Skräckfilmsvecka: I SPIT ON YOUR GRAVE 2

2 november, 2013

2010 regisserade Steven R. Monroe en film som heter I spit on your grave. Den handlar om en ensam tjej som blir brutalt våldtagen och i princip ihjälslagen men som likt ett mirakel överlever och ger sig fan på att hämnas sina förövare.

Steven R. Monroe måste ha tyckt att det var en lyckad film att regissera för i år kom I spit on your grave 2 som handlar om en ensam tjej som blir brutalt våldtagen och i princip ihjälslagen men som likt ett mirakel överlever och ger sig fan på att hämnas sina förövare.

Jag klickar in och läser min recension på I spit on your grave. Utan att någon hade märkt något konstigt skulle jag ha kunnat kopiera hela den texten rätt av och den hade stämt även på uppföljaren, med ETT litet undantag. I meningen “Det är inga mutanter, inga monster, bara ”vanliga” killar som tycker sig ha rätt att våldta, förnedra, hota och misshandla en ensam tjej i en stuga i skogen” hade jag fått byta ut stuga i skogen mot källarförråd i Bulgarien. Filmerna är annars identiska både i grundhistoria, uppbyggnad, vändning och hämnd.

Jag tycker precis likadant nu som jag tyckte 2010: räcker det inte med denna typ av rape-and-revenge-filmer nu? Är det inte dags att utveckla hämndtemat? Göra det lite mer up-to-date, mer jämställt? En kille som blir gängvåldtagen och misshandlad av en handfull vardagliga kvinnor? En kvinna som blir våldtagen av kvinnor? En man som blir våldtagen av män? Kom igen! Måste det alltid vara precis samma premisser? Kan det inte vara en medelålders halvful kvinna som blir utsatt för vidrigheter och hämnas med en soloraid medelst diverse vapen och kreativa lösningar? Måste det vara en dock-lik tonåring i linne?

Det jag gillar med filmen är dock idén att tjejen – dockansikte eller ej – har cojones i buffelsize. Hon kämpar emot, vägrar ta skit utan strid och är allting förutom ett våp. Att många av slutscenerna är förenklade och fullständigt o-troliga gör inte så mycket, det är inte det som skaver. Mitt aber är att jag sett detta tusen gånger förut och att jag märker att jag knappt reagerar när det kleggas som värst. Jag vet inte om jag borde bli rädd för mig själv eller om det är en naturlig reaktion när man sett för mycket sånhär skit men jag antar att det är en kombo.

Filmitch har sett precis samma film som jag. Undrar om vi tycker lika? Klicka här får du se.

{ 2 comments… read them below or add one }

filmitch november 2, 2013 kl. 11:14

Jag gillade filmen en anings mer av två skäl: Gillar hämndgenren och har nog inte sett lika många r&r filmer som du (kanske). Inte lika bra som första filmen av den anledningen att det är en karbonkopia av första filmen. Gillar dina förlag på perspektivförändringar av handlingen frågan är bara om de är gångbara dvs kan publiken acceptera dem?

Svara

Fiffi november 2, 2013 kl. 12:10

filmitch:
Om man inte gillar hämnd som företeelse är det svårt att gilla film över huvud taget. Ju. Hämnd måste vara en av dom vanligaste anledning-till-att-skriva-ett-manus som finns. Sen är ju r&r en avart av detta och det är den jag är trött på, samtidigt som jag blir rädd att jag är så trött på den att jag knappt reagerar på vidrigheterna i filmen. Jag vet två personer som tycker att detta är den värsta film dom sett – alla kategorier.

Perspektivförändringar är alltid bra och det tar oftast tid att få till en förändring MEN som överallt annars, man kan ju inte bara strunta i det bara för att det är svårt. 😉

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: