HAPPY END

31 januari, 2012

En liten man som kompenserar sin bristande självkänsla med knytnävsslag och psykisk misshandel mot sin flickvän. En medelålders änka och bilskolärare som via livets hårda skola blivit en icke känslostyrd “doer”. En ung man som återigen försökt ta sitt liv. En man som förlorat sin fru och försöker döva sorgen med sprit. En ung tjej som gör sitt yttersta för att hålla sig flytande både ekonomiskt och relationsmässigt men som hamnar i en ohållbar situation.

Vid första anblicken känns storyn som vilken svensk film som helst (*blink*). Vid andra anblicken är den mer än så. Happy End är en film utan egentligt lyckligt slut, jag vete tusan om det är så mycket som en lycklig minut i hela filmen egentligen. Lite hopp kanske men ingen lycka.

Aset Asker som Johan Widerberg spelar är en personlighetstyp jag avskyr ända in i benmärgen. Jag får ont i hela magen av scenerna med honom och killar som han, patetiska små jävla svin, förtjänar varken kärlek, respekt eller uppmärksamhet över huvud taget. Ann Petrén är som vanligt alldeles lysande och hennes bilskollärarkvinna gör mig schizofren. Jag förstår henne samtidigt som jag inte gör det men det är okej, jag behöver inte förstå mig på allt och alla så jag släpper taget.

Happy End är en film som får mig att tänka på bungy-jump. Filmen är som att hoppa bungy-jump från en bro på Nya Zeeland och känna att gummibandet går av vid nedslaget, att jag slår i den steniga botten med huvudet, sådär mitt på ansiktet så näsan frasas sönder med ett flopps och kindbenen spräcks men när jag flyter upp och ser ut som en hudpåse köttstuvning kommer en inföding i kanot och plockar upp mig.

När allt är som svartast dör jag inte, jag överlever med en hel massa otäcka ärr, men jag överlever. Precis detsamma gäller samtliga inblandade i Happy End. Även om livet är beyond svart så fortsätter det, det går vidare och regissören Björn Runge har på ett mycket fint sätt visat det med den här filmen. Tyvärr tar den sig inte in tillräckligt i mitt hjärta för ett högre betyg men en sevärd film är det absolut.

{ 6 comments… read them below or add one }

mikebike januari 31, 2012 kl. 20:52

Hej! Vilken fin blogg du har. Kul med en personlig filmblogg. KDen ska jag börja följa.

Svara

Fiffi januari 31, 2012 kl. 21:03

mikebike:
Hej! Kul att du hittat hit 🙂
Jag har följt din blogg i åratal och jag blir ungefär lika tokförbannad på dåliga filmer som du blir på….en hel massa annat…så det kan nog tänka sig att du hittar en del här du kan läsa, med visst nöje förhoppningsvis.

Svara

filmitch februari 5, 2012 kl. 10:17

Kan jag ana mig till en riktig feelbadrulle? I så fall är den gjuten i min dvd inom kort 🙂

Svara

Fiffi februari 5, 2012 kl. 10:25

filmitch:
Feelbad som motsats till feelgood, ja, men inte feelbad som en riktig hardcorefeelbadrulle. Men visst är den sevärd. 🙂

Svara

Jojjenito februari 18, 2012 kl. 13:57

Ah, är det Björn Runge det här? Jag gillade hans Om jag vänder mig om men sen blev det aldrig av att jag såg Mun mot mun, den kändes väldigt mörk. Kanske ska ta mig an den och Happy End. Hmm, fast jag har lite svårt för Johan Widerberg… tror jag.

Svara

Fiffi februari 18, 2012 kl. 16:34

Jojjenito:
Helt rätt, det är Björn Runge.
Johan Widerberg ser ju alltid ut som Johan Widerberg men här spelar han något som är allt annat än en “normal” Johan Widerberg roll. Men han har verkligen ett fejs som aldrig åldras. Det har liksom stannat vid 14. Många skulle nog se det som något positivt men om skådespelare tror jag det har motsatt effekt. Johnny Depp har lite samma “problem” tycker jag.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: