GRAVITY

Att befinna sig i gången mellan Stockholms centralstation och tunnelbanan i rusningstid kan vara en otäck utomkroppslig upplevelse. För mig är det det.

Jag tvingas befinna mig där ibland och varje gång försöker jag fokusera på känslan jag hade i magen 1990 när jag gick där varje dag. Då njöt jag av folkvimmel, av pulsen, av snabba ben, stressade suckar och den där killen som satt i rullstol och ropade ”VYKORT! VYKORT!” hela tiden. Nuförtiden behöver jag en pappåse att andas i. Jag får tunnelseende, det svartnar för ögonen och det kliar på kroppen. Jag vill bara lägga benen på ryggen och fly men det finns ingenstans att springa. Vi är packade storstadssillar i ett trångt utrymme utan syre och nödutgång och det är vidrigt. Absolut vidrigt.

När jag var liten ville jag bli astronaut. Om det inte gick att bli astronaut ville jag  bli stuntman. Jag ville sitta nedtryckt i mitten på ett stort traktordäck och åka jättesnabbt nedför jättebranta snötäckta backar och jag trodde på fullt allvar att detta var ett efterfrågat stunt från många filmmakare. Nu vet jag bättre. Jag vill inte längre bli stuntman men fram till kl 17.30 igår drömde jag fortfarande om att bli astronaut.

17.30 igår satt jag nämligen med nyinköpta 3D-glasögon på den perfekt-uträknade-bästa-raden-för-3D-tittande-på-Rigoletto1 och väntade på filmen jag varit så sjukt pepp på så väldigt länge. Jag har haft en känsla av Gravity (eller ”Bullock in space” som x-svägerskan säger) som jag sällan känner om filmer jag längtar efter. Jag har känt en aggressiv ovilja att se en endaste trailer, jag har aktivt undvikit texter om filmen och jublande tweets har fladdrat förbi i parti och minut i ögonvrån men jag har scrollat fort och förbi. Den enda informationen om filmen jag medvetet valt att ta till mig av är det som sagts i Alex&Sigges podcast.

Gravity är en film med den enklaste av handling på den svåraste av platser. En snabb beskrivning av filmen är ett simpelt drama mellan en genuint glad man och en mer inbunden kvinna som befinner sig vid Hubbleteleskopet. Pudelns kärna i historien är Hubbleteleskopets geografiska position. Det hade varit en helt annan typ av film om teleskopet funnits att hitta i Gobiöknen, på Cheopspyramiden, vid Observatorielunden, under Marianergraven eller hemma hos Christian Grey men nu är den i en omloppsbana runt jorden, ungefär 60 mil upp i luften. Gravity är alltså ett rymddrama, ett drama så långt ifrån en science fiction-film man kan komma. Science fiction är påhittade grejer, Gravity är verklighet.

När jag satt i biofåtöljen igår var allting verkligt. Min kropp var med om någonting precis lika realistiskt som när jag går från pendeltåget till gröna linjen och hjärtat försöker bulta sig ut genom bröstkorgen. Jag fick en fysisk reaktion på en psykisk påfrestning, något som aldrig förut hänt mig framför en film. Jag satt och spände armarna som i kramp men jag märkte det inte förrän efter en timme. Jag andades med öppen mun. Jag svor åt PÖBELN som käkade popcorn med samma frenesi som dom utsvultna grottmännen i Kampen om elden hade gjort om dom hittat något ätbart under en sten men en kvart in i filmen var dom borta. Inte popcornen men pöbeln. Dom fanns inte. Det var jag, Sandra, George, den oändliga rymden, dom himmelskt vackra vyerna över jorden och tiokilossäcken med potatis som parkerat på bröstkorgen.

Det var tungt att andas. Syrefattigt. Jobbigt. Klaustrofobiskt. Jag tänker på hur det gått om jag haft anlag till panikångest eller astma, om jag hade behövt preventivt medicinera. Jag tror det. Jag tänker på lungorna som knappt behövt jobba på en och en halv timme. Luften passerade knappt gomseglet, längre ner var det stopp, potatissäcken var i vägen. Jag glömde till och med att andas kvadratiskt, sådär som psykologen lärde mig när det var som svårast att härda ut.

Det är inte bara orden som tar slut ibland, kroppen kan också göra det. Min tog slut 19.01 igår. Jag svettades men hade inte tränat. Jag grät inte men tårar rann. Gravity är en upplevelse, en film som SKA ses på stor duk och i 3D. Och om du sett filmen så förstår du nog den sista tanken jag hade innan filmen tog slut: ”INGEN JÄVLA KROKODIL NU BARA!!”.

Jag såg Gravity tillsammans med några filmbloggande vänner. Jojjenito , Henke och Har du inte sett den. Utan att spoila för mycket, summan av våra gemensamma betyg är 5,0! Alltså fördelat på sex personer. Hur ofta händer det?

Nu när jag sett filmen har jag roat mig med att läsa en del av proffstyckarnas recensioner. Fredrik Sahlin på Kulturnyheterna känns på gränsen att ta fram motorsågen, Expressens Ronnit Hasson får inte många rader till förfogande, inte heller Camilla Larsson på Helsingborgs dagblad men dom båda verkar gilla filmen. Aftonbladet ger en trea men dit kan jag inte länka för filmrecensionerna är på ”köpesidorna”, detsamma gäller DN (som ger en fyra) men nåt som är både gratis och gott är Alex&Sigges podcast och här finns Gravityavsnittet Drifting att lyssna på.

21 svar på ”GRAVITY”

  1. WOW! Vilken upplevelse du hade av en film jag tyckte var banal, förutsägbar och totalt innehållslös…jag hade nog de tråkigaste 90 minuterna på mycket länge när jag såg filmen igår. Så olika man kan uppfatta saker och ting 🙂

    1. Tommy:
      Haha, ja jag läste din recension i morse och jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen (jävla knepigt uttryck det där förresten. Vrångstrupen.). Vi hade väldigt olika upplevelser men så blir det ju ibland. Nästa gång är det du som sitter med en potatissäck över bröstkorgen och jag som kämpar för att hålla mig vaken. 🙂

  2. Underbart skrivet. Bra fångat om din upplevelse. Min upplevelse var stark man kanske inte riktigt lika stark. Jag njöt för fulla muggar. Vilken åktur.

    Hur andas man kvadratiskt?

    Alltså, dessa proffstyckare. Vad Sahlin babblar om förstår jag inte alls. Såg han filmen hemma på toan i sin mobil, eller? Gud? När nämndes Gud? ”…pseudopsykologiska och banalfilosofiska sentenserna…” En recensent har slagit till. Nå. Alla får ju tycka som de tycker.

    DN:s recension, skriven av Kerstin Gezelius, är riktigt bra. Jag läste den i morse, pappersversionen. Hon upplevde filmen som man bäst upplever den, på samma sätt som vi. 🙂

      1. Jojjenito:
        Det är synd att det inte går att läsa vissa tidningars filmrecensioner på nätet, jag förstår inte tänket där, men jag litar på dig vad gäller DN 🙂

        Jag förstår inte heller Gud-grejen men det går säkert att få in massor med existentiella frågor i den här historien – om man vill. Och jag vill inte.

        Jag kan lära dig andas kvadratiskt nästa gång vi ses. Det är lättare än att förklara i skrift och en väldans bra sak att kunna (om man bara kommer ihåg att göra det när man behöver, som jag, igår.) 🙂

  3. Hahaha, vilken underbar text. Jag kände nog på mig att du var ganska inne i filmen där vi satt i mörkret, du kämpade och slet med de gröna klängerväxterna mot slutet, men att det var så jobbigt för dig uppfattade jag inte. Jag var ju själv helt inne i filmen. Visst det prasslades inledningsvis med popcorn och de där förbenade räfflade sugrören som folk tydligen måste dra upp och ner hela tiden. Men även det distraktionsmomentet försvann efter ett tag.

    1. Henke:
      Tack 🙂
      Ja….jo….jag var inne i filmen fast jag var ju inte i filmen jag var ju i rymden. FAN, FATTA, VI VAR UPPE I RYMDEN I FREDAGS! Vilken resa! Jag har inte smält det än. Har du?

  4. Jag hade typ samma upplevelse som dig, hade stora problem med att andas och slappna av! Det var länge sen sist jag blev såhär totalt inne i en film 🙂 Det enda som störde var inte en popcornkäkare, men däremot ett pucko som tugga varma chips med öppen mun. Det ekade typ :p

Lämna ett svar till Linn Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.