Kategori: Tom Cruise

Publicerat

PSH-helg: Mission impossible 3

Ethan Hunt (Tom Cruise) är i gasen igen, denna gång är han kär och lycklig och på jakt efter en hemlig ”hartass”. Den som letar efter nämnda hartass är ondskan personifierad i elakingen Owen Davian (Philip Seymour Hoffman).

Mission impossible III har inte alls samma charm och finurlighet som ettan, den är inte alls lika snyggt filmad med motorcyklar i slow motrion som John Woo fixade till med kärlek och överflöd i tvåan, nej, denna den tredje delen är bara råare och skitigare än föregångarna. Fulare liksom.

Rollslistan är maffig: Ving Rhames, Michelle Monaghan, Jonathan Rhys Meyers, Simon Pegg, Billy Crudup, Laurence Fishbourne OCH helgens favvo-Phille, det är hög standard och trevliga ansikten men det hjälper liksom inte. Filmen går på tomgång och trots att det bangas och pangas och kraschas och skjuts så blir det…tråkigt.

Jag måste erkänna att jag hade svårt att se PSH som redigt elak innan jag såg filmen, men han klarar det bra. Han har en isande psykopatblick att ta fram när han måste och han är vidrig på ett helt klart trovärdigt sätt. Däremot är det inte som actionfilmsskurk JAG vill se honom. Å andra sidan är Micke Nyqvist skurk i Mission impossible IV och det känns om möjligt ÄNNU mer twistat.

Publicerat

COLLATERAL

Max (Jamie Foxx) längtar bort. Han kör taxi i Los Angeles men drömmer om en ha en egen limousinfirma på en paradisö. Han har en bild på ön i bilen där bilden symboliserar hans frihet och han tittar på den så fort han känner att pulsen eller irritationen blir för hög av att ha en idiotjävel till kund i baksätet.

Han får en drömkörning från flygplatsen. Annie (Jada Pinkett Smith), en snygg åklagare, börjar prata med Max och dom får bra kontakt. När dom är framme vid hennes kontor byter dom kort, han får hennes visitkort och hon hans bild på paradiset.

Nästa körning kommer som ett brev på posten. En gråhårig man i välskräddad kostym kommer ut från kontoret och hoppar in i bilen. Mannen, Vincent (Tom Cruise), är en översittartyp som vill köpa Max taxitjänster hela natten för en summa Max inte kan tacka nej till. Dom beger sig av till första stoppet, ett stopp som kommer förändra Max liv för alltid.

Collateral är regisserad av Michael Mann, snubben som även gjorde den skittråkiga Pacino-DeNiro-snackisen Heat 1994 och den om möjligt ännu tristare Johnny Depp-maffia-rullen Public enemies men även den relativt intressanta OCH första Hannibal Lector-filmen Manhunter 1986 med Brian Cox som Hannibal. Det jag vill säga med detta är att Michael Mann är en regissör som normalt sett inte får mig att gå ner i brygga men med Collateral har han hittat en ton och en känsla som får mig att utbrista i ett ljudligt HURRA i soffan.

Collateral är en spännande film med två huvudrollsinnehavare som spelar på det yttersta av sin förmåga. Jag känner med Jamie Foxx som Max, jag har inga problem med att förstå hans utsatthet och panik. Tom Cruise som Vincent är en komplex människa som det är svårt att avsky trots att han är ett svin.

Mark Ruffalo som polisen Fanning (i skitsnygg mustasch) är jättebra, likaså Peter Berg och Javier Bardem som har små men tongivande roller. Jason Statham har kanske den minsta birollen av dom alla, några få sekunder i början av filmen, men dom är fullt tillräckliga för att jag som tittar ska förstå en hel del om vem Vincent är som person. Han är ingen som vinner Månadens filmsnällis här på bloggen direkt.

När jag ser Collateral vill jag sätta mig i bilen, dra på en skiva med U96 och bara åka helt planlöst genom ett nattsovande och neonupplyst Stockholm. Jag vill dock köra själv, ensam i bilen. Jag vill absoluuuut inte åka taxi.

 

Publicerat

Knight and day

En actionfilm med Tom Cruise i huvudrollen är sällan genomtråkig, för att inte säga aldrig.

Cameron Diaz gör sällan ett genomuselt jobb, bortsett från lågvattenmärket Charlies änglar 2 som inte är nåt annat än en kompostrest från helvetet om någon frågar mig.

