JOY

Bakom varje finurlig uppfinning finns en person som ingen jävel trodde på från början.

Bakom varje framgångsrik människa finns det dock EN som vågade chansa, som bjussade på den där räkmackan, som la fram bananskalet, som hejjade på, som skrapade fram pengar, som stod kvar även när det svajade som mest.

Joy Mangano (Jennifer Lawrence) är den unga hemmafrun som uppfann golvmoppen Miracle Mop (en variant av denna har vi alla i våra hem nuförtiden) i mitten på 70-talet och som sedan dess har varit en jätteindustri. MEN, Joy började nånstans, hon började med två tomma händer och en idé och det var ingen dans på rosor att sälja in den.

Det jag gillar med Joy Mangano är hennes totala hängivenhet och att hon vägrar se sig själv som ett offer även när hon belånat allt hon äger och har för att tillverka 50000 moppar efter att chefen för amerikanska TV-shop och före detta inköpschefen på K Mart Neil Walker (Bradley Cooper) trott på produkten men satt nån jävla looser-gubbe i sändning för att sälja in den – och självklart floppade den. Han hade väl aldrig skurat ett golv i hela sitt liv, idioten! Men Joy är cool feminism personifierad långt innan ordet blev modernt och långt innan hon hade nån annan kvinna att alliera sig med. Stentuff är hon – och ensam. Hon har mycket att lära oss nutida businesskvinnor.

Filmen Joy handlar alltså om denna Joy, bra gestaltad av Jennifer Lawrence. Regissören är tyvärr sopan David O. Russell, snubben som vaknar till liv en gång om året och det är när det luktar oscarstider och han har hittills inte lyckats med någonting bakom kameran, annat än att sammanföra Jennifer Lawrence och Bradley Cooper i film efter film efter film. Dom har tyvärr inte mer personkemi här än dom hade i Silver Linings Playbook eller American Hustle så kan du ge upp nu David O.?

Historien i filmen intresserar mig och kanske är det därför jag tycker filmen ändå är sevärd. Det var härligt att se Virgina Madsen i gigantiska 70-talsbrillor och Diane Ladd var mysig men annars saknar filmen det som David O. Russells filmer ALLTID saknar – genuinitet, djup och värme.

Här kan man hitta fler produkter uppfunna av Joe Mangano. Jag kan väl bara anta att den här filmen kommer göra henne ännu mer framgångsrik och *high five* you go girl!

JAG ÄR INGRID

Vad är en dokumentärfilm egentligen? Jag läser förklaringen på Wikipedia:
En dokumentärfilm är en film som dokumenterar en aspekt av verkligheten. En dokumentärfilm är inte dramatiserad eller iscensatt och historien som berättas är inte fiktiv.”

När jag sitter och funderar på filmen jag just sett, den kritikerrosade om Ingrid Bergman, så fastnar jag i dokumentärfilmstanken. Jag är Ingrid är i mina ögon nämligen ingen dokumentärfilm. Det är en hyllning till och en reklamfilm för en av våra största och mest kända skådespelare och jag känner mig både förvånad, förstummad och rätt förbannad såhär precis efteråt.

Förvånad för att jag inte kunnat undgå att se hyllningarna, dom höga betygen, tweetsen om filmen och jag känner att jag inte förstår dom. Förstummad för att musiken, specialskriven av Michael Nyman, var så fruktansvärt enerverande enahanda och låg som en alldeles för hög ljudmatta genom i princip hela filmen. Förbannad för att regissören Stig Björkman inte riktigt gjort sitt jobb, i alla fall inte om det är en dokumentärfilm han tror sig skapat.

Problematiken med filmen  – för mig – ligger i att:

* Ingrid Bergman blev helt föräldralös vid 13 års ålder (mamman dog när hon var tre och pappan tio år senare) men ingenstans i filmen beskrivs det var Ingrid tog vägen sen. Vem tog hand om henne?

* Det sägs i filmen att fler nära släktingar samt en kusin också dött när Ingrid var ung men det berättas ingenting om att fastern hon tvingades flytta till efter faderns död också dog när Ingrid bott hos henne blott ett år. Så hennes tre närmaste vuxna förebilder dog innan Ingrid fyllt femton. Hur påverkar det ett barn att bli av med all sin trygghet så tidigt? Kan detta faktum ha något med att göra hur hon skött sina egna relationer genom åren, att hon inte verkar ha velat vara ensam längre stunder, alltså ensam i betydelsen utan en man i sitt liv och att hon inte velat ha några rötter (som i ett fast boende i ett speciellt land)?

* Ingrid födde en dotter, Pia, 1938 och var (som det verkar i filmen) förälskad i och trygg med sin make Petter. Men hon lämnar maken och dottern i Sverige för att flytta till USA och ge filmkarriären en chans och när karriären tar fart flyttar dom efter till USA. Fast Ingrid håller till i Hollywood och Petter och Pia i New York och Ingrid träffar dom ytterst sällan. Flera år senare får Ingrid tre barn till (med nya maken Roberto Rossellini): Ingrid, Roberto och Isabella, barn som överges även dom då Ingrid väljer jobbet före barnen.

Mitt problem är inte ATT Ingrid Bergman väljer karriären före barnen, mitt problem ligger i att det sägs att i perioder tog vare sig Ingrid eller pappa Roberto hand om barnen i Italien (då dom startade upp varsina nya familjer på annan plats), men VEM tog hand om dom då? Såna saker kan inte bara släppas vind för våg! En fyrabarnsmamma som väljer att inte vara nära sina barn och som tycker om att vara kompis med dom istället för mamma, det ÄR INTRESSANT. Jag vill veta mer men får inget mer kött på benen än ett lojalt överslätande från samtliga barn som inte verkar vilja tala illa om sin ”roliga” mamma.

Fast…det handlar inte om att tala illa om, inte som jag ser det. Det handlar om att jag saknar gnugget, viljan att skrapa lite hårdare på ytan för att kunna presentera Ingrid Bergman som en komplex människa, en kvinna med både fel, brister OCH en fantastisk karriär och där tycker jag Stig Björkman misslyckas fatalt. Jag får känslan av att Jag är Ingrid är en piedestal på vilken Björkman satt sin favoritskådespelerska och där ska hon allt få sitta kvar.

Anna Håkansson skriver i Expressen att ”filmen höjer Ingrid Bergman från filmisk ikon till feministisk förebild. Till en normbrytare som trotsade idéerna om hur en kvinna bör leva sitt liv och lyckades förena inte bara en, utan multipla familjer med arbete och konstnärskap. En kvinna som vägrade ge avkall på sin livshunger och frihetsiver.”

Jag läser och känner mig som ett frågetecken. Feministisk förebild? För att hon gör precis det som männen gjort i alla tider och som fått mängder av kvinnor att förbanna dessa värdelösa fäder och patetiskt dåliga äkta män? Two wrongs don´t make a right. För mig har den här filmen absolut ingenting med feminism att göra, inte det allra minsta. Men om nån skulle vilja bevisa för mig att egoism och rätten att vara en kass förälder är detsamma som att vara feminist så backar jag, men då har jag heller ingen lust att kalla mig feminist längre. Då är det ingen ism för mig.

Till sist kan jag inte låta bli att tänka hur filmen hade blivit med en ung regissör bakom rodret istället för en man född 1938. Antagligen hade den inte blivit av alls. Å andra sidan, som min filmspanarkollega Sofia så intelligent påpekade: Jag är Ingrid är samma film som Ricki and The Flash. DEN såg man inte komma!

[Och just precis IDAG skulle Ingrid Bergman ha fyllt 100 år! Hurra! Hurra! Hurra! Hurraaaaa!]

Jag såg filmen tillsammans med några filmspanarvänner på Malmö Filmdagar. Här är deras tankar om filmen (länkar finns när texterna publicerats).
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Är du nyfiken på att höra mer om mina tankar om Jag är Ingrid (och konstig betygssättning)? Klicka in dig på Snacka om films hemsida och lyssna på avsnitt 2.

ENEMY

Att se Enemy är som att titta på ett kärleksförhållande i retrospektiv.

Först tänker man bara på slutet, på uppbrottet, och slutet i Enemy gjorde mig mer eller mindre mentalt handlingsförlamad i flera dygn. Det gäckade mig. Jag förstod inte. Det skrämde mig, fascinerade mig, gjorde mig upprörd och jag fick svårt att sova.

Sen när sista scenen lagt sig i medvetandet började analysen av handlingen, av förhållandet, av allt man varit med om och sett. Jake Gyllenhaal som skäggig lärare och Jake Gyllenhaal som skäggig skådespelare, han spelar både rollen som lärare samt rollen som statist i en film som läraren Jake Gyllenhal hyrt i den lokala videoaffären efter tips från en kollega han inte verkar dela så mycket mer än lärarrummet med.

Läraren Jake Gyllenhaal blir som besatt av denne man på filmen som ser ut exakt som honom själv. Han letar upp honom, ringer, ringer igen, ringer återigen och den andre mannens gravida flickvän tror till slut att hennes man är otrogen. Den skäggige mannen Jake Gyllenhaal är liksom på två ställen samtidigt i filmen, han lever två liv, ett som brunklädd lärare med lugn flickvän, ett som svartklädd man med nojjig gravid flickvän men samtidigt ÄR han två personer, inte en. Männen må se likadana ut men dom beter sig olika, för att sedan på nåt sätt byta plats.

Alltså, Enemy är en film som biter sig kvar, den hugger sig in i magen med en liten liten vass yxa och den stannar där. Såna filmer är inte att leka med. Såna filmer växer inte på träd. Såna filmer ska man ta till sig, unna sig att fundera på och försöka njuta av även om det tar på krafterna.

Att Denis Villeneuve är en av världens mest intressanta och relativt unga regissörer står helt klart efter hans superår. Vad annat kan man kalla 2013 då han gjorde både Prisoners och Enemy, två fenomenala filmer och båda med Jake Gyllenhaal i huvudrollerna. Jag är MYCKET imponerad.

Tillägg en vecka efter jag såg filmen.

Jag trodde jag hade kommit över slutet, jag trodde jag hade slutat fundera men….icke. Jag drömde om spindlar och satt och skrev anteckningar för att få ut mina analyser om filmen ur huvudet. Det kändes som om jag fått rätt bra kläm på vad filmen egentligen handlade om, bortsett från det där förbannade slutet då. Nästan-bajsa-i-byxan-slutet.

Så fick jag tipset av Viktor på Filmmixern att titta på detta och sedan se om filmen. Jag följde hans råd. Nu känns det bättre. Det visade sig att jag hade koll på kanske 75% av filmen men med hjälp av förklaringsfilmen föll sista 25 på plats. Nu kan jag sluta grubbla, nu kan jag sova och nu kan jag höja filmen till det betyg den är värd. Jag skulle dessutom vilja lista (spoila) varenda smart liten detalj, varenda plantering, varenda genial scen men det tänker jag inte göra.

Det kommer att komma en tid då Enemy klassas som en klassiker från 2010-talet så se den om du inte redan gjort det. Den kommer göra dig galen ett tag men det är det värt, jag lovar.

TWO LOVERS

När Joaquin Phoenix visar sig på film då slutar min objektiva del av hjärnan att fungera.

Joaquin Phoenix har det där dom förenklat kallas ”det” men som lika gärna kan beskrivas som närvaro, begåvning, utstrålning och sexappeal förpackat i en manlig men ganska ordinär kropp och om jag kunde göra lustiga ljud genom näsborrarna av ren glädje skulle jag göra det. Eller gå bananas med den gamla favoriten hockeytutan. Eller bygga ett sandslott av spackel på vardagsrumsgolvet med hjälp av en röd spade, en gul badanka och några hyperaktiva dagisbarn.

Det här har ju ingenting med filmen i sig att göra men det har med mitt sätt att se på film att göra. Jag ska försöka förklara.

Ibland blir jag bara så jävla glad! Filmen jag tittar på behöver inte vara speciellt bra, det kan vara en liten scen som berör mig ända in i hjärteroten, det kan vara filmmusik som sätter sig som rosa bomull doppad i champagne i hörselgångarna och det kan vara en skådespelare som briljerar mitt i ett manus som egentligen är ganska torftigt. Just nu handlar glädjen om det sistnämnda. Joaquin Phoenix har precis visat mig att han på egna axlar kan bära en film trots att han har namnkunniga birollskollegor som Gwyneth Paltrow, Isabella Rossellini och Elias Koteas vid sin sida. Dom blir skuggfigurer. Dom blir den där otäcka citronskivan man alltid får i colan på krogen. Dom blir den svampliga dillkvisten på skagentoasten. Dom blir det där som blir över på pappret när man suddat ut en matematisk uträkning i affekt. Dom blir som dom där tio blågula fotbollsspelarna som är på plan när Zlatan gör fjärde målet på cykelspark. Joaquin Phoenix är helt enkelt alldeles tillräcklig precis som han är.

Leonard Kraditor (Phoenix) är mammas och pappas pojke. Han ställer upp för familjeföretaget så pass mycket att han går på dejt med dottern till den man som vill köpa deras företag. Mamma och pappa Kraditor tycker det är utmärkt och hejar på för glatta livet. Samtidigt får familjen en ny granne (Paltrow) som är vacker, känslomässigt bräcklig och tillsammans med en gift man. Leonard kan inte hålla sig borta från henne – heller – och brottas med sina känslor.

Historien är varken nyskapande eller särskilt intressant men med en rykande Phoenix i huvudrollen kan jag inte göra annat än att säga att filmen helt klart är sevärd – ändå. Han äger varenda scen. Och kanske mig litegrann. Jo, så är det nog, i alla fall i dessa nittio minuter.

Veckans serietidningshjälte på film: FANTOMEN

Min relation till Fantomen grundar sig barndomens årliga besök på Parken Zoo i Eskilstuna och den fantomengrotta som fanns där (fram till för nåt år sedan). Något som skulle se ut som sten utgjorde entrén och ”grottan” var målad i fantomenfärger. Tanken var nog att en sommarjobbande man iklädd trikåer skulle befinna sig därinne och kanske fanns han där men jag såg honom aldrig.

Då Lee Falks tecknade skapelse aldrig riktigt intresserat mig och jag aldrig läst en hel Fantomentidning från pärm till pärm så har jag egentligen inga belägg för denna åsikt men i min värld, som jag tänker på Fantomen, så är han blå. Det är han inte i filmen. I filmen är han tok-lila och jag vet att detta var en av orsakerna till att jag avskydde filmen som pesten när jag såg den på bio 1996. Det var som att se Bingolotto som matinéfilm – men utan Leif Loket Olsson. Det kändes som att hela filmen var en enda lång obegriplig reklamfilm för Löfbergs Lila och jag var sjukt irriterad på hela filmupplevelsen, jag skulle kunna drista mig till att säga att jag hatade filmen. Starka ord, jag vet, men Fantomen är en av dom få filmer som gjort mig förbannad utan uppsåt och det är den känslan jag minns, den och Billy Zanes fjantiga uppenbarelse i lila, när jag nu ska se om filmen för detta tema.

Om jag är idiot? Jag vet inte. Troligen. Jag kan inte säga att det är men ett leende jag stoppar filmen i spelaren, nej, här är det drypande ångest och en önskan att kunna sjunka genom jorden och dansa salsa på Himmelska fridens torg istället. Men vad utstår man inte för ett filmtema som detta?

Filmen Fantomen börjar i ett rätt skönt Indiana Jones-tempo. Några män och liten asiatisk pojke ska ta sig in i djungeln i en gammal lastbil via en tveksam hängbro. Den elaka mannen (James Remar som jag minns mest som Richard Wright, Samanthas älskare i Sex and the city, ja, en av dom ) ser ut som en Indy-look-alike fast med ett synligt ärr av fantomenringen på kinden.  Bron vad det ja. Jag fattar att den kommer rämna men när och hur återstår att se.

Först ska den Den Vandrande Vålnaden introduceras och det gör han The-Billy-Zane-Kinda-Way: storvulet, överspelande och skrattframkallande fast det inte är meningen. Billy Zane har ofta den inverkan på mig (även i Titanic faktiskt), han är INTE en skådespelare jag har respekt för. Fullständigt onödig om du frågar mig. Ta bort, gör om, gör rätt vill jag bara utropa och det ser ut som om Billy själv håller med mig. Att känna självrespekt och stolthet för sitt yrkesval kan inte vara det lättaste i den utstyrseln. Jag är ändå en kvinna som normalt sett inte har några svårigheter alls med att titta på män i färgglada trikåer – på film kanske ska tilläggas – men det här är bortom min gräns åt alla håll och kanter. Jag skulle ha så mycket lättare att ta filmens fantom på allvar i något annat än lila. Typ blått. Som han borde ha. Typ. Ju.

Filmen tickar på och jag märker att jag efter en stund har släppt handen från fjärrkontrollen, sparkat undan spyhinken och faktiskt slappnar av en smula. Filmen är inte i närheten av så dålig som jag minns den. Den är inte bra men den går att se. Det går att bortse ifrån att filmens Diana (Kristy Swanson) i vågig pagefrisyr har en stuntdouble med axellångt hår i tofs. Det går att borste ifrån effekter som en femteklassare kan tillverka med modellflygplan och en kemilåda. Det går att bortse ifrån en Catherine Zeta-Jones som så överdrivet spelar elak att jag börjar fnissa. Det går att bortse ifrån überpompös musik vid fel tillfällen och hackiga klipp och en fantomengrotta som får den i Parken Zoo att kännas genuin. Det går att bortse från mycket med den här filmen men inte Billy Zane i lila. Han var då, han är nu och han kommer alltid att vara en av världens sämsta manliga skådespelare men hans version av Fantomen får mig inte att bli förbannad längre. Det går att se Fantomen som en familjefilm, även mindre barn inkluderat och som otroligt lättsmält matinéfilm fungerar den över förväntan även på mig nu.

Hur faaaan gick det till?

När jag såg filmen 1996:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.

Wild at heart

Det var det där med vanskligheten i att se om en gammal filmfavorit…

Hmmm.

Ibland går det finemangs, ibland kan det vara som när jag hittar en kartong med kläder i källaren och först blir glad men sen när jag tittar igenom kläderna tänker jag ”meeeh hur fan tänkte jag?? Har jag haft dom här trasorna BLAND FOLK?

Wild at heart var en riktig favorit för mig när den kom 1990. Det var i precis samma veva som Twin Peaks gick på TV och jag var typ kär i David Lynch, jag älskade allt han gjorde. Nicolas Cage var en hottie, Laura Dern en tuff brud i skön 80-talsfrilla, jag köpte soundtracket och lyssnade på Wicked game med Chris Isaak på repeat, hela filmen var liksom bara såååå cool, det var nästan så det var häftigt bara att tända en cigg – i alla fall i närbild.

Nu har det gått över tjugo år och jag ser filmen med samma ögon men med lite annan styrka på glasögonen.

Kärlekshistorien mellan Sailor (Cage) och Lula (Dern) känns stark då liksom nu men då jag 1990 tämligen enkelt kunde se enbart det romantiska i att hon lojalt väntar på denne man vad för skit han än pysslar med och råkar ut för, där tycker jag hon känns aaaaningens för korkad och naiv nu. Hon känns nästan lite förståndshandikappad.

Diane Ladd spelar Lulas psyksjuka mamma och hon är Laura Derns mamma även på riktigt, vilket är lite skoj men kanske inte för Laura för herregud vad hon är trovärdig med sitt läppstiftskladdande. Willem Dafoe är även han otäck med sina konstiga tänder som Bobby Peru.

Visst, det finns många scener i filmen som är fantastiska, som den med mannen som härmar duvor med heliumröst, men som helhet håller den inte alls lika bra idag men det beror antagligen mer på mig än på filmen i sig. Nu vill en del av mig se om Twin Peaks medans resten av delarna skriker NEEEEEEJ.

När jag såg filmen 1990:

När jag såg filmen 2011:

Filmen finns att hyra här och vill du läsa mer om filmen så har även Plox skrivit om den.