Hobert-helg: Höst i paradiset

30 september, 2011

Om idioti var en dödssynd så handlar Höst i Paradiset om just det. Om idioti. Om dumheter. Om det kanske inte alltför smarta i att tänka med kuken och ligga med granntanten samtidigt som man har en gravid flickvän eller det jävligt korkade att som 68-åring och nykär i en jämnårig kvinna schabbla bort allt genom att vara svartsjuk som en tonårspojke så fort nya kärleken pratar med någon av motsatt kön.

Det är alltså höst i paradiset. I sommarstugan Glädjekällan bor Mick (Göran Stangertz) och Catti (Camilla Lundén) som väntar deras barn. Ragnar (Sven Lindberg) bor också där och han har fallit som en fura för Vendela (Mona Malm) som är kvinnan i grannhuset och en gammal vän både till Ragnar och hans bortgångna fru Ellen. Tänk vilken ynnest att få bli upp över öronen förälskad på gamla dar, tänker Ragnar och uppvaktar Vendela på allsköns kreativa vis och jag bara ler för han är rätt skön den där gubben.

Mick träffar sin barndomskamrat Susanne på tåget och dom kan inte hålla varken händerna eller könen i styr någon av dom. Susanne bor bara ett stenkast från Glädjekällan med sin man (Börje Ahlstedt) och deras två barn och det gör dom hemliga mötena lite enklare och frekventare än dom kanske varit annars. Mick tar varje chans han får och Susanne är inte direkt nödbädd. Dom tar igen allt som inte riktigt funkade hundra när dom var 14 och 15 och dejtade sist.

Höst i paradiset handlar alltså inte om idioti utan om dödssynden lust, här gestaltad som lust till passion, lust till livet och lust till att bejaka det man själv vill utan att se till andra. Fast jag tycker filmen lika mycket handlar om rädsla, rädslan för att bege sig in med hull och hår i en relation (med allt vad det innebär) kontra rädslan att gå ensam genom livet, även om ensamheten är ett aktivt val.

Sven Lindberg är alldeles hjärtskärande även i den här filmen, liksom Mona Malm med sin inbyggda tala-tamejfan-inte-om-för-mig-vad-jag-ska-göra-mentalitet. Camilla Lundéns Catti befinner sig här, precis som i dom tidigare två filmerna, preciiiiis på gränsen för att klassas som bimbo-offer men hon klarar sig hela tiden, hon kommer med dom där dräparna i rätt tid, hon har mycket mer ryggrad än vad jag först tror och det gör mig glad, det gör att jag tror på henne och då håller historien hela vägen.

Det här är en film som liksom bara rasslar förbi, det är som att äta chokladpudding på Vikingbuffén, det bara slinker ner fast det egentligen är alldeles för mycket på tallriken. Men jag hade ganska kul under tiden och trots att filmen bitvis gränsar till fars så hänger jag med i svängarna med ett leende på läpparna OCH knuten hand i fickan. För vilka jävla idioter det finns, alltså.

{ 5 comments… read them below or add one }

Micke september 30, 2011 kl. 22:39

Fiffi, vad tycker du om min Darth Vader-telefon?

http://mickemovie.bloggagratis.se/2009/05/27/1711677-darth-vader-telefon/

Svara

Fiffi september 30, 2011 kl. 22:50

Micke:
Hahaha, vilken schysst grej! Hade jag hittat den på Tradera hade jag garanterat köpt den 🙂 Funkar den som den ska, jag menar, använder du den eller är den bara en snygg inredningsdetalj?

Själv har jag förresten Darth Vader som badskum.

Svara

Micke oktober 1, 2011 kl. 13:58

Fiffi:
Den fungerar och jag använder den.

Svara

Sofia oktober 1, 2011 kl. 13:09

Combon Mona och Sven är helt oemotståndlig även om jag vill minnas att Höst i paradiset som film betraktad inte blev samma fullträff som Glädjekällan. Men till film nummer två kom man iofs med förväntningar.

Svara

Fiffi oktober 2, 2011 kl. 01:15

Sofia:
Mina förväntningar var SKYHÖGA efter den känslomässiga fullträffen Glädjekällan men jag/man/vi alla borde kanske ha förstått att det inte skulle gå att göra om den succén.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: