JAG ÄR INGRID

29 augusti, 2015

Vad är en dokumentärfilm egentligen? Jag läser förklaringen på Wikipedia:
En dokumentärfilm är en film som dokumenterar en aspekt av verkligheten. En dokumentärfilm är inte dramatiserad eller iscensatt och historien som berättas är inte fiktiv.”

När jag sitter och funderar på filmen jag just sett, den kritikerrosade om Ingrid Bergman, så fastnar jag i dokumentärfilmstanken. Jag är Ingrid är i mina ögon nämligen ingen dokumentärfilm. Det är en hyllning till och en reklamfilm för en av våra största och mest kända skådespelare och jag känner mig både förvånad, förstummad och rätt förbannad såhär precis efteråt.

Förvånad för att jag inte kunnat undgå att se hyllningarna, dom höga betygen, tweetsen om filmen och jag känner att jag inte förstår dom. Förstummad för att musiken, specialskriven av Michael Nyman, var så fruktansvärt enerverande enahanda och låg som en alldeles för hög ljudmatta genom i princip hela filmen. Förbannad för att regissören Stig Björkman inte riktigt gjort sitt jobb, i alla fall inte om det är en dokumentärfilm han tror sig skapat.

Problematiken med filmen  – för mig – ligger i att:

* Ingrid Bergman blev helt föräldralös vid 13 års ålder (mamman dog när hon var tre och pappan tio år senare) men ingenstans i filmen beskrivs det var Ingrid tog vägen sen. Vem tog hand om henne?

* Det sägs i filmen att fler nära släktingar samt en kusin också dött när Ingrid var ung men det berättas ingenting om att fastern hon tvingades flytta till efter faderns död också dog när Ingrid bott hos henne blott ett år. Så hennes tre närmaste vuxna förebilder dog innan Ingrid fyllt femton. Hur påverkar det ett barn att bli av med all sin trygghet så tidigt? Kan detta faktum ha något med att göra hur hon skött sina egna relationer genom åren, att hon inte verkar ha velat vara ensam längre stunder, alltså ensam i betydelsen utan en man i sitt liv och att hon inte velat ha några rötter (som i ett fast boende i ett speciellt land)?

* Ingrid födde en dotter, Pia, 1938 och var (som det verkar i filmen) förälskad i och trygg med sin make Petter. Men hon lämnar maken och dottern i Sverige för att flytta till USA och ge filmkarriären en chans och när karriären tar fart flyttar dom efter till USA. Fast Ingrid håller till i Hollywood och Petter och Pia i New York och Ingrid träffar dom ytterst sällan. Flera år senare får Ingrid tre barn till (med nya maken Roberto Rossellini): Ingrid, Roberto och Isabella, barn som överges även dom då Ingrid väljer jobbet före barnen.

Mitt problem är inte ATT Ingrid Bergman väljer karriären före barnen, mitt problem ligger i att det sägs att i perioder tog vare sig Ingrid eller pappa Roberto hand om barnen i Italien (då dom startade upp varsina nya familjer på annan plats), men VEM tog hand om dom då? Såna saker kan inte bara släppas vind för våg! En fyrabarnsmamma som väljer att inte vara nära sina barn och som tycker om att vara kompis med dom istället för mamma, det ÄR INTRESSANT. Jag vill veta mer men får inget mer kött på benen än ett lojalt överslätande från samtliga barn som inte verkar vilja tala illa om sin “roliga” mamma.

Fast…det handlar inte om att tala illa om, inte som jag ser det. Det handlar om att jag saknar gnugget, viljan att skrapa lite hårdare på ytan för att kunna presentera Ingrid Bergman som en komplex människa, en kvinna med både fel, brister OCH en fantastisk karriär och där tycker jag Stig Björkman misslyckas fatalt. Jag får känslan av att Jag är Ingrid är en piedestal på vilken Björkman satt sin favoritskådespelerska och där ska hon allt få sitta kvar.

Anna Håkansson skriver i Expressen att “filmen höjer Ingrid Bergman från filmisk ikon till feministisk förebild. Till en normbrytare som trotsade idéerna om hur en kvinna bör leva sitt liv och lyckades förena inte bara en, utan multipla familjer med arbete och konstnärskap. En kvinna som vägrade ge avkall på sin livshunger och frihetsiver.”

Jag läser och känner mig som ett frågetecken. Feministisk förebild? För att hon gör precis det som männen gjort i alla tider och som fått mängder av kvinnor att förbanna dessa värdelösa fäder och patetiskt dåliga äkta män? Two wrongs don´t make a right. För mig har den här filmen absolut ingenting med feminism att göra, inte det allra minsta. Men om nån skulle vilja bevisa för mig att egoism och rätten att vara en kass förälder är detsamma som att vara feminist så backar jag, men då har jag heller ingen lust att kalla mig feminist längre. Då är det ingen ism för mig.

Till sist kan jag inte låta bli att tänka hur filmen hade blivit med en ung regissör bakom rodret istället för en man född 1938. Antagligen hade den inte blivit av alls. Å andra sidan, som min filmspanarkollega Sofia så intelligent påpekade: Jag är Ingrid är samma film som Ricki and The Flash. DEN såg man inte komma!

[Och just precis IDAG skulle Ingrid Bergman ha fyllt 100 år! Hurra! Hurra! Hurra! Hurraaaaa!]

Jag såg filmen tillsammans med några filmspanarvänner på Malmö Filmdagar. Här är deras tankar om filmen (länkar finns när texterna publicerats).
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Är du nyfiken på att höra mer om mina tankar om Jag är Ingrid (och konstig betygssättning)? Klicka in dig på Snacka om films hemsida och lyssna på avsnitt 2.

{ 14 comments… read them below or add one }

Sofia augusti 30, 2015 kl. 11:58

Åhh, “intelligent”… You make me blush, madam 😀

Nå, jag tycker ffallt att din andra punkt skulle vara väldigt intressant att grotta lite vidare i. Oavsett om det var något som Ingrid själv inte alls skrev om eller om det var något som Björkman bestämde inte var relevant för filmen.

Bra argumenterat!

Svara

Fiffi augusti 30, 2015 kl. 20:58

Sofia:
Haha, jamen det VAR JU intelligent jämfört! 😉

Svara

Cecilia augusti 30, 2015 kl. 19:48

Har inte läst din text ännu, men ser att betyget inte riktigt matchar mina förväntningar på filmen. Får återkomma när jag har har sett den. Men hur som helst trist att den inte gick hem för dej 🙁

Svara

Fiffi augusti 30, 2015 kl. 20:57

Cecilia:
Jag hade för mig att du redan sett den men där hade jag fel. Ska bli intressant att höra dina tankar och funderingar kring filmen. För mig är det obegripligt att den ses med så imponerande glasögon av alla. Ja, alla. Alla utom vi filmspanare som såg den tillsammans, vi verkar tycka ungefär lika.

Svara

Cecilia augusti 31, 2015 kl. 11:05

Nä, jag lade upp en bild på instagram dock och skrev att jag såg fram emot den. Var nog därifrån du fick intrycket att jag sett den.

Svara

Jojjenito augusti 30, 2015 kl. 20:46

Du beskriver på pricken de brister som filmen har i mina ögon. Istället för att gå på djupet får vi en massa semesterbilder, igen och igen och igen, till de upprepande tonerna av Nymans musik.

Om fastern. Jag tror faktiskt det nämndes att hon dog. Vad som inte nämndes var att Ingrid efter faderns hade flyttat för att bo hos henne (vilket jag inte visste).

Svara

Fiffi augusti 30, 2015 kl. 20:54

Jojjenito:
Ja det nämndes att fastern dog men inte att Ingrid bodde hos henne när det hände (detta stod på wikipedia).
Det som står att läsa här:
http://ragnarsoderbergsstiftelse.se/artikel/den-internationella-familjeratten-i-europa
är däremot intressant nog för en dokumentär i sig men om detta fanns inte en bråkdel i filmen.

“Ingrid förvandlades då till en mor utan juridiska vårdnadsrättigheter; hon hade redan tidigare förlorat vårdnaden om dottern Pia.”

“När Ingrid några år senare avsåg ingå ett nytt äktenskap (nu med svensken Lars Schmidt) passade Rossellini på att ansöka om ensam vårdnad för de (numera) tre gemensamma barnen, med åberopande av att Ingrid var en dålig mor. Hans yrkande beviljades av italiensk domstol.”

Svara

Jojjenito augusti 30, 2015 kl. 21:02

Det som du nämner passade uppenbarligen inte in i den vision herr Björkmans hade om filmen. Och det trots att filmen ändå i grunden handlar om just detta personliga, och inte Ingrids skådespelarkarriär och filmer.

Svara

Fiffi augusti 30, 2015 kl. 21:06

Jojjenito:
Tänk vilken nerv filmen fått om den blandats ut med bara så lite av dessa “baksidor”…

Svara

Jojjenito september 1, 2015 kl. 16:40

Eller hur!

Svara

Henke september 2, 2015 kl. 21:56

Tänk alla filmer, böcker, dikter, låtar och målningar som beskriver en förälders smärta över att inte få vara med sina barn. Här hyllas det som något bra. Galenskaper.

Svara

Fiffi september 6, 2015 kl. 14:05

Henke:
Man undrar ju….alla tusentals människor som verkar vallfärda till biograferna för att se den här filmen, vad tycker dom? Håller dom med om alla fyror och femmor eller känner dom som vi? Det kan omöjligt vara bara vi fyra filmspanare som känner rejäla tveksamheter inför denna film.

Svara

Jojjenito september 6, 2015 kl. 15:00

Mm, i princip enbart hyllningar när man kollar på Kritiker.se. På Twitter är det samma sak. Folk verkar älska filmen. Såg nån som skrev att det var den varmaste film hon hade sett. Huh?

De enda som är lite inne på vårt spår är Toppraffel och Sydsvenskan:

http://www.toppraffel.se/2015/09/bio-jag-ar-ingrid.html
http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/film/filmrecensioner/inget-nytt-om-ingrid-bergman/

De hyllar inte besinningslöst utan ser brister i filmen även om de delar ut treor.

Svara

Fiffi september 10, 2015 kl. 23:07

Jojjenito:
Den varmaste film hon sett??

Hon kanske skulle testa Forrest Gump istället…?

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: