HEMMA

25 juni, 2014

Jag skruvar mig, ja jag gör det. SOM jag skruvar mig.

Dialogen i filmen Hemma börjar så styltigt att jag får klåda och jag hinner tänka både en och två gånger att det är en “sån” film, en “sån svensk film” där all form av unik idé göms under snö och där snön får symbolisera MANPRATARINTESÅDÄRMED-VARANDRALÄNGE, MANHARINTEGJORTDETSEDAN1952-OCHKNAPPTDÅ. Jag måste säga att jag sitter i biosalongen och känner mig skeptisk å det grövsta.

Lou (Moa Gammel) har nån form av bokstavskombination (vågar mig inte på att gissa vilken) som gör att hon är ytterst ordentlig och har klara problem med socialt samspel. Hon bor tillsammans med sin mamma (Lia Boysen) som ser mer än lovligt tärd ut. Man anar vissa missförhållanden därhemma men det är ingenting som benas ut.

Lou får i alla fall reda på att hennes morfar som hon trodde var död för längesedan precis dött. Mamman har ljugit för Lou under alla år och sagt att hon inte har några morföräldrar. Men det har hon alltså. En nyligen död morfar och en mormor som lever. Hux flux sitter Lou på bussen för att närvara vid begravningen. När, hur och varför är oklart. Väldigt oklart.

Det är ganska mycket med filmen som ÄR oklart. Jag är inte helt bekväm med vare sig Moa Gammels Lou eller Simon J Bergers Henrik, en pianospelande antikvariatsarbetare som på nåt sätt blivit nära vän med Lous morföräldrar och som såklart får upp ögonen för den söta men något egna Lou. Det som däremot INTE är oklart är mormodern Frida spelad av Anita Wall (och det luktar Guldbaggenominering lång väg här) och sidekicken, den unge förnumstige pojken Tom Knutsson (spelad av Erik Lundqvist som var så bra som Benny i Eskil & Trinidad) som av en slump dök upp i mormoderns liv – och blev kvar.

Duon Frida & Tom är helt perfekta! Varje scen med dom två tillsammans är värd biobiljetten! Jag har sällan – eller aldrig – sett något liknande i någon svensk film och det är urmysigt att se dom ihop. Det är det som gör filmen så svårbedömd. Å enda sidan är den fantastisk (detta överanvända ord men som i detta fall är helt sant) och å andra sidan är det på gränsen till skämskuddevarning.  Dom bästa scenerna har samma perfekt tragikomiska skimmer över sig som filmen Hotell, jag skrattar hjärtligt men med en liten klump i magen, klumpen som gör att det känns på riktigt. Det är härligt att se, jag blir bara lite ledsen över att filmen som helhet inte känns lika helgjuten.

Simon J Berger artikulerar på samma sätt som han gjorde som Paul i Torka aldrig tårar utan handskar, det är bara det att här är han en nutida 25-30-årig lantis inte en extrovert homosexuell 80-talsman. Å andra sidan pratade han likadant i Call Girl och i Hotell. Hmmmm. Det kanske är hos mig felet ligger, jag kanske stör mig helt i onödan här. Ja så kan det va.

Regissören Maximilian Hult besökte visningen och han kan med rätta vara stolt över sin film. Hemma kommer hitta sin publik, om detta är jag övertygad. Filmer som vinner publikens pris på filmfestivaler gör ofta det (som Hemma gjorde i Pusan i Sydkorea!). Strunt samma vad vetabästare som jurys och filmrecensenter säger, det är vanligt fölk som räknas.

Såhär tycker min 15-åriga gästbloggare M om filmen:

Den här filmen är perfekt på alla sätt! Den är komisk, känslomässig, man kunde dra egna kopplingar till personer i filmen och det gjorde filmen väldigt mycket bättre. Jag kände igen mig i mycket hos lillkillen Tom Knutsson. Han blev mobbad i skolan för hur han såg ut och hur han var, hans ganska jobbiga samtal med sin mamma, han är klantig, han vet inte riktigt vad han är bra på eller om han ÄR bra på nåt alls, han känns som jag var för några år sedan.

Det är en snällisfilm, jag blev väldigt glad när jag såg den. Det här är lugnt en topp-10-bästa-film jag någonsin sett, tillsammans med exempelvis Harry Potter, Sagan om ringen och Spider-man 1 (den med Tobey Maguire).

Hemma har biopremiär 11 juli och här är Cecilias tankar om filmen.

{ 6 comments… read them below or add one }

Cecilia juni 26, 2014 kl. 22:50

Jag håller nog med Mortimer här! Jag tyckte faktiskt det inte alls var sådär kantig dialog som svensk film ofta har. Snarare var det… kärvt. Många fina scener, som den när Tom hoppar på brädorna och skjuter iväg paketet på Frida. Och hans nyfunna vurm för kaffe var så charmig. Är helt med dig om att det är Tom/Frida-scenerna som är allra starkast.

Svara

Fiffi juni 27, 2014 kl. 10:32

Cecilia:
Tom (Erik) är underbar i filmen. Alla scener med honom och Frida är otroligt välskrivna, alldeles på-pricken-rätt. Men det är det där med pratet: “Du är välkommen in vi skall strax sätta oss till bords”. Pratar man så om man bjuder in nån på middag? Det kanske man gör, bara inte i min värld 😉

Svara

Cecilia juni 27, 2014 kl. 13:26

Ha ha man kanske säger så om man är lite “egen” ? (För det var väl Lous replik eller?) … Och förresten, tyckte du att det var lika jobbigt som jag att se scenerna med Lia Boysen, vars ena öga jag var helt säker på att det skulle ploppa ut. Har hon alltid haft så?

Svara

Fiffi juni 27, 2014 kl. 13:29

Cecilia:
Var det inte mormorn som sa det när hon bjöd in Tom första gången?
Ja det var jobbiga scener. Det är det jag menar med att filmen är så svajig. Alla scener som inte innehåller mormor Frida och/eller Tom funkar inte riktigt för mig. Tyvärr. Tänkte nog inte så mycket på just Lia Boysens ögon, mer att hon såg otroligt rackig ut som helhet. Som en mamma som mår väldigt väldigt dåligt. Men man fick ju aldrig någon bakgrundshistoria alls gällande just det.

Svara

Sofia juni 27, 2014 kl. 05:35

Som vanligt är det spännande när åsikterna går isär — yay för gästbloggarens tio-i-topp-upplevelse 😀

Svara

Fiffi juni 27, 2014 kl. 10:32

Sofia:
Ja, verkligen, han är helt LYRISK över filmen och längtar efter biopremiären så han kan se den igen.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: