FRIPPS FILMREVYER ♥ STADENS LJUS

12 februari, 2014

“Skratt och tårar ligger nära varandra som känsloyttringar. Vid båda fenomenen faller man lite. De kan båda vara den skönaste känslan man känt någonsin. I varje fall just i det ögonblicket.”

Henke, mannen bakom Fripps Filmrevyer, kan vara den största “suckern” för bitterljuva kärleksfilmer jag någonsin träffat. Personligen tycker jag det är alldeles superhäftigt med en snubbe som ofta, gärna, öppet och utan problem avstår från att se otäcka psykologiska skräckfilmer och lika öppenhjärtigt delar med sig av situationer då det blir “dammigt i rummet” och tårar trillar nedför kinderna.

Att Charlie Chaplins lille luffare skulle leta sig direkt in i Henkes hjärta var kanske inte så förvånande men likväl blir det fantastisk läsning när han försöker förmedla känslan av filmen Stadens ljus (City lights), en läsning som resulterade i att jag köpte filmen på DVD och slog in den till mig själv i julklapp.

Jag har aldrig sett en Chaplinfilm i sin helhet förut. När jag gick i gymnasiet försökte jag se Diktatorn men antingen somnade jag var tredje minut eller så var jag vaken men hjärnan var nån helt annanstans för jag minns inte ett jota av filmen. Jag kände mig väldigt pepp på att se dagens film dock, Henke gav den toppbetyget 5/5 och den handlar ju om aningens mer lättillgängliga problem än storpolitik. Trodde jag. Det visade sig att den handlade betydligt mer om både kärlek OCH politik än jag på förhand trott.

“Men denna films stora grej är dess romantiska historia. Om hur the tramp uppvaktar den blinda flickan. Eftersom hon inte ser honom kan han låtsas vara rik och förmögen. Han skaffar till och med fram pengarna för både hyra och en ögonoperation. I den scen han ger henne pengarna kommer en av Chaplins finaste ögonblick. Ansiktsuttrycket the tramp får som hastigast då den blinda tjejen säger att hon då kommer kunna se honom är obetalbar. Han rycker till, plötsligt medveten om att hon kommer se honom för den han är och då kommer allt gå förlorat. Men ändå utan att tveka ger han henne en framtid.

Chaplins luffare – The tramp – är fattig, smutsig, hemlös (?) och han har ett hjärta av guld. Det där hjärtat får jobba hårt i den här filmen. Han kämpar, han vänder ut och in på sig själv för att skrapa ihop pengarna till den icke namngivna blinda tjejen (Virginia Cherrill) och som en envis riddare utan häst lyckas han fullfölja projektet.

Bara det att se en svartvit stumfilm kan kännas konstigt om man inte är van. Jag är noll procent van men jag tycker ändå det kändes trevligt. Musiken är jättemysig och filmen är filmad på RIKTIGT i svartvitt (inte som Alexander Paynes Nebraska som – tror jag – för alltid kommer att få stå som varnande exempel för very bäääääd svartvitt foto). Den politiska undertonen gör att filmen höjs ett extra snäpp för mig men motvikten till allt det bra är att jag märker att jag finner Chaplin lite….äcklig.

Jag misstänker att jag måste förklara ett sånt uttalande lite närmare och det kan jag göra. Jag tycker Charlie Chaplin är lite äcklig dels för att han har otäcka och ganska smutsiga tänder (bara i den här filmen eller alltid? Vet inte….) och dels för att han utstrålar nånting som för mig känns jätteobehagligt. Ögonen är inte snälla även när han spelar sirapssöt och ömsint. Jag får inte ihop karln.

Måste man köpa Chaplin fullt ut för att älska filmen? Ja, jag tror faktiskt det. Stadens ljus är Chaplin OCH historien – i symbios.  Det klassiska slutet då, det fina, tvetydiga, bitterljuva, ledsamma slutet. Kunde jag värja mig mot det?

“De sista fem minutrarna är filmiskt guld och något som måste bevaras för mänskligheten” skriver Henke och jag skriver under på det. Det är ett fint slut. Det är också först på slutet som poletten trillar ner hos mig, känslan av att jag sett den där chaplinska uppsynen nån annanstans förut. Jag vet var jag sett den och jag vet vem som skulle passa PERFEKT i rollen som luffaren om det nångång kommer en svensk remake på filmen. En mer “icke-äcklig” variant dessutom och en man som både Henke och jag med stor entusiasm lyssnar på. Han!

Tack för filmtipset Henke och tack för att du alltid är både personlig, öppenhjärtlig och tydlig med dina åsikter på bloggen vare sig det gäller ris eller ros. Jag är glad du fick mig att se min första hela Chaplinfilm och jag förstår absolut varför filmen gjorde stora avtryck hos dig även om jag inte kommer ge den ett toppbetyg.

Det här är en stor kärlekshistoria från en svunnen tid då det fanns människor som utförde magiska kärlekshandlingar helt utan egna baktankar, det blev inte ens ett facebooklike eller instamoment av det hela. Det finns många som har mycket att lära av den gode Chaplin.

Henkes recension kan läsas här i sin helhet.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

{ 8 comments… read them below or add one }

Henke februari 12, 2014 kl. 23:11

Åh, vad trevligt att få vara med i denna virvelvind av lovebombning! Tack Fiffi för ett jätteroligt alla hjärtans dag-projekt.

Du valde en ypperlig film, tycker jag då, men det var såklart synd att den inte föll dig på läppen mer. Jag blir mållös när du skriver att du tycker att Chaplin är äcklig. Det har jag inte alls sett själv. Det om något kommer kunna bli till ett intressant samtalsämne någon gång.

Tack än en gång för ett fint initiativ och alla de snälla orden. Hoppas bara att du inte blev för besviken på din julklapp! 😉

Svara

Fiffi februari 13, 2014 kl. 08:02

Henke:
Det är klart att du och din blogg ska vara med på detta tema. 🙂

Jag misstänkte att ett ord som äcklig i samma mening som Chaplin är något jag kommer att få äta upp men det var så det kändes när jag såg filmen. Jag är för övrigt inte det minsta besviken på filmen (julklappen), den var absolut sevärd och bra, den fick trots alls en trea 🙂

Svara

Sofia februari 13, 2014 kl. 08:15

Ouch! Eftersom jag älskar Chaplin kan jag inte heller riktigt skriva under på “äcklig”, varken fysiskt eller psykiskt… Å andra sidan är jag inte lika förtjust i City Lights som Henke, den minst braiga av Chaplins tramp-filmer. Bra försök, på’n igen?

Svara

Fiffi februari 13, 2014 kl. 08:19

Sofia:
Alltså, jag tycker inte han är _så_ äcklig att jag vill stänga av, mår illa eller aldrig mer vill se en Chaplinfilm igen. Det var bara en känsla jag fick. Han utstrålar bara nåt lite obehagligt.

Svara

Steffo februari 13, 2014 kl. 08:28

Det var den roligaste benämning på Chaplin jag hört nån gång tror jag! 🙂
Och inget fel i det såklart! Olika åsikter är det som håller filmkulturen…levande?

Svara

Fiffi februari 13, 2014 kl. 08:39

Steffo:
Jag undrar om jag är så ensam om att känna så om Chaplin som det känns nu 😉

Svara

Jojjenito februari 13, 2014 kl. 21:46

Alltså, när jag såg att du skrev “äcklig” så blev jag inte jätteförvånad även om det stack ut lite. Men faktum är att det är nåt med hans stil i dessa tidigare filmer. Han är som ett vuxet barn, med lite läbbiga ögon. Det finns faktiskt nåt obehagligt över honom. Måste se om en film för att kunna vara mer detaljerad. Såg ju nyss Limelight men där är han en gammal man.

Svara

Fiffi februari 14, 2014 kl. 08:15

Jojjenito:
Äcklig är ett ganska….hårt….ord. Jag förstår att det sticker ut men det var det ordet som stämde bäst när jag skrev texten. Prova att se City lights, kanske håller du med? 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: