RIVALERNA

I brist på annat kan man göra mycket.

Man kan kolla kylskåpet, trycka pormaskar, telefonklottra, välja ut en random bok ur bokhyllan och läsa sidan 15. Bara sidan 15. Man kan fundera över hur många kvalster som bor i huvudkudden, man kan vattna en blomma av plast, man kan undra varför tops finns om man inte får använda dom i hörselgången. Man kan måla en teckning med ”fel” hand, man kan dagdrömma, ringa en vän, spela Fia med knuff med sig själv för att garanterat få känna sig som en vinnare för en stund. Man kan försöka få ord som ”swag” att låta naturligt i munnen, man kan torka ur besticklådan, dricka ett glas mjölk och få panik i magen över bara tanken på att bli laktosintolerant. Man kan lukta på glögg och njuta av krocken mellan jul och vetskapen om försommar i näsan. Man kan försöka få en geting att flyga ner i toan av sig själv, man kan sminka sig som en mangafigur, bygga en barkbåt eller prova gummistövlar man aldrig kommer att använda.

Eller så kan man titta på en amerikansk politikerkomedi. Det funkar. Det med.

 

TINY FURNITURE

Hör du till skaran som fallit som en fura för TV-serien Girls? Är du en av dom som förstår hajpen kring Lena Dunham, seriens skapare och regissör och kanske till och med älskar den? Grattis till dig i såna fall. Då är Tiny Furniture en film för dig.

Tiny Furniture är nämligen en film av och med Lena Dunham. Flera av skådespelarna som känns igen från Girls är med i rollistan, precis som Dunhams egen syster Grace som spelar syster i filmen. Man skulle kunna tro att svågerpolitiken slutar där men nejdå, Lenas mamma Laurie Simmons fick också en roll – som mamma. Att den här filmen tidsmässigt kom två år före TV-serien gör mig riktigt glad.

Att Lena Dunham skriver manus, regisserar själv och lyckas få detta projekt finansierat innan hon gjort en framgångsrik och barriärbrytande snackis-TV-serie innebär att det finns filmbolagsfolk med både hjärna, hjärta och tillgång till checkblocket som är skönt modiga och sånt gör mig nästan… lycklig.

Det som gör Lena Dunham så udda är att hon inte är udda, hon ser ut och beter sig som en helt vanlig tjej och sånt ser man inte på film dagligdags direkt. Filmens huvudkaraktär Aura är precis lika spretig och osäker och fundersam och humörsvängande som vilken ungdom som helst. Tankar på framtiden, vem är jag, vad ska det bli av mig, när kommer jag träffa mannen i mitt liv, hur ska jag göra för att tycka att livet är kul?

Tiny Furniture är på många sätt en osminkad film som visar alla sidor av ett vanligt liv och på det sättet är filmen fungerande, bra och viktig men att en film är fungerande, bra och viktig är inte alltid samma sak som att den är underhållande och håller hela vägen. Tiny Furniture är liksom inte underhållande på samma sätt som Girls och kanske beror det på formatet. Girls-avsnitt på dryga tjugo minuter är en sak, en långfilm en annan.

Lena Dunham ska ha all cred i världen för att hon försöker göra världen till en bra mycket lättare plats för alla tjejer som är så twistade i skallen att vi tror att vi inte duger om vi inte är real-life-photoshoppade dygnet runt. Det är ju bullshit. Hur många snubbar tror att dom behöver vara det för att vara okej? Jag gissar på….inga.

Fredagsfemman # 62

5. Veckans mest intressanta biopremiär

Tom Cruise och Oblivion i all ära men den danska filmen Jakten känns som en måstefilm på bio. Thomas Vinterberg regisserar och Mads Mikkelsen blir anklagad för att ha förgripit sig på en liten flicka.

 

 

4. Schysst Lovefilm!

I dessa gratismånad-på-Netflix-hajpens tidevarv har en annan sak slagit mig. Lovefilm är sjukt generösa. Jag går in på Headweb och Voddler och ser att det går att hyra En oväntad vänskap för 39 respektive 37 kronor men som medlem på Lovefilm kan man streama den gratis. Även skräckishöjdaren Sinister kan ses där helt utan kostnad. Jag är glad att Lovefilm gillar Fiffis filmtajm för jag gör gärna reklam för ett sånt schysst företag.

 

3. Söndagens konferensresa

Många konferenser skulle kunna överföras direkt till bioduken, så tragiskt, konstigt och hysteriskt kan det bli när arbetskamrater ska umgås i nån slags bondande weekendresa under influenser av stora mängder  alkohol, en resa som förhoppningsvis ska leda till nya framgångar för företaget men som också kan ha motsatt effekt. På söndag är det dags för min andra som chef. På söndag. Inte en fredag, inte en lördag, en söndag. Och inte ens en övernattning blir det. Men kul och peppande ändå hoppas jag på.

 

2. Månadens musikupplevelse

Det kanske inte bara är månadens skiva, den kan vara ÅRETS skiva som redan är här. Depeche Modes Delta Machine gör mig glad ända in i hjärteroten och jag gillar känslan av att hålla en fysisk CD-skiva i min hand även om jag ÄLSKAR Spotify.

 

 

1. Kvällens filmtittarexperiment

Det ska bli väldans kul ikväll. Jag har bjudit hem tre vänner med väldigt varierande grad av filmintresse och tillsammans ska vi försöka oss på att analysera Holy Motors. Experimentet kommer att summeras här på bloggen när jag sammanställt alla intryck och uttryck, kanske faller alla konstiga bitar på plats nu? Kanske kommer jag förstå rubb och stubb? Kanske får jag aldrig se en film med dessa vänner igen?

HIT & RUN

Charlie Bronson (Dax Shepard) heter egentligen Yul Perkins. Han vittnade mot sin bästa polare Alex (Bradley Cooper) och blev tvungen att byta både namn och bostadsort när han fick vittnesskydd.

När hans flickvän Annie (Kristen Bell) får ett jobb i Los Angeles som hon inte kan tackar nej till kan han inte göra annat än att följa med – trots att han vet att han kommer nära brottsplatsen igen OCH dom han satte dit. Samtidigt har Annies ex letat upp henne på Facebook, en allt annat än trevlig snubbe och han är också ute efter hämnd. Blir det en katt-å-råtta-lek? Japp. Det kan man säga.

På många sätt är detta en film som gjorts tusen miljoner gånger förut men det finns en charm i filmen som är svår att förklara. Det känns som att skådespelarna VET att filmen kan bli svag men att dom har gett sig fan på att göra den bättre än den borde vara.

Alla skådespelarna gör sitt bästa, det är inget fel på hur den är filmad, på tempo eller musik. Nu känner jag mig som någon som ska göra slut – det är inte du….det är jag – men i det här fallet kan det nog vara jag som helt enkelt inte fastnade för filmen. Jag skrattade några gånger, det finns en del dråpliga scener men utöver det försvann filmen tämligen snabbt från mitt medvetande. Det var dock lättare än jag trodde att vänja mig vid synen av Bradley Cooper i dreads.

THE PAPERBOY

Jag känner mig lite smutsig.

Jag har precis sett klart filmen som fick filmmänniskorna i Cannes att sätta canapéerna i halsen. Det här är filmen där Nicole Kidman kissar på Zac Efron som ligger medvetslös på stranden alldeles söndertrasad  av brännmaneter och det här är filmen där Nicole Kidman onanerar i fängelsets besöksrum framför en dödsdömd John Cusack med extremt otvättat hår.

John Cusack spelar slemtorsken Hillary Van Wetter, en man som sitter i fängelse för att ha mördat en polis och han har precis friat till sin white-trash-brevvänsfästmö Charlotte (Kidman). Charlotte försöker hitta någon som kan hjälpa henne att få Hillary frikänd och Miami Times-journalisten Ward Jansen (Matthew McConaughey) blir den som kollar igenom bevisen än en gång men hjälp av sin vän Yardley (David Oyelowo) och lillebror Jack (Zac Efron).

Det här är filmen där Matthew McConaughey agerar allt annat än den ordinära snygglo-hetero-macho-man med ständig glimt i ögat som han ofta spelar och det är det som gör filmen så intressant. Alla skådespelarna har fått nåt redigt blodigt broskigt kladdigt köttben att bita i och jag sitter mest och….och…..och…..häpnar.

Nicole Kidman har gått upp ett antal kilo för den här rollen och jag är väldigt förvånad att hon inte blev oscarsnominerad för sin insats. Kanske är det filmens ”fel” mer än att hon inte var bra nog, jag kan nämligen inte tänka mig att amerikanerna är assugna på att ge den här lortiga, halvsunkiga, underliga filmen mer uppmärksamhet än den redan fått. Även John Cusack har ”flobbat på sig” en aning och jag som inte gillar honom även när han är fräsch och snäll, jag har uppenbara problem med att se honom här. Inte så att han är dålig, nejdå, han är bara äcklig och otäck.

Det här är regissören Lee Daniels första film efter Precious och dessa två filmer har inte mycket gemensamt. Själv tycker jag att The Paperboy möjligtvis liknar Killer Joe i stil och utförande (om jag nu måste hitta nåt att jämföra den med) men inte ens det känns rätt. The Paperboy är helt enkelt en film som inte liknar nåt annat jag sett förut och jag gillar det. Jag gillar att se en utåtagerande Nicole Kidman i knallgul capribyxa, brunsmutsig i baken efter att ha suttit och gnussat på en gräsmatta en stund. Jag gillar inzoomningen av John Cusacks spermakladdiga fängelsebyxa. Jag gillar Macy Gray som filmens röda tråd och den enda i filmen som känns riktigt normal, familjen Wards husa Anita. Jag tycker om Zac Efron som försöker tygla sina hormoner när Charlotte är i närheten och jag tycker om alla underfundiga klipp till djur/inälvor/annat konstigt som ger filmen en stämning som är helt unik.

Men, som sagt, jag känner mig smutsig. Undrar om helkroppspeeling med flingsalt hjälper eller om det är aceton och svinto som gäller.

 

MÖHIPPAN

Det här är en film som inte utspelar sig på min gata i stan.

Den här filmen utspelar sig i den där världen där det viktigaste av allt inte är att må bra, omge sig med schyssta, lojala vänner och träffa nån trevlig tjomme att älska och skratta med. Den här filmen utspelar sig i en värld där det enda som räknas är att vara smalast, snyggast, bitchigast, att gifta sig med en jävligt snygg kille OCH vara först med det i tjejgänget.

Att tro att jag skulle finna sympati för någon av rollfigurerna i denna film vore en riktig högoddsare. Jag tycker inte det är häpp!-humor att den tjocka kvinnan har MAGE att beställa en hamburgertallrik på restaurang om det är det hon är sugen på, lika lite som jag tycker det är nåt att fnissa åt att den smala framgångsrika tjejen med höga klackar beställer en cobbsallad utan bacon, kyckling, ost och avocado. Kvar blir grönsallad och lite tomat. Typ.

Becky (Rebel Wilson) ska gifta sig. Hon var mobbad i skolan, van att kallas Pig Face och nu har hon träffat en lång, snygg och trevlig kille som friat. Glad och förväntansfull inför bröllopet vill hon att tjejerna som retat henne under hela skoltiden ska vara hennes brudtärnor. Jag är förvirrad. Jag-ska-fan-visa-dom-mentaliteten kan vara bra att ta till ibland men att välja att omge sig av elakt drägg på sin bröllopsdag bara för att man kan, alltså, jag fattar inte grejen. Jag fattar inte ens grejen när jag ser det på film. Det blir bara så jävla dumt.

Filmen är skriven och regisserad av Leslye Headland, en ung kvinna som det går att lära känna lite bättre om man följer henne på twitter (@molotovcocktail). Att hon är just kvinna är det enda som gör att jag nånstans köper filmen. Jag tror att hon vill berätta nåt nytt men jag kommer liksom inte åt kärnan i det hela. Som i alla bröllops-romcoms är den fullsmockad av klyschor, det är en manlig svinig strippa, det är fulla bestmens som ska på stippklubb, det är fokus på den vita bröllopsklänningen, det är bimbos och sex och droger och det kryllar av människor som under ytan inte är lyckliga alls.

Hade Möhippan varit nyskapande på riktigt hade Rebel Wilsons namn stått med stora – störst – bokstäver på filmaffischen men nej, så är det såklart inte. Trots att hon har en av fyra huvudroller så står hon först som sjätte namn på postern – och med betydligt mindre bokstäver än dom tre snygga tjejerna Kirsten Dunst, Lizzy Caplan och Isla Fisher.

Det är möjligt att filmen är ett steg i rätt riktning, kanske vill den visa något mer än att tjocka människor också kan gifta sig, kanske vill den bara samla enkla (banala) poäng på sånt man redan sett tusenmiljonergånger, kanske vill den berätta att det finns mänsklighet i dom mest omänskliga människorna, äsch, jag vete tusan. Jag kanske inte ska fundera så mycket? Jag kanske bara ska titta och inte sila det jag ser genom intelligens, erfarenhet och sunt förnuft? Väldigt få komedier klarar den gallringen och Möhippan är definitivt en av dessa. Däremot inte sagt att den inte var väldigt underhållande bitvis, för det var den. Korta bitar och inte så många men what the heck. Jag slutar här. Sqiiiiqiuuiisich. Over and out.

THE WORDS

När jag såg den här filmen satt jag i soffan och twittrade.

”Tittar just nu på en ”tantfilm” med i princip bara män i rollistan. Känns lite annorlunda. Synd bara att det inte är bra.”

Jag står fast vid vartenda ord i den där tweeten. Denna typ av film brukar kunna benämnas som tantfilm. Det här är urtypen av en film som hade lockat dom blåhåriga damerna med minkpäls till biografen OM Astoria på Nybrogatan fortfarande varit i bruk. Det tokiga blir bara om The Words jämförs med till exempel 84 Charing Cross Road, en alldeles ljuvlig film i samma genre som också handlar om skrivande, eller Timmarna som också hoppar runt i olika tider och som berättar tre olika historier.

Bradley Cooper är Rory Jansen, en man som drömmer om att bli en stor författare, som lever på pappas pengar och som är tillsammans med en vacker kvinna (Zoe Saldana) som inte är mer intressant för filmen än det alldeles uppenbara: han är kär i henne, hon ler och säger aldrig emot, dom ligger mycket och hon tycker han har vackra ögon. Dennis Quaid är Clay Hammond, en författare som åker runt och föreläser och som har svårt att hålla fingrarna borta när ett ”fan” närmar sig (Olivia Wilde) och Jeremy Irons är den gamle mannen The Old Man.

Tre män i fokus, kvinnorollerna hade lätt kunnat strykas rätt av och ändå handlar filmen mycket om heterosexuell kärlek. Låter det konstigt? Mmmm. Det ÄR konstigt.

The Words är en lightprodukt. The Words är lika äkta som en sirapslimpa som glöms kvar i en sommarstuga i augusti men är fullt ätbar när dörren till huset öppnas i april igen. Jag tror på karaktärerna ungefär lika mycket som att jag tror att Batman finns och att NK-klockan egentligen är hans fladdermuslogga. Ändå måste jag erkänna att Bradley Cooper ÄR bra och att det är mysigt att återse Jeremy Irons igen men så mycket mer än detta finns inte att vrida ur den här filmiska disktrasan. Att männen bakom filmen (ja, det är män, båda regissörerna är män) dessutom valt att lägga klassisk musik genomgående i bakgrunden samt se till att alla skådespelare viskar filmen igenom gör inte saken bättre. Det är tröttsamt, segt och ytligt fast filmen ger intryck av att vara rätt djup.

Blåhåriga tanter UNITE! Hyr INTE den här!

2 DAGAR I NEW YORK

Sparar det lite lägre betyget till den filmen ifall det skulle behövas”.

Så avslutade jag recensionen av 2 dagar i Paris, föregångaren till 2 dagar i New York, den som fick en tvåa för att jag kände mig snäll och hade mina farhågor gällande fortsättningen och därför ville spara på ettan.

Det tog slut mellan Marion och hennes kille Jack (Adam Goldberg) som den förra filmen handlade om. Men dom hann få ett barn. Lulu. Jag trodde länge att det var en tjej men det var det inte. Lulu är en pojke. Lulu är tydligen samma typ av namn som Kim men det hade jag ingen aning om. Jag lärde mig nåt nytt av den här filmen också.

Jag lärde mig också att Chris Rock kan prata normalt. Hittills har jag inte sett eller hört honom i ett enda sammanhang då han inte oavbrutet skriker. Här spelar han radioprataren Mingus som Marion nu bor tillsammans med.

Om jag tyckte det var ett onödigt stort Woody-Allen-kalkeringspapper som Julie Delpy lagt över sin förra film och gnuggat som en tok med en blyertspenna så är det ingenting mot detta. Här påminner till och med musiken om Woody Allen med alla Django Reinhardt-gitarrer och det pratasprataspratas och det enda det pratasprataspratas om är relationer, problem och sex. Hört det förut? Ja. Har du sett en enda Woody Allen-film så har du det.

Men det finns ändå ett men – 2 dagar i New York är inte en sämre film än 2 dagar i Paris och detta trots Chris Rock. Jag bedömer dom som ganska jämna och jag tycker det är lika tråkigt som sist att jag inte faller för filmen. Jag vill ju det. Jag vill gilla det här som tusan men det går inte. Kopian är sällan mer intressant än originalet.

LOLA VERSUS

”Ibland är det bra att röra till livet för att se vad som händer. Du hittar tillbaka till det.”

Lola (Greta Gerwig) har en klok pappa. Å andra sidan, vad tusan ska en pappa säga när hans dotter hamnat i en livskris?

Lola planerade bröllop med sin Luke (Joel Kinnaman) när han en eftermiddag ger sig ut och cyklar och sen inte kommer tillbaka. Han fick kalla fötter och hela Lolas liv hamnar i gungning.

Lola Versus är en film för alla oss som någon gång varit kära, dejtat, träffat grodor, sökt bekräftelse, betett sig konstigt/egoistiskt, blivit lämnade, lämnat, haft en gränslös kompis, varit ledsna, varit glada, varit fulla, varit fulla och gjort nåt vi ångrar. Jag tror helt enkelt att väldigt många kan känna igen sig i någon del av den här filmen och dom som inte gör det kanske önskar att dom kände igen sig, i alla fall i scenerna mellan Gerwig och Kinnaman i början av filmen.

Jag gillar väldigt mycket med den här filmen. Jag gillar att den aldrig känns som en film, alla agerar helt naturligt. Jag gillar att jag får se Debra Winger på film igen. Jag gillar Greta Gerwig i huvudrollen trots att hon har perfekt hår hela tiden (sånt som är tillfixat så att det inte ska se perfekt ut men alla som har långt hår VET att det tar svinlång tid att få långt hår att se sådär perfekt operfekt ut). Jag gillar snubbarna hon dejtar för att det är nya ansikten som jag inte sett förut. Jag gillar musiken, stämningen, hela känslan i filmen OCH jag gillar att alla i filmen på nåt sätt ”gör fel”. Det är ingen Pretty Woman-historia där Lola blir räddad på slutet för hon fattar nånstans att räddningen enbart finns hos henne själv.

Okej, det är ingen stark fyra jag ger filmen men en fyra förtjänar den absolut. Den känns fräschare än mycket annat i den här genren. Jag tycker helt enkelt om den.

Fredagsfemman # 50

5. Jag har äntligen lärt mig säga STOPP!

Efter att tre gånger ha försökt sätta mig ner och se Moonrise Kingdom och varje gång kommit 30-40 minuter in i filmen och varje gång ha tänkt ”neeeejmenneeeeej, jag gillar inte det här, jag förstår det inte, det är så sjuuukt tillrättalagt och perfekt och pastelligt och träligt att jag blir galen, jag oooorkar fan inte med det här” så bestämde jag mig. Jag tryckte på STOPP och la ner projektet. Jag kommer aldrig att sluta se B-film/dålig film/hemskt dålig film men när film är som Moonrise Kingdom då känner jag att gränsen är nådd och DET är en härlig känsla.

 

4. En kanonfilm på TV ikväll.

Kl 21 på TV8 visas den supermysiga Presidenten och Miss Wade (The American President) med Michael Douglas och Annette Bening. Ett redigt hemmakvällstips!

 

 

3. Galor!

I måndags satt jag och bölade framför Idrottsgalan, imorgon är det P3 Guld-galan och på måndag ska guldbaggarna delas ut. Är det inte härligt med galor? Vardagslyx på nåt vis.

 

 

2. Allt faller

För första gången sedan September sjöng Mikrofonkåt i ett stenhus i Burgsvik har TV4 lyckats göra det bästa som sänds på TV just nu. Allt faller (torsdagar 21-22) är banne mig det smartaste jag sett på TV sen Snacka om nyheter. Jag har sett dom första avsnitten många gånger redan och för varje tittning växer dom. Jag är imponerad, jag blir glad och jag tänker INTE jämföra detta med Solsidan som jag sett att många gör. Varför då? Det är ju rent…befängt!

 

1. Nu börjar biosäsongen på riktigt!

Idag har både Les Misérables och Django Unchained premiär. Två kalasfilmer, två Oscarsfilmer, två filmer ingen bör missa. När hände det sist? Hände det ens i somras? Jag tycker biorepertoaren varit lite tunn i flera månader men nu vänder det, nu vankas det bra film i massor framöver. I can feeeel it!

HOPE SPRINGS

I mitt dagliga arbete träffar jag ofta par som passar in i mallen ”hur faaaaan är det möjligt att den där ocharmiga potatissäcken har en fru så cool som hon?” Det är ytterst sällan jag ser det motsatta, snygga, humoristiska män som är gifta med Mama T-rex. Tyvärr. Den motsatsen är nämligen ganska befriande som omväxling.

Men, tyvärr igen, även hos par med äktenskapstycke verkar det i 99% av fallen finnas en curlande fru i ena ringhörnan, nästan oavsett ålder. Det gör mig rädd samtidigt som det gör mig glad att folk faktiskt skiljer sig när dom kräks på varann nuförtiden. Det är okej liksom. Tills döden skiljer oss åt behöver inte nödvändigtvis betyda detta bokstavligt talat. Det kan lika gärna betyda tills jag kräks vid blotta åsynen av dig. Men när viljan finns men det inte är nog vad gör man då?

Kay (Meryl Streep) har varit gift med Arnold (Tommy Lee Jones) i 31 år. Arnold  är en såndär man som är som män är mest om jag ska vara spydig men ändå lite sann. Jag har nämligen träffat många Arnolds i mitt liv (ja, träffat, inte nödvändigtvis dejtat).  Beiga, inskränkta, rädda, mentalt små, sura, muttrande, såna som tror att äktenskapet är en garanti för att ha sitt ”på det torra” resten av livet utan att behöva dra sitt strå till stacken. Jag har träffat många Kays också. Kvinnor som vill ha ut mer än dom får av förhållandet och som kämpar sig blå för att nå dit, för att nå fram till den där igloon dom är gifta med.

Nu finns det såklart även beiga kvinnor och levande män som försöker få liv i halvdöda fiskfruar, jag veeeet det. Måste bara tillägga det så det inte missförstås. Jag vet, jag fattar, jag är inte SÅ inskränkt. Vill bara få det klarlagt här och nu.

Even great marriages have terrible years. Så säger Dr Feld (Steve Carell) till Kay och Arnold när dom (=hon) sökt hjälp för att dom ska hitta tillbaka till varandra och till någon form av fungerande intimitet. Även dom bästa äktenskap har skitår. Gäller motsatsen? Även dom sunkigaste äktenskap har bra år? Jag blir inte klok på relationer och jag vet inte om det finns nån som blir det – egentligen. Det handlar nog mer om att bestämma sig för vad man tycker är okej eller inte och hur mycket ens okej och inte okej är värda. Kay funderar, Arnold inte så mycket. Annie Lennox sjunger, David Frankel (Djävulen bär Prada) regisserar och jag sitter med vimpeln i soffan och ropar RUN KAY, RUUUUUUN alternativt BEHAVE ARNOLD, SKÄRP DIG OCH VISA LITE STAKE!

SEARCHING FOR SUGER MAN

 

 

 

 

 

 

 

 

Hehe. Jag skruvar lite på mig för jag vet att det kommer kastas tomater nu, kanske inte genomruttna men ändock tomater.

Jag är bland dom sista filmbloggarna att se och skriva om Searching for Sugar Man, Malik Bendjellouls dokumentär som fått så många priser och nomineringar och spaltmeter i massmedia och jag vet att det nästan alltid är lättare att vara först än sist men nu är det som det är. Jag biter i äpplet och trots att det inte är surt så får jag en hurv. Visst är det en bra film men är den SÅ bra verkligen?

Filmen handlar alltså om en man vid namn Rodiguez, en amerikansk man som sjöng och skrev låtar i samma genre som Bob Dylan, men bättre – tycker jag. I USA sålde han typ sex LP-skivor, i Sydafrika miljoner. Historien letar sig fram via musikjournalister, skivbolagsfolk, fans och själva kärnan är: vem är denne man? Vem är han som så många sydafrikaner tagit till sitt hjärta men så få har sett och framförallt, stämmer det att han tog sitt liv på scen?

Jag tycker väldigt mycket om musiken i filmen och jag gillar tempot men jag känner ganska snart att mina tankar far iväg på annat. Jag har ju en egen Sugar Man att leta efter. Hade jag tillstymmelse till dokumentärfilmarnerv i kroppen hade jag försökt mig på att göra en film liknande denna för länge sedan, kanske med den härm-apiga titeln Searching for Santiago. Vet du vem Santiago är? Vet du var han tagit vägen? Undrar du vad tusan jag svamlar om nu? Jag ska förklara.

1995 köpte jag på vinst och förlust en CD-skiva som verkade intressant. Jag mår bra heter skivan, Santiago heter artisten. Den här skivan har spelats varm hos mig i perioder i snart arton år av en enda anledning: den är S Å bra. Alltså SÅ SATANS BRA! Jag sparar ner den i varenda dator jag äger för jag vet att den inte går att få tag på längre. Skivan finns inte. Den existerar inte och det verkar inte Santiago göra heller. Det finns ingen information att hämta nånstans och den sparsmakade texten på konvolutet gör mig inte klokare. Jag vill ju bara veta var han tog vägen och varför det inte kom fler skivor.

Första spåret på skivan heter Människor som lever tills dom dör och den spelades en del på radio då när det begav sig. Nu spelas den mest i min bil när det ska åkas på semester och vi sjunger refrängen så högt vi bara kan:

Vi är ju bara människor, kraftiga och smala

Några lite galna, dom flesta helt normala

Några tror på vänster, andra tror på höger

Några tror att pengar är allt vad vi behöver

Vissa kastar tärning, litar helt på turen

Vissa följer regler, andra gör som djuren

Det kallas visst för instinkt, jag kallar det för kärlek

och jag tycker bäst om dom som gör som djuren

Människor – som lever tills dom dör

Jag tror att ”min” Santiago har en hel del gemensamt med filmens Rodriguez, både musikaliskt och kanske även personligt. Jag ska inte navelskåda den tanken alltför mycket här för då riskerar jag att spoila hela filmen men jag tycker såhär:

1. Mejla mig om du vet nåt om denne Santiago eller om du lyssnar på honom/har skivan. Jag vet nämligen ingen mer än jag som har den. Alla tittar på mig som om jag kom från månen när jag för honom på tal.

2. Se Searching for Sugar Man. Den är absolut sevärd, men slå ner förväntningarna med en gummiklubba innan du drar igång den.

3. Vad gäller guldbaggenomineringarna för denna film så tycker jag det är jättekonstigt att den är nominerad för Bästa manus. Kanske till och med tarvligt. Bestäm om detta är en dokumentär eller en spelfilm och bedöm den inom rätt genre. Bästa manus-nomineringar bör inte gå till dokumentärfilmer. Tycker jag då.

Punkt.

Hej.

Inväntar tomaterna.

Filmen finns att hyra på Voddler.

FÖRÄLSKAD I ROM

”Tror du att alla som som är berömda förtjänar att vara det?”

Som vanligt droppar Woody Allen onliners som att det inte fanns en morgondag och som vanligt delar han ut dom till samtliga skådespelare, ingen nämnd ingen glömd. Men ärligt talat, citatet här ovan tål att tänkas på.

Förra året tog Woody med oss på en oförglömlig resa till Paris och i år bär det av till Rom. Fyra historier berättas sida vid sida och dom trasslar sig in väldigt lite i varandra förutom vad gäller filmens andemening, citatet. Kändisar spelar en roll som fenomen. Det är en stor arkitekt som den yngre arkitektstuderanden ser upp till, en pensionerad operakännare som han-som-sjunger-i-duschen kan få en skjuts av om man vill vågar och kan, det är en skådespelerska som nästlar sig in i ett förhållande och en manlig dito som gör detsamma i ett annat.

Woody spelar Jerry, det vill säga sig själv och han gör det kanske mer än någonsin. Neurotisk och härlig, rädd för att åldras, dö, glömmas bort och inte längre kunna vara yrkesaktiv. När jag ser honom agera tillsammans med Judy Davis (som hans fru) så känner jag instinktivt att jag aldrig mer vill gifta mig. Fy fan för att bli gammal med en gubbe som honom. Detta jävla duttande. Detta curlande, detta förstående, detta släta-över-agerandet. Usch alltså. Ja, nu finns det ju mängder med män som inte kommer bli som just Woody Allen bara för att dom passerar sjuttiofem men bara tanken på det får mig att längta efter en singlig ålderdom.

Vad gäller resten av ensemblen så är det en spretig och skön blandning av italienska (och för mig okända) skådespelare, av amerikanska stora namn och sen lite Penelope Cruz och Roberto Benigni som grädde på moset. Fast det kanske bästa i hela filmen är den lilla hyperitalienska musiksnutten som gör inhopp filmen igenom. Ett lysande val av score!

Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: även en medioker Woody Allen-film är bättre än det mesta annat i sin genre och det gäller även Förälskad i Rom. Det här är ingenting som kommer i närheten av det bästa han gjort men det är 112 minuter film som inte bjussar på en enda dötråkig sekund. Tyvärr bjussar den inte på en enda sekund filmmagi heller, något som Midnatt i Paris hade så det räckte och blev över.

YOUR SISTER´S SISTER

Bortsett från på mingelpartyn så är jag fan allergisk mot folk som pratar bara för att prata.  Öppna munnen om du har nåt att säga, annars håll truten.

Om människorna bakom denna film tyckt som jag hade det blivit en stumfilm. Nu är det nån form av improviserat elände.

THE MAGIC OF BELLE ISLE

Gillar man Morgan Freeman gillar man The magic of Belle Isle. Jag är säker.

Gillar man Morgan Freeman går det inte att värja sig, det spelar ingen roll att historien är sirapssprinklad som en amerikansk pannkaka på en all-you-can-eat-frukost-buffé eller att en tvååring kan klura ut slutet redan under förtexterna. Gillar man Morgan Freeman är The magic of Belle Isle en kombo av julafton, 18-årsdagen och studenfest.

Om jag gillar Morgan Freeman? Ja, jag gör ju det. Jag gillar dessutom Virginia Madsen som har den kvinnliga huvudrollen. Att en hund har en stor biroll kan jag bortse ifrån, jag fokuserar på rullstolen.

Jag tänker inte skriva en enda rad om vad filmen handlar om. Gillar du Morgan Freeman, se filmen. Gillar du inte Morgan Freeman, låt bli.