Kategori: Sigourney Weaver

Publicerat

ALIEN

Jag såg Alien för första gången i slutet på 80-talet.

Det var fredagkväll, det var mitt i vintern och jag kunde inte sova. Jag drog fram TV:n närmare sängen och zappade runt bland alla två kanalerna och precis då svepte Nostromo förbi. Jag släppte fjärrkontrollen, hamnade som i trans, kunde varken stänga av, somna eller blinka. Till råga på allt hade jag sjukt svårt att duscha ett par veckor efteråt, jag vågade inte titta uppåt för jag var helt säker på att det skulle sitta nåt slajmigt ostronliknande i badrumstaket som skulle släppa rätt ner över ansiktet på mig och fastna där.

Några år senare var jag i London vid Leicester square och betalade nästan 200 spänn för att gå in i något som hette Alien War. Hela insidan av rymdskeppet var uppbyggt som i ett rum in i vilket man blev inslussad åtta och åtta (eller tio och tio kanske, jag minns inte helt säkert). Jag fick min plats i rymdskeppet och det var tid för lift-off. Allt blev svart. Väggar och tak rörde sig, jag VAR i skeppet och nu kom ljudet, det smattrande oväsendet från ventilationstrumman, beviset för att det även i detta skepp sprang en alien lös.

När vi väl ”var uppe i rymden” hände det något. Lysdioderna började blinka helt galet, larmet gick igång liksom stoboskoplamporna och våra bälten lossnade. Vi var tvungna att fly, att gömma oss, för det var en fripassagerare ombord och våra liv var i fara. Paniken lyste i ögonen på mina medpassagerare och jag var minst lika livrädd jag.

En guide hjälpte oss in i en hiss men det fick bara plats fyra personer åt gången. Jag, min kompis och ett par som jag aldrig sett förut blev intryckta i den lilla hissen och ivägskickade. Det gnisslade och sprakade och alarmet fortsatte tjuta. Så hux flux tändes en lampa för några sekunder och jag såg den. DET VAR EN ALIEN I HISSEN! Ett monster, alldeles svart och stort var där och tjejen i hissen skrek till sen blev allt mörkt. Hissen fortsatte åka och snart var vi på säker mark. Dörrarna öppnades, ljuset tändes men…vi var bara tre i hissen!

Väldigt få filmer kan få mig i rätt stämning lika fort som Alien. Sist jag mätte tog det 3 minuter och 16 sekunder sen var jag där, ingen annanstans. Jag ÄR där, i skeppet, i rymden och jag känner mig inte det minsta lurad. Jag sitter bredvid coola Ripley (Sigourney Weaver) vid det vita frukostbordet, jag har långt hem, jag är bland vänner men rädd ändå och jag vill inte dö mellan tänderna på ett utomjordiskt monster, även om det är tillverkat av svarta sopsäckar. Jag köper hela faderuttan utan att ifrågasätta så mycket som en vagnsbult och jag älskar det!

Alien är en klassiker som håller tittning efter tittning, år efter år och det är få science-fiction-filmer förunnat. Jag bugar, niger och bockar, drar upp tröjan och ber Ridley Scott skriva en autograf för det här är filmkonst när det är som bäst.

Publicerat

Working girl

På färjan från Staten Island och Frihets-gudinnan sitter Tess (Melanie Griffith) med sina tjejkompisar.
Jobbet på Manhattan är målet, ett Manhattan som då fortfarande stoltserade med två höga torn och en tuff men naivt skön syn på omvärlden och en Melanie Griffith med tuperad helikopterlugg och en liten, men ändock mänsklig, dubbelhaka.

Tess är en driftig, målmedveten och allt annat än arbetsskydd kvinna med skinn på näsan som inget hellre vill än att få och behålla ett bra jobb. Men en rak ryggrad och en stor käft gör att hon sätter sig själv i skiten (om man nu kan säga att det är det hon gör när hon står upp för sig själv mot skitskallechefer) och blir omplacerad, återigen. Hon får en fjärde och sista chans och blir förflyttad till en annan våning där hon blir sekreterare till Katharine Parker (Sigourney Weaver).

När Katherine råkar ut för en skidolycka hamnar allt ansvar på Tess och snart har hon både medvetet och omedvetet nästlat sig in i Katherines liv på massor med olika vis, varav ett av sätten stavas Jack Trainer (Harrison Ford).

Alltså, smaka på det. Working girl. 1988. Tänk, Alec Baldwin var tunn som en räka, Kevin Spacey såg ut exakt som nu, Carly Simon sjöng på ett soundtrack som var riktigt jäkla ballt när det begav sig. Joan Cusack såg ut som sin bror fast med väldigt långt och högt hår, Melanie Griffith hade ingen Antonio-tatuering men hon hade läppar som gick att stänga utan att hon såg ut som en badanka. Sigourney Weaver var lika snygg då som nu och Harrison Ford var mer Indy än geriatrisk klinik.

Jag gillar Working girl precis lika mycket nu som jag gjorde när den var ny. Det finns själ, hjärta och hjärna i manuset och skådespelare som lyfter den lättsamma berättelsen till oanade höjder. Inte alls ett dumt sätt att tillbringa en vintrig eftermiddag på.

 

 

Det här var första filmen som hackade vid uppspelning. Inte jättemycket, jag kunde se klart den, men det var ändå rätt irriterande.
Det fanns ett väldigt smidigt ”felrapporteringsformulär” på hemsidan där det bara var att klicka i vad som var fel samt om man vill ha ett nytt ex av samma film hemskickad eller en annan film.

Jag måste säga att det känns som den smidigaste lösningen som går att frambringa på ett problem som visserligen skriker I-land men som ändå är ett faktiskt sådant när man sitter där och längtar efter att se filmen.

Publicerat

THE GIRL IN THE PARK

Julia (Sigourney Weaver) lever ett gott liv. Hon har en älskvärd man, en fin son, en liten gullig dotter, ett bra jobb, ett fint hus och hon har börjat få fart på jazz-sjungeri-karriären. Vad mer kan en kvinna behöva? Vad mer kan en kvinna längta efter när hon sitter i lekparken och tittar på sin dotter som klättrar, gungar och skrattar?

Klipp.

Det har gått 16 år. Av allt det Julia hade har hon endast jobbet kvar – och en son som väntar barn med sin blivande fru. Den där dagen i lekparken för 16 år sedan förändrade allt. Dottern försvann bland gungorna och klätterställningarna och hittades aldrig. Julia tittade bort några sekunder och det räckte. Livet förändrades i ett nafs och självklart blev det aldrig som förut igen.

När Julia av en slump gång på gång springer på och hjälper Louise (Kate Bosworth), en trasig tjej som bor på gatan, tänds många hopp: hoppet att kanske få se sin dotter igen, hoppet att Louise kanske till och med ÄR den försvunna dottern och hoppet att kanske få må så bra igen att livet blir värt att leva.

Det bästa med The girl in the park är att den handlar om människor som både beter sig som och ser ut som människor. Människor som i olika situationer faktiskt gör fel, beter sig illa, är utseendemässigt fula, säger fel saker. Det är skönt. Hade det inte varit så hade detta drama blivit fullomligt menlöst. Nu tittar jag gärna och gör inte direkt vågen när filmen är slut, men det var sevärt och vettigt och Sigourney är Sigourney och även om hon i dom flesta filmer spelar just Sigourney mer än rollfiguren så räcker det långt.

Och vem är bättre än Kate Bosworth på att spela den ”vanliga tjejen”? Hon är befriande ordinär till utseendet, det är knappt jag känner igen henne mellan filmerna hon gör och det är bra. Det finns alldeles för få unga skådespelartjejer i Kate Bosworths fack och för många Lindsey Lohan-wannabees. Lindsey Lohan herself är en av dom och bara det är en för mycket.

Publicerat

COPYCAT

Kriminalpsykologen och föredragshållaren Helen Hudson (Sigourney Weaver) vet inte bara allt om seriemördare, hon har också en av filmhistoriens häftigaste boenden. Hon bor precis vid San Fransiscos vattenlinje med motordrivna persienner för fönstren.

Helen är en rätt eländig människa egentligen. Framgångsrik inom sitt yrke, snygg och proper men totalt kaiko i skallen efter en attack då hon själv riskerade att bli mördad så nu lever hon ensam och isolerad, fullproppad med fobier, rädd för allt.

När så en seriemördare börjar härja i staden kontaktas Hudson av polisinspektör M.J. Monahan (Holly Hunter) och kollegan Ruben Goetz (Dermot Mulroney) och det är ungefär allt man behöver veta innan man hyr denna film och ser den första gången. För se Copycat, det bör man göra.

Som psykologisk thriller är denna film ett lysande exempel. Som kvinnor-kan-visst-film funkar den också, även för mig som avskyr Holly Hunter och hennes Brad Pitt-käkar och klafsiga sätt att prata.

Det är spännande, det är snyggt som fan, det är ett intelligent manus och det är en film som gör sig mer än väl en ledig sommarkväll framför TV:n. Att Weavers balla hus faktiskt inte existerade i verkligheten när jag en sommar sprang omkring längs vattnet i San Fransisco och letade efter mina drömmars hus, det är en helt annan femma.

Publicerat

AVATAR

Ja, ja. James Cameron är en stor regissör.
Ja, ja, Avatar har tagit tid att göra, kostat pengar, redan dragit in miljarder och fått hela världen att gå man ur huse för att sätta på sig 3D-glasögon och unisont säga WOOOW.

Klart folk säger WOOW. Vad skulle dom annars göra?

Världens mest nöjda bilköpare är dom som köpt en sprillans ny BMW.
Är det konstigt? Är det konstigt att BMW-ägarna ger BMW maxbetyg på rubb som stubb när dom betalat 350-400-450-tusen för en bil? Nä, det är inte konstigt. Det är fullkomligt normalt och mänskligt, för vem vill erkänna att man köpt skit för nästan en halv miljon?

Detsamma tror jag gäller med Avatar. Biljetten kostar 150 spänn, det tar en hel kväll att se filmen, ALLA ser den, ALLA har sett den, klart folk vill hänga med och säga WOOW vilken fiiilm asså!

Själv är jag kärringen mot strömmen, räcker ut tungan och säger blä. Jag gillade inte alls Avatar. Inte så att det är en rent dålig film, inte alls, men den är långtråkig så klockorna stannar. Tankarna ränner iväg mot tvättstugetiden på lördag, mot köldknäppen och dom eventuellt sönderfrusna vattenrören i sommarstugan. Jag funderar på allt annat än filmsuccén rakt framför mig och det retar mig. Om inte ens världens mest påkostade science fiction-rulle kan vira in mig i sitt nät och behålla mig där, vem är det mest fel på? Vad är hönan och vad är ägget?

Det är väldigt få filmer som håller i nästan tre timmar. Väldigt få. Att dessutom se en så pass lång film med 3D-glasögon gör mig väldigt trött i skallen. För sååå häftigt är det inte. Jag hade lika gärna kunnat se Avatar utan glasögon, på en av de vanliga biograferna. Jag hade lika gärna kunnat strunta i att se Avatar alls, men ja, jag är väl precis som ALLA andra: jag vill hänga med.

Suck.