Gästrecension: IMPROMPTU

18 december, 2014

När bloggen fyllde fem utlyste jag en tävling, en chans för alla utan egen filmblogg att skriva en egen recension. Idag är det dags att kora vinnaren och att publicera recensionen.

Vinnaren heter Hanna, finns på Twitter som @rovarspraket och filmen hon valt att skriva om är från 1991 och heter Impromptu, men den svenska titeln känns kanske bättre igen: Chopin, Mon Amour.

Här är Hannas recension:

Filmen handlar om den brokige och självständiga författaren George Sand (Judy Davies) som blir stormförälskad i den blyga och stillsamma kompositören Frederic Chopin (Hugh Grant). Som vi kan gissa så blir hennes känslor blir icke besvarade – och sen är vi igång! Kostymfilmsfantast som jag är så blir jag rätt lätt tjusad av pastellfärgade slottsmiljöer, intrikata korsettklänningar med boobsen uppe under hakan, förstulna blickar över middagsbordet (där alla talar om allmänna ting men vi vet ju vad de EGENTLIGEN menar), besattheten vid klass, rikedom och släktträd, och i denna rulle har vi alla dessa variabler, låt vara i mer humoristisk ton än det vanligtvis brukar.

Den svenska titeln på filmen Impromtu är, och håll i er nu, Chopin, mon amour. Vilka är dessa översättare? Hur var det sistnämnda ett bättre val än orginaltiteln? Med tanke på att filmen kom ut tidigt 90-tal så fanns där kanske eventuell oro att vanligt fölk inte skulle begrip om det var titel på nån utrikiska, men döp då för bövelen inte om titeleländet till Chopin, mon amour! Det blev åtminstone inte Kompositören Som Visste För Lite, och det får vi väl vara tacksamma för.

En film med en ”besvärlig kvinna” i huvudrollen är en lyx man inte blir utsatt för så ofta. Att man dessutom hejar på henne, och vill att hennes karaktär ska vinna, det går som sagt inte tretton på ett dussin av dom filmerna. Hon knullar runt, hon vägrar falla in i ledet, hon är kreativ, framgångsrik och gör sin grej, och blir INTE STRAFFAD fört! (Den allt för vanligt förekommande moraliserande slutklämmen brukar väl vara nåt åt det hållet.) Och medan vi nu är inne på genusperspektiv så är det även intressant att de manliga skådisarna i denna film kommer undan med att vara helt bedrövliga, medan kvinnorna har en extremt hög lägstanivå rätt igenom. Bernadette Peters komiska timing och tilbakahållna frustration, Emma Thompsons kärleksfullt porträtterade hysterika till grevinna och mecenat, Judy Davis hudlösa uppenbarelse. Den enda som bryter könstrenden är underbara Mandy Patinkin. Man behöver inte bli påmind om att det som sker på teveskärmen är på låtsas, utan man dras med och får vila tryggt i hans trovärdiga insats då han är sin karaktär.

Filmen utspelar sig i Paris under 1800-talet. Alla inblandade borde rimligtvis prata franska med varandra. Men eftersom detta är en engelsk film så går vi med på att skådisarna talar engelska med varandra. Julian Sands jobbar dock, precis som sin kollega Hugh, under premissen Hitta På En Egen Bruten Engelsk Accent, hans är tydligen ungersk. Där ser man. (Herr Grants är polsk. Klart som korvspad.)


Och förresten, Julian Sands, vad är grejen? Maken till stolpighet har knappt skådats utanför brägårn. Han låter ju nivåsänkt när han pratar. Snälla, säg att det är meningen?

Julle: Ja, men jo, jag tänker lite så att han den däringa Liszt måste säkert varit lite efter, sådär.

Alla i filmteamet: Jag tänker fan inte säga nåt, du får! Jag har inte råd att få sparken. Va? Visst, Julian, det kör vi på, låter rimligt!

Vilka tagningar slängde dom, om de här fick vara kvar? (Hang on! Är han en manlig Kiera Knightley, Fiffi?!)

 

Trots allt mitt gnäll över det som inte riktigt nådde hela vägen fram med denna produktion så är det en väldigt sevärd och underhållande film. Vackert foto, bra story, engagerande dialog, praktfull scenografi, ambitiös kostymavdelning, och, i det stora hela, bra rolltolkningar.

4 av 5 Tjusiga Hästdragna Vagnar blir slutbetyget för denna lilla pärla.

(Bilden föreställer Frederic Chopin. Ganska lik Hugh Grant va?)


 

{ 6 comments… read them below or add one }

Steffo december 18, 2014 kl. 09:23

Jag ger recensionen en klar 4:a!
Mycket roande läsning! Kul! 🙂
Dags att starta upp en egen filmblogg?!

Svara

Joel Burman december 18, 2014 kl. 13:55

Instämmer! Starta eget!!!

Svara

Fiffi december 18, 2014 kl. 22:04

Hanna, det där gjorde du bra! Och jag håller helt och hållet med om Julian Sands 🙂

Svara

Sofia december 19, 2014 kl. 06:25

Kul tävling som gav ett mycket bra resultat! Och Mandy Patinkin är en klippa 🙂

Svara

Cecilia december 22, 2014 kl. 17:28

Härligt gästrecension! FINNS det en film som heter Kompositören som visste för lite?! 😉 Låter för övrigt som en film jag skulle gilla. Bråkiga kvinnor, “intrikata korsettklänningar med boobsen uppe under hakan” och Hugh Grant i spetsscarf låter som en toppenfilm.

Svara

Jojo Tuulikki Oinonen januari 11, 2015 kl. 00:36

Åh…
Grrrrrejtt!
Syster,vilken toppenrecension, japp, du får väl hota fiffi med konkurrens? 😉
Ja, jag är i alla fall stolt som en bråkig kyckling!

Mera Hanna – skulle älska att få läsa din text om kvällens film – PRIDE!
Även om inte publicerad här, skicka till mig?
Kram!

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: