HOTELL MARIGOLD

30 mars, 2013

Om den här filmen hade gjorts i Sverige hade vi sett idel äldre högpresterande dramatenskådespelare i huvudrollerna, Colin Nutley eller Hannes Holm hade säkert regisserat och filmen hade sågats jämt med fotknölarna. Nu är det en engelsk film, det är engelska högpresterande skådisar i samtliga stora roller och det är mysigt som bara den. Vari ligger skillnaden?

Den frågan är kanske inte så viktig att besvara, snarare är det kanske inte så konstigt att filmer som Gossip och Bäst före hittar sin publik även om filmrecensenter inte förstår varför. Det finns en trygghet i det vi känner igen, varför skulle det annars filmas en ziljon Beckfilmer?

När ett gäng brittiska pensionärer med dålig ekonomi möts på ett hotell i Indien blir det en hel del förvecklingar. Personlighetstyper krockar, gamla hundar kanske inte alltid kan och vill lära sig sitta, främlingar ska läras kännas och det ska acklimatiserat till en ny kultur och ett nytt klimat.

Det blir ganska tjommigt faktiskt. Mysigt. Att se Dame Judi Dench gör mig alltid glad, hon är så otroligt fin! Visst känns det lite som en geriatrisk variant av Slumdog millionaire men inte på ett negativt sätt. Jag hade trevligt och jag känner mig inte speciellt rädd för att bli gammal, inte om det finns ställen på jorden som sköts av Dev Patel.

{ 2 comments… read them below or add one }

filmitch april 2, 2013 kl. 09:23

Skillnaden kanske ligger i att de engelska skådisarna agerar och har vettiga repliker medans deras svenska motsvarigheter dras med styltiga och konstlade repliker samtidigt som de agerar som om att de fortfarande stod på dramatenscenen 😉

Svara

Fiffi april 3, 2013 kl. 06:39

filmitch:
Men borde inte engelskmännen ha samma “problem” med sina stora skådespelare kan man tycka. Eller inte. Jag vet inte. 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: