HALLONBÅTSFLYKTINGEN

8 oktober, 2014

Mikko Virtanen (Jonas Karlsson) är en finsk man som ända sedan barnsben varit i det närmaste besatt av Sverige och allt som är svensk. Han kan citera Per-Albin Hansson och älskar det socialdemokratiska gemenskapstänkandet, han lyssnar på ABBA, han äter Västerås-gurka och nu tänker han ta sitt liv på en Finlandsbåt iklädd en blågul Tre Kronor-hockeytröja. Han orkar helt enkelt inte leva längre, han orkar inte vara finsk längre, han orkar inte vara en del av ett folk som enbart har tre sinnesstämningar: glad, arg och full.

Psykologen Mikael Andersson (Erik Johansson) är en annan resenär på samma Finlandsbåt. När Mikko klättrat över relingen och är i full färd att kasta sig ner i det iskalla vattnet kommer han till undsättning. Det visar sig att inte heller han vill leva längre och när dom båda gett upp hopp-tanken och istället sätter sig i baren och dricker varsin öl kläcker Mikael det strålande förslaget. Han “ger” sin identitet till Mikko och kan således försvinna. Mikko får allt han har, psykologutbildning och en mamma med alzheimers.

Precis sådär börjar Hallonbåtsflyktingen och vid det laget har jag redan skrattat en handfull gånger. Sen fortsätter det, både filmen, invecklingarna, utvecklingarna och mitt fnissande. Jag har väldigt roligt under visningen och jag mår jättebra efteråt. Jag mår fortfarande bra av filmen. Jag tänker på den. Fnissar till. Ler lite. Ler lite mer.

Filmen är baserad på Miika Nousiainen roman Vadelmavenepakolainen (och jag har ingen aning om filmtiteln är en direktöversättning av bokens titel) och Jonas Karlsson gör huvudrollen som Mikko. Han pendlar mellan att prata ren fiska, prata ren svenska, prata svenska med finsk brytning, prata på finska om svenska och sen ibland hamna i nån mittemellan-accent som kanske inte är klockren om man skulle tokanalysera den men herregud, vem ids när han är så underbar?

Josephine Bornebusch visar återigen vilket synnerligen komiskt geni hon är, hon har en tajming, ett minspel och en förmåga att spela förbannad som jag inte sett hos nån annan än Suzanne Reuter förut, Reuter som faktiskt har en roll i filmen som den gamla mamman Greta vars altzheimerhjärna får en del att jobba med när en helt okänd man dyker upp på sjukhuset och säger att han är Mikael.

Det här är en komedi som tar sig ända in i mitt innersta svennebananhjärta och där får den gärna stanna. Snart ska jag se om den och jag längtar!

När jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar satt jag mellan ett par killar som fnissade rätt friskt, ja dom till och med skrattade och ja, rätt många gånger faktiskt. Efteråt var det dock lite buttrare tongångar, filmen var tydligen inte bra. Personligen tänker jag lite annorlunda där. En komedi som får mig att fnissa, skratta och må prima ÄR bra, den kan inte vara nåt annat än bra i betydelsen lyckad. Jag jämför inte med “riktig kvalitetsfilm” nu, jag jämför med andra komedier, såna som jag inte fattar alls. Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult, Göta Kanal 3 och sånt.

Det ska bli väldigt intressant att se vad dom skrattade filmbloggarkompisarna ger filmen för betyg. Länkar kommer när deras texter publiceras.

Fripps filmrevyer, Jojjenito och Rörliga bilder och tryckta ord.

 

{ 11 comments… read them below or add one }

dan oktober 8, 2014 kl. 12:01

Tänker inte klanka ned på ditt omdöme, men här håller jag inte alls med. Kände mig smått illa berörd efter att jag sett den och kunde klaga på mycket. Logiska luckor, dåligt manus på en bok som kanske kändes aktuell att filmatisera för 40 år sedan och övertydlig svenskhets-skämt som bara repeterats i flera omgångar det senaste decenniet. Dåligt hantverk överlag. Och varför får t ex inte en finländare stå som huvudperson? Och varför är karaktären typ efterbliven till på köpet? Näe…. : / Positivt är ändå att skådespelarnas, med Karlsson och Bornebusch i spetsen plus Hallgren, talanger inte helt går i stöpet. Men usch vad de förtjänar bättre.

Svara

Fiffi oktober 8, 2014 kl. 12:20

dan:
Tänk så olika det kan bli. Jag har längtat efter att se om den ända sen jag såg den i slutet av augusti, den känslan släpper inte 🙂

Logiska luckor, javisst, det är en skruvad och knappast hundraprocentigt verklighetstrogen historia och anledningen till att en finländsk skådis inte är huvudperson kan ju vara många, kanske var Jonas Karlsson helt enkelt bäst av dom tilltänkta, kanske ville producenterna prompt ha en svensk. Sen tycker jag inte han känns efterbliven, mer skönt naiv och smågalen, vilket han faktiskt måste vara för att det ska bli en berättelse av det hela. Så det mesta av dina minus blir plus i min bok, eller i alla fall punkter som går att förklara och köpa. 😉

Svara

Henke oktober 9, 2014 kl. 12:23

@Dan: klockrent. Är det du som skrev min recension? Kom upp på min blogg idag.

@Fiffi: återkommer med egen kommentar på din recension inom det närmaste dygnet. (Mycket på jobbet nu…)

Svara

dan oktober 10, 2014 kl. 13:28

Hehe, inte så vitt jag vet! Har dock lyckats se gemensamma nämnare i flera recensioner så det känns som att många som ratat den tyckte snudd på samma sak. Recensionen i Videosöndag är t ex ganska träffande enligt min mening: http://www.videosondag.se/2014/09/30/hallonbatsflyktingen/

Svara

Henke oktober 10, 2014 kl. 13:51

Tack för länken. Det var en sågning utan dess like. Men jag håller med om allt. Konstigt att den fick hela 1,5 stjärnor av 4… Han måste tänkt som jag och jackat upp betyget pga Josephine Bornebusch.

Svara

Jojjenito oktober 8, 2014 kl. 15:10

Jag återkommer på en blogg nära dig på torsdag. 😉

Svara

Fiffi oktober 8, 2014 kl. 22:26

Jojjenito:
Snart alltså. Spännande 🙂

Svara

Sofia oktober 12, 2014 kl. 20:35

Mja, mnjä, men det var kanske ingen större överraskning? 😉 Du får nog helt enkelt lita på mig när jag säger att jag inte skrattade en enda gång — malplacerad flåshurtig amerikansk sitcom-humor av sämsta slaget som dessutom känns jättekonstig i ett svenskt sammanhang. Återkommer med en text efter Halloween-månaden fått springa sitt lopp.

Svara

Fiffi oktober 12, 2014 kl. 21:28

Sofia:
Är du lite grumpisch nu? 😉 Jag väntar med spänning på recensionen och på att få se exakt hur få stjärnor denna KOMISKA PÄRLA kommer få. 🙂

Svara

Sofia oktober 13, 2014 kl. 05:28

Jag skulle kunna säga att jag lånade Tjuritchpersonan ett tag, men han gillar ju Åsa-Nisse så…. 😉

Svara

Fiffi oktober 13, 2014 kl. 09:14

Sofia:
Och _där_ går gränsen, vid pilsnerboxarna 😉

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: