Jane Campion-vecka: PIANOT

12 september, 2012

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ada MacGrath (Holly Hunter) har ingen lust att prata. Hon var sex år när hon slutade och har inga planer på att börja igen. Hon kommunicerar med teckenspråk och genom sitt älskade piano. Nu ska hon, hennes dotter, alla koffertar OCH pianot forslas från Skottland till Nya Zealand och till mannen som snart ska bli hennes äkta sådana. Alistair (Sam Neill) heter han.

Alistair är en handlingens man, en hård karlakarl som inte är mycket för bjäfs och starka känslor och första anblicken av Ada var kanske inte det han först trott. Att bli bortgift bara sådär kan inte vara någon lek, det finns liksom ingen återvändo varken för mannen eller kvinnan hur dålig kemi det än är mellan dom.

Jag såg Pianot för första gången när den kom (1993) och för andra gången alldeles nyss. Det är ett tjugoårigt gap, ett gap som har fått mig att se filmen med helt nya ögon. När jag såg den första gången älskade jag bilderna, musiken och Sam Neill men jag hade ohyggligt svårt för Holly Hunter, Anna Paquin och Holly Hunters frisyr. Den var som en äcklig kvinnlig variant av männens skepparkrans och den gjorde mig irriterad. Att Anna Paquin fick en Oscar för Bästa kvinnliga biroll endast 11 år gammal kunde jag inte riktigt förstå. Jag tyckte mest att hon var ett barn med ovanligt uppspärrade ögon.

Nu när jag ser den inser jag hur otroligt bra Holly Hunter gör den här rollen, hur hon går in i den med varenda kroppslig cell och att hon sannorlikt hade kunnat lägga av sitt skådespelande efter detta då hon aldrig kommer att kunna göra något liknande igen.

Jag tycker fortfarande om Sam Neill men Harvey Keitel är den som växt mest i mina ögon. Hans saftiga uppenbarelse när han naken dammar av pianot la jag knappt märke till sist, som 21-åring var han antagligen inte min typ av man. Sam Neill däremot, han har varit det sedan urminnes tider. Anna Paquin då? Vad tycker jag om henne när jag ser på henne med vuxna föräldraögon? Hon är FENOMENAL. Hon är FANTASTISK. Så många barnskådespelare jag sett genom åren och som gett mig stora skälvan, alltså, hon är något helt unikt i den här filmen. Jag punktmarkerar hennes ögon, försöker se om hon för en sekund eller två tappar fokus men nej, hon är där, hon är precis lika inne i sin roll som Holly Hunter vilket är ovanligt att ett barn klarar av.

Nu när jag skulle se om den fastnade min blick av en slump på en recension på Lovefilms sajt. En kvinna som kallar sig Olga från Sundbyberg skrev “Alla mäns dröm, en kvinna som inte har någon röst” och det är en mening jag inte riktigt kan släppa. Filmen fick en helt ny infallsvinkel av dom där orden. Är det så att Drömkvinnan inte kan prata, tycker män så? Hur många extra dimensioner får Holly Hunters karaktär bara av det faktum att hon inte säger nåt? Skulle filmen ens funka om hon inte var stum?

Det finns många frågor och kanske finns det många svar, eller inga alls, jag vet inte. Jag ser klart filmen och bestämmer mig för att låta den vara precis som den är, att inte tänka på om snubbar vill att kvinnor ska prata eller inte för det är inget stort problem. Däremot är Pianot en film som växt och som nu är det närmaste perfektion man kan komma. Det är vackert, det är sorgligt, det är dramatiskt, passionerat och fint och jag lyfter på mössan och kapitulerar från hjässan till stortånaglarna. En klassiker är vad det är!

1993:

2012:

 

{ 6 comments… read them below or add one }

Pladd september 12, 2012 kl. 14:48

Jag instämmer! Klassiker! Hittills den enda fullpoängaren jag har sett i år.

Det hade förmodligen varit en helt annan berättelse om Hunters karaktär hade kunnat prata, men “drömkvinna”? Märklig kommentar, minst sagt.

Svara

Fiffi september 13, 2012 kl. 14:12

Pladd:
Javisst är det en finfin film på alla sätt 🙂

Svara

Sofia september 13, 2012 kl. 06:56

Oj, vad spännande med den tillväxten. Helt klart Holly Hunters absoluta topprestation so far. Jag är övertygad om att filmen överhuvudtaget inte hade funkat om Ada hade talat men däremot håller jag inte med om att hon inte har någon röst. Hon ger ju uttryck för en hel massa. Därmed faller ju också den lite underliga kommentaren som jag antar ska antyda att män vill ha kvinnor som inte säger emot. Och Ada är ju knappast tyst på det viset.

Svara

Fiffi september 13, 2012 kl. 14:13

Sofia:
Men gud nej, inte är hon tyst fast hon är tyst. Hon är otroligt tydlig, mycket mer än många som kan prata.

Svara

Micke september 13, 2012 kl. 22:00

Det här är en av de vackraste filmer jag har sett, med underbar musik av Michael Nyman. Ett drama som jag varmt kan rekommendera.

Jag gav den på DVD till Lina, som driver bloggen afreaklikeme, som en julklapp förra julen.

Svara

Fiffi september 14, 2012 kl. 06:56

Micke:
Vilken toppenfin julklapp 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: