IRON MAN 3

30 april, 2013

Jag säger som jag alltid sagt, lite blue dabadi dabidaj dabadi dabidaj har ingen dött av.

Egentligen hade min recension av Iron Man 3 kunnat sluta där. Eiffel 65´s hit från 1999 är nämligen mitt bäst bestående minne av 140 minuter Marvel-action och det är inget bra betyg till en film som jag egentligen borde älska förbehållslöst. Eller ja, jag minns kanske inte bara låten. Lite Robert Downey Jr i blå solglasögon också.

Iron Man-franschisen har SÅ mycket att tacka Robert Downey Jr för. Killen är ett superhjältegeni, nåt annat kan man inte säga. Han är som klippt och skuren för att gestalta den excentriske Tony Stark och jag känner mig positiv till tvångsgifte efter ett par timmar med honom framför 3D-glasögonen. Att Iron Man 3 funkar så pass bra som den ändå gör beror nämligen på denne mans närvaro och att han är med i princip varenda scen. Det går liksom inte att dissa en komisk, skitsnygg, asball Robert Downey Jr, det går bara inte hur urbota jättekonstig filmen än är.

Efter nån timme kliar jag mig i ögonen och tänker “har jag sovit?”. Jag får liksom inte ihop historien, det glappar betänkligt och trots att jag har vanan inne att titta på denna typ av film så känns den här luddig bortom begriplighetens gräns. Det är nämligen en hel del historier som ska samsas under Iron Man 3:s flagg och nån högt uppsatt inblandad har uppenbara svårigheter med att killa sina darlings.

Det är en prolog där Tony Stark dejtar en smart brunett (Rebecca Hall) och dissar en knepig vetenskapsman med stora tänder och otvättat hår (Guy Pearce). Sen kommer nippertippan Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) in i bilden och en ilsken Mandarin (Ben Kingsley) och James Rhodes/War Machine (Don Cheadle) blir en War Patriot och hamnar i typ Pakistan. Och sen är det en liten kille med en egen fixarverkstad, massiva sprängningar och en träindian som blir av med sin poncho.

Som sagt, det är många hårstrån som ska flätas in och i mina ögon blir flätan rätt sned. Jag får inte ihop det. Jag hittar inte den röda tråden och det stör mig. Visst finns det scener här och där som är rent briljanta: en med Ben Kingsley i en fåtölj, en med fallskärmshoppare och alla med Robert Downey Jr i närbild – sa jag det sista? Jag gjorde det va?  – men jag är ändå inte nöjd med slutprodukten.

Det som fascinerar mig mest med filmen (förutom Blu dabidej) är ändå eftertexterna. Jag fick en klump i halsen, jag fick ståpäls på armarna, jag fick hjärtklappning och jag ville aldrig att dom skulle ta slut. När bokstäver, musik, snygga grafiska bilder och perfekt klippning harmonierar som i dessa eftertexter då kan jag inte göra annat än att kära ner mig – och lägga till ännu en Fiffilura till betyget som jag bestämt mig för.

Mina tankar om Iron Man och Iron Man 2. Väääldigt mycket Robert Downey Jr-fokus märker jag…

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia april 30, 2013 kl. 11:30

Varför ska det vara så förbannat svårt att komma till med bra historier?! Tycker det känns som ett rätt typiskt drag för dessa blockbustermainstreams…

Svara

Fiffi maj 1, 2013 kl. 10:01

Sofia:
Håller med. Det konstiga är också att när dom kommer på två, tre bra historier så kokar dom ihop dessa till EN soppa (film) istället för att utveckla manusen och göra två, tre bra filmer av dessa. I don´t get it.

Svara

filmitch maj 2, 2013 kl. 08:03

Får se vad jag tycker – ska troligen se den i kväll 🙂 Sedan väntar jag ivrigt på Evil dead 😀

Svara

Fiffi maj 2, 2013 kl. 17:19

filmitch:
Bara en vecka kvar dit. Till Evil Dead alltså.
Ha så kul med Iron Man ikväll .:)

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: