspelar sig ett par år innan det amerikanska inbördeskriget bröt ut, när slaveriet fortfarande fanns, var lagligt och blomstrade. Dr King Schultz (Christoph Waltz) åker omkring i sin droska med en stor plast-tand på taket, dragen av hästen Franz och letar upp män att döda. Han är prisjägare och har inga samvetskval över att skjuta stadens sheriff (till exempel) inför ögonen på samtliga invånare. Han har ju rätt, sheriffen är (var) ett as och han får 200 dollar för besväret.

King vet att en man vid namn Django har koll på några män som är hans nästa byte och i utbyte mot vakna igenkännande ögon letar han upp  Django och friger honom sådär härligt Tarantino-brutalt. Django själv skulle mer än gärna vilja leta upp den vita mannen som köpt hans fru Broomhilda (Kerry Washington) och tillsammans beger dom sig mot Candieland och plantageägaren Calvin J Candie (Leonardo DiCaprio).

Leonardo DiCaprio ja. Där har vi en skådespelare jag skulle kunna skriva spaltmeter om. Jag får liksom inte ihop honom. I den här filmen talar hans röst ett språk, ett manligt, aggressivt, mullrande språk och sen kommer en närbild på hans babyface och då spricker min illusion av honom som ett riktigt badass. Jag kommer på mig själv att blunda korta stunder för att se om det gör nån skillnad i “krocksynpunkt” och det gör det. Han är trovärdig, dock inte när dom små pigga ekorrögonen zoomas in. En man som Calvin Candie borde ha fiskögon, han borde vara mer avstängd med tanke på att han beter sig totalt omänskligt.

Jamie Foxx är stenhård som Django, perfekt castad även om jag nånstans drömt om en återfödelse för Wesley Snipes i den rollen. Men den som glimrar, den som äger varenda scen är Christoph Waltz. Maken till skådespelare ser man sällan, han gör mig fan lycklig! På nåt sätt är Waltz DiCaprios totala motsats. Waltz är personlig och karismatisk där DiCaprio bara lever på sitt utseende. Waltz smyger, han spelar med små medel men får ändå maximal effekt. DiCaprio kan vråla sig blodapelsinröd i ansiktet, det blir liksom bara överspel, ganska patetiskt sådant dessutom.

Men herregud, vem är jag att klaga? Och varför? Ja det kan man fråga sig. Django Unchained är den första amerikanska filmen från 2012 som ger mig gåshud. Jag gapar som en hungrig fågelunge för det är vackert så det förslår. Och det är våldsamt och vidrigt och galet och härligt och visst är det en saga men slaveriet var verklighet och historien som sådan kan inte skrivas om. Det är perfekta vyer med den perfekta musiken i perfekta vinklar och rött blod skvätter på vita blommor och skuggor som påminner om Lucky Luke syns ibland och ingenting handlar om slump, allt om genialitet. Blinkningarna till filmer från förr är många och mitt-i-prick och den korta scenen när dagens Django sitter vid en bardisk och bokstaverar sitt namn för gårdagens Django (Franco Nero) gör mig varm i hela bröstkorgen. För mig visar Tarantino återigen att han befinner sig i en regissörsliga väldigt få har tillträde till. Herregud, han kan få mig att bli flåsig av en spagettiwestern. Borde inte kunna gå.

Räds inte speltiden på strax under tre timmar, speciellt inte om du sett Hobbit och överlevde utan men. Dom här timmarna går undan! Jag känner redan nu att jag vill se om filmen och det är inte omöjligt att betyget ändras vid en omtitt för det är nära nära en fullsmockarfemma. Men hur det än blir med den saken så är Django Unchained solklart en av 2012-års absolut bästa filmer.

{ 16 comments… read them below or add one }

Joseph januari 17, 2013 kl. 12:56

Medhålles!

Svara

Fiffi januari 17, 2013 kl. 23:14

Joseph:
Blev en fyra från dig med såg jag 🙂

Svara

Nemo januari 17, 2013 kl. 20:22

Asså… har Göran Everdahl och du sett samma film? Enligt honom så är hela filmen ett ändlöst och ospännande dialogiserande och ahn har inte haft så tråkigt på länge?

http://www.svtplay.se/klipp/966157/prat-prat-prat

Svar till “Mkt förvirrad”

P S Han sänker även LÖ MISSERABLES till en trea

Svara

Fiffi januari 17, 2013 kl. 23:17

Nemo:
Du behöver inte vara förvirrad längre käre Nemo. Smaken är som baken, det är inte svårare än så. Det kan också vara så att jag sett så mycket mellanmjölksfilm/dålig film/rätt igenom usel film på sistone att jag blir så ÖVERLYCKLIG av att se nåt så bra som både Django OCH Les Misérables.

Att ha tråkigt och samtidigt titta på Django Unchained, njääää, det är en kombination jag inte får ihop. Jag hade inte tråkigt en sekund. Tvärtom. Men visst finns det saker att gnälla om om man vill men nej, jag vill inte. Det är jättebra, det räcker 🙂

Svara

Nemo januari 18, 2013 kl. 06:46

Gott. Jag är redan klar o bänkad för Django

Svara

Snowangel januari 17, 2013 kl. 22:18

Människa!! DU gör mej lycklig som en gris i en lerpöl – jösses, du kan skriva! och du kan nog sälja in vad som helst till vem som helst..Avskyr Tarantino´s filmer avhela mitt hjärta -men har just bokat biljetter till helgen..får väl kika mellan fingrarna. Fiffi = dagens höjdpunkt

Svara

Fiffi januari 17, 2013 kl. 23:18

Snowangel:
Hahaha, vad rolig du är!! Men avskyr du Tarantino så blir du nog besviken på Django oavsett vad jag skrivit om den. Du kan väl återkomma när den är sedd och avlägga din dom? 😉

Svara

Snowangel januari 20, 2013 kl. 00:33

*alla ropar i kör* : DJANGO,DJANGO,DJANGO!!! Jösses Amalia, vilken åktur..! Från att ha varit en Tarantino-hatare..en intensiv sådan (har dock plågat mej igenom de flesta eftersom vänner med milt våld o drinkar fått med mej till ännu en ..) – till en som utbrister efter endast sisådär 20 minuter till medföljande: ”My GODDD! Vilken gudabenådad berättare!! ” 2.45 lång och inte en död (lite galg..öh..humor där..) minut. Det är en scen med Don Johnson (av alla!) som jag fortfarande skrattar åt…o Christoph Waltz…himmel… .Shit, jag längtar redan tills jag kan se om den.

Svara

Fiffi januari 20, 2013 kl. 01:14

Snowangel:
Vilken himmelsk tur att du gillade filmen, annars hade det kanske kommit en faktura på biljettpriset i min postlåda 😉
Nämen nej, men vad KUL att du gillade den så pass mycket! Det är alltid härligt att känna jag-vill-se-om-den-nu-NU-vill-jag-se-om-den när man går ut från en biograf.

Jag tycker KKK-scenen, den med luvorna, har etsat sig fast rätt bra. Coolt att kunna göra humor av dom där idioterna.

Svara

Martin januari 22, 2013 kl. 21:38

En av Tarantinos mest underhållande filmer hittills.

Kul förövrigt att den verkar både vara hans mest lättsedda film och locka till sig nya fans, utan att Tarantino samtidigt måste tona ned våldet eller sin speciella berättarstil.

Svara

Fiffi januari 22, 2013 kl. 23:26

Martin:
Kanske är den lättsedd för att den kretsar kring ett ämne, en historia, som många känner till. Pulp Fiction (tex) krävde ju lite mer hjärnarbete eftersom det är fler historier inbakade i varandra.

Svara

Movies - Noir januari 25, 2013 kl. 16:01

Nu är den sedd och även om jag inte är lika lyrisk så håller jag med om mycket. Waltz är mycket bra, DiCaprio vill, men kan inte matcha och Foxx passar överraskande bra.

För min del så var första timmen bäst, sen stampade den lite väl länge på samma plats hos Herr Candie. Tyckte även det blev lite för mycket humor och dialog. Sen hade jag velat se mer spaghettivästern och mindre av en sydvästern (med slaveri och annat som det medför), men det visste man redan på förhand.

Svara

Movies - Noir januari 25, 2013 kl. 16:07

Just det, hästen hette väl Fritz och inte Franz? 😉

Svara

Fiffi januari 25, 2013 kl. 17:39

Movies-Noir:
Och se på tusan, DÄR har vi ju skillnaden mellan att du är lite svalare i ditt betyg än jag: du gillar spagettiwestern, jag….nä….inte så mycket. 😉

Svara

Movies - Noir januari 25, 2013 kl. 19:07

Hmm, det är klart att om Tarantino gjort en renodlad spaghettivästern hade filmen inte blivit lika hyllad då den inte hade fallit lika många i smaken.

Men får en som sett mycket i genren och vet hur härliga de kan vara när de är som bäst, ja då vill man ha lite mer av den varan av QT. Å andra sidan är det väl bra att han gör något eget av det hela.

Nu hoppas jag bara han gör en giallo. Det är väl den enda genre han har kvar som han gillar och som han inte hyllat än.

Svara

Fiffi januari 25, 2013 kl. 20:07

Movies-Noir:
Hette han Fritz? Ja det kanske han gjorde. Jag kanske blandar ihop det. F och Z var det i alla fall 😉

En QT-Giallo skulle vara kalas ju. Likaså en riktig skräckis. Å andra sidan, en QT-variant av Bröderna Lejonhjärta skulle jag inte heller tacka nej till.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: