INSIDE LLEWYN DAVIS

 

 

 

Tack bröderna Coen för att vi slapp Jason Schwartzman!

Hade ni varit Wes Andersons bröder hade huvudrollen i Inside Llewyn Davis varit given Jason Schwartzman och jag hade kräkts i en liten medhavd påse men nu slapp jag det. Jag slapp så väldigt många saker under den här visningen och det var SÅ skönt.

I lördags var det filmspanarträff och Har du inte sett den-Johan valde film. Inside Llewyn Davis kändes som ett perfekt val eftersom jag hade noll och inga förväntningar på filmen. All film tjänar egentligen på att ses med såna ögon. Bröderna Coen kan i min bok prestera allt från en 5:a (Fargo), en 4:a (No country for old men), en 3:a (Blood simple), en 2:a (Burn after reading) och en 1:a (Barton Fink), man vet aldrig innan var betyget landar.

Llewyn Davis (Oscar Isaac) är inte bara en folksångare och gitarrspelare han är även en fucking jävla drönare. Han är en såndär snubbe som jag i verkligheten skulle vägra ha i min närhet. Han lallar runt, lever på andra, ser problem men löser dom bara kortsiktigt, han är trött, småbitter, ofokuserad, egocentrisk och drömmer säkert om nåt men varken han eller jag fattar om vad. Det komplexa med Llewyn Davis är att beskrivningen av honom är absolut vidrig men på film blir han en rätt behaglig filur att beskåda. Jag får inte ihop matematiken men matte har å andra sidan aldrig varit min starka sida.

Jag tänker på filmen, minns hur jag fnissade, att jag ibland skrattade så tårarna rann och jag hörde hur mina filmspanarkollegor efteråt pratade om att filmen var melankolisk men det kände inte jag. För att jag ska känna melankoli måste jag känna sympati för personen, medkänsla för hens liv och är det nåt jag inte känner för Llewyn Davis så är det just medkänsla. Det jag känner är att en bitchslap över kinden vore härligt att ge honom, sen en spark i arslet, sen en förmiddagsföreläsning av nån brutalt brännskadad/livshotande cancersjuk och efter lunch övningar i sambandet mellan att ge och att få, om mervärdet i att göra bra saker.

Men jag känner inte Llweyn Davis, jag behöver inte göra ett dugg med honom. Jag tittar på filmen om honom, han svajar in i mitt medvetande i 104 minuter och sen glider han ut igen, lite som en bumerang som passerar mitt huvud i sin bana tillbaka till kastaren igen. Samtidigt är det 104 jättemysiga minuter. Det är högkvalitativ komisk timing och det är fina skådespelare (Carey Mulligan, Justin Timberlake, Stark Sands, John Goodman och Oscar Isaac såklart). Jag tror helt enkelt att Inside Llewyn Davis är för mig vad Frances Ha är för många andra. Jag kan inte förklara bättre än så varför jag tycker om en film som jag rent logiskt borde avsky.

Det jag känner i magen är att jag definitivt kommer se om Inside Llewyn Davis men att hjärnan inte riktigt förstår varför.

Vad tyckte dom andra filmspanarna? Jag gissar att betygen kommer skilja sig en hel del. Klicka på namnen för att komma till respektive blogg. The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Har du inte sett den (pod), Movies-Noir, Jojjenito, We could watch movies, Moving Landscapes, Except Fear och Filmparadiset.

25 svar på ”INSIDE LLEWYN DAVIS”

  1. Jag håller med om att han är kantig och rätt omogen, något av en skitstövel. Fast ändå blir jag melankolisk av filmen. Svårt att inte bli med det fotot och den musiken och bilåkandet, tror jag. Sånt försätter mig obönhörligt i en viss stämning.

    1. Jessica:
      Jag blir ingenting av filmen och det är såååå skönt 😉 Den var mysig för stunden men den gör mig inte gladare, inte ledsnare, inte melankolisk, inte förbannad. Den bara är. Fast jag förstår att man kan känna andra saker, det var bara skönt att slippa det själv för en gångs skull 🙂

  2. Haha, vi pratade ju om kopplingar med Wes Anderson men jag hade inte en tanke på att Coen-versionen innebar att vi också slapp Jason — spot on!

    Måste också hålla med Jessica där, klart melankolisk stämning i filmen även om man också kan skratta här och var.

    1. Sofia:
      Det var värstans vad alla är melankoliska, det kanske bara är jag som är alldeles tom inombords och inte känner nåt? Jag kanske redan var inställd på att jag hade RoboCop-kropp? 😉

  3. Jag gick också in med noll förväntningar till den här. Och gillade den skarpt. Fångades i Coen brödernas perfektion och skildring av en självdestruktiv musikers vardagliga dilemman. Simpel, detaljrik och definitivt melankolisk. Älskade de långa musikstyckena och mådde nog ändå mest bra av filmen. Kanonrulle!

    1. Plox:
      Såg på twitter att du gav den 8/10 på Imdb, visst var det så? Jag mådde också bra av den, fnissade så kinderna fastnade i upp-läge. 🙂

  4. Jag fick ingen direkt känsla för varken filmen eller huvudpersonen. Musiken ska nog agera som ett lyft, men den var inte mer än ok i mitt tycke. Var helt enkelt inte min typ av film.

    Annars håller jag med dig om att bröderna Coen är ojämna. Därför är mina förväntningar inte särskilt höga om det inte är en thriller som de oftast lyckas bra med 😉

  5. Överraskande och kul att du gillade filmen såpass. Det hade vi kanske inte gissat före visningen? 🙂

    Men jag förstår inte alls din koppling till andras upplevelse av Frances Ha, det du skriver stämmer inte in på mig i alla fall…

    1. Henke:
      Det hade vi absolut inte kunnat gissa. Det är alltid härligt när en film överraskar på ett positivt sätt 🙂

      Min koppling till Frances Ha… I mina ögon är Frances Ha och Llewyn lite samma typ av person. Drömmande, flummiga, ofokuserade, tar dagen som den kommer, låter andra i viss mån bestämma över deras liv. Frances är betydligt mer charmig än Llewyn men som personlighetstyper kan jag ganska lätt stoppa dom i samma fack.

      Nu gillade jag denna film mer än Frances Ha, många – inklusive du själv – tycker tvärtom, men jag tycker det är två småflummiga berättelser om två småflummiga människor. 😉

      1. Det är intressant att du jämför dem. Jag gillade båda filmerna men tycker att skillnaden mellan dessa personligheter är en viktig styrka i båda filmerna.

        Båda är ovilliga att rätta in sig i vuxenlivet, men den ena skjuter det framför sig medan den andra förkastar det. Frances Ha ser sig inte som en martyr utan är rätt sorglös medan Llewyn Davis mer tycker att världen borde anpassa sig efter honom. Det blir mer en fråga om konstnärlig integritet än en ovilja att växa upp.

  6. Mmm, jag håller med. Det är en film som bara är. Precis det som Llewyn inte ville, att bara vara. Jag ska se Frances Ha innan jag gör min topplista för 2013 så vi får se om jag ser nån koppling.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.