I Knight and Day spelar dom mot varandra. Cruise är Roy och Cruz är June och storyn känns lite som en såndär teckning där en person ritar huvudet på en gubbe och sen viker pappret, sen ritar nästa person nacken och viker pappret och nästa ritar överkroppen, nästa underkroppen, nästa benen och den sista fötterna och sen viker man upp pappret och ser hur gubben blev. Jag kan väl säga att handlingen inte är helt…kosher. Helt ärligt så hänger jag inte riktigt med, jag förstår inte allt, men det är egentligen lite skit samma.

Tom Cruise är manligt lugn och trygg i varenda situation hur mycket det än smäller, pangar och skjuts runt omkring honom. Cameron Diaz är andfådd, skrikig och flamsig precis som en tjej ”ska” vara och filmen, hur är den då? Ja, den är väl precis vad jag förväntar mig av något som släpptes som en sommar-blockbuster – lagom hjärndöd underhållning för en trött kväll men så hiskeligt bra vet jag inte om den är. Ganska medioker faktiskt.

Cruise och Cruz funkar däremot bra tillsammans. Det hade varit kul om dom varit gifta och lagt till varandras efternamn efter sina egna. Ungefär lika kul som om Glenn Close och Glenn Hysén gifte sig. Då skulle båda heta Glenn Hysén, eller om man tänker lite mer modernt: Glenn Close.

Publicerat

VANILLA SKY

1996 korsades regissören Cameron Crowe och skådespelaren Tom Cruise´s vägar när dom tillsammans gjorde braksuccé med filmen Jerry Maguire.

Fem år senare vill Crowe göra Vanilla sky, nån slags mystisk science fiction-thriller-romantiskt-drama och jag tror inte ett dugg på att Tom Cruise varit påtänkt som huvudroll i denna om det inte varit för att dom redan filmat tillsammans. Det blev nämligen rätt tyst om Cruise efter Jerry Maguire-framgångarna.

Det blev faktiskt det dittills största glappet i hans filmkarriär. Tre år tog det innan han gjorde sin lilla (men fantastiska) roll i Magnolia och sedan sexdramat Eyes wide shut med dåvarande äkta frun Nicole Kidman.

Att han blev tillfrågad om Vanilla sky var således rätt otippat – och lite modigt – av Crowe, även om Cruise strax innan denna även hann med att göra den inte jättebraiga Mission Impossible II.

Hur som helst, Vanilla sky som film kräver en hel del av sina skådespelare. Det är inte ens en film med en självklar handling men Tom Cruise klarar biffen galant. Han, liksom Brad Pitt, är män som är alldeles för snygga för sitt eget bästa egentligen, i alla fall om man vill bli en ärad skådespelare och bedömd för det man presterar, inte hur man ser ut. Dom båda är enligt mig betydligt bättre skådisar än dom får cred för, men så tycker jag inte någon av dom är nån tiopoängare urseendemässigt heller.

Så att Vanilla sky är en film som inte håller från början till slut har ingenting med Tom Cruise att göra, inte heller med Penelope Cruz eller Cameron Diaz. Jag vet inte exakt VAD det beror på, men ATT den inte håller är ett faktum.

Cruise och Cruz blev ihop på riktigt under inspelningen. Det kan vara det mest intressanta som rör den här filmen och inte ens det är särskilt intressant.

Publicerat

TROPIC THUNDER

Filmer regisserade av Ben Stiller har EN gemensam nämnare som jag ser det: dom håller inte från A till Ö.

Oavsett om filmen heter Cable guy, Zoolander eller Tropic thunder så är humorintentionerna dom allra bästa och halva filmen är oftast sevärd och jättekul men sen händer nåt. Det är som att filmen är en bil och skådespelarna sitter på flaket bakom och åker på ångorna in mot slutet som är bensinstationen.
Filmen blir trött – och jag med.

Tropic thunder handlar om ett gäng skådisar som ska spela in en Vietnamnfilm. Kirk Lazarus (Robert Downey JR), Jeff Portnoy (Jack Black), Tugg Speedman (Ben Stiller) och Alpa Chino (Brandon T. Jackson) är riktigt usla skådespelare och både filmens regissör (Steve Coogan) och den karismatiske producenten Les Grossman (Tom Cruise)har fått nog av divalater och empatistörningar så regissören riggar upp kameror i den vietnamesiska djungeln, trycker in huvudrollsinnehavarna i en helikopter och släpper av dom mitt ute i ingenting.

Det manus dom lärt in är nu inte fiktion längre, det är verklighet och dom tvingas bli sina karaktärer.

Jag tycker att det här är Robert Downey Jr´s film. Han är jättebra som Kirk, killen som gick så långt att han bytte hudfärg för att få rollen. Tom Cruise är även han helt klart sevärd. Ja, jag ska inte vara elak i onödan nu för filmen är underhållande, men det är ingen genomtänkt och fullfjädrad komedi. Den har både sina berg, sina höga berg och sina bråddjupa dalar.

Publicerat

RAIN MAN

Om Charlie Babbitt (Tom Cruise) hade bott i närheten av Stureplan i Stockholm hade han varit vad vi stockholmare kallar en stekare.
En välklädd snubbe som bryr sig alldeles för mycket om affärer, pengar och prylar och alldeles för lite om mänskliga relationer. Flickvänner inkluderade.

Charlie Babbitt har en vacker, tänkande flickvän (Valeria Golino) som verkligen försöker få fason på honom och som vill ta förhållandet ett steg längre. Charlies ego är dock större än snorren så för henne är det som att springa med huvudet före rätt in i en tegelvägg – dagligen.

På väg mot en kärleksweekend på tu man hand får Charlie ett telefonsamtal. Hans pappa har dött. För att inte missa begravningen vänder dom om och kör mot pappans hemstad, men Charlies plan är inte att hedra sin pappa med att närvara vid begravningen då deras relation varit minst sagt frostigt under hela Charlies uppväxt, det är att ta reda på hur mycket stålar han ärvt.

Charlie ärver pappans veteranbil, resten går till en hemlig förmånstagare och givetvis tar Charlie reda på vem denne förmånstagare är. Det är en autistisk man som bor på en instutition. Mannen heter Raymond (Dustin Hoffman) och är Charlies bror.

Charlie kidnappar Raymond för att genom utpressning komma över dom 3 miljoner dollar han ärvt men att umgås dygnet runt med en handikappad bror han inte känner visar sig vara tuffare än Charlie trott.

1988 var Rain man Filmen med stort F, även för mig. Tom Cruise var snygg och filmen var ett riktigt känslosamt sevärt drama. Nu när jag ser om den är det fortfarande en bra film, men den ger inte jordbävningsliknande känslor under fotsulorna.

Rain man är filmmässigt ett rent spekulativt oscarsvinnande hantverk. Den är gjord enligt Formel 1A för att vinna en Oscar, vilken den också gjorde. Den vann till och med fyra: Bästa manus, bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll (Dustin Hoffman).

Who´s on first?

Publicerat

VÄRLDARNAS KRIG

Ray Ferrier (Tom Cruise) är nån form av frånskild varannanhelgspappa – och en rätt usel sådan. Hans förhållande till sonen (Justin Chatwin) är rent uselt. Dottern (Dakota Fanning) är mer av en diplomatisk personlighet och vill försöka få alla att må bra även om hon inte gör det själv.

En helg när ex-frun lämnar barnen till Ray glider olycksbådande mörka moln in över staden, moln som raskt förvandlas till ett riktigt konstigt åskoväder som genom nån slags elektromagnetisk puls slår ut all elektricitet i staden. Från underjorden reser sig maskiner som uppenbarligen legat begravda där i hundratals, kanske tusentals, år.

Ray och barnen måste fly. Sonen är fortfarande butter, dottern vrålar illhögt, Ray försöker sig på att leka både pappa och överlevare samtidigt som dessa maskiner, tripoder, tar över staden och – får han veta – världen.

H G Wells skrev boken Världarnas krig redan 1898. Han hade koll den mannen. Steven Spielberg satte tänderna i manuset och ja, han har koll även han. Jag hade extremt högt ställda förväntningar på Världarnas krig när den hade premiär 2005 och jag blev liiiite besviken. När jag nu ser om den tänker jag ”vad finns det att bli besviken på?”

Världarnas krig är en sjukt spännande film. Jag har inga som helst problem att leva mig in i situationen, i flykten, i rädslan. Ingen alls. Tom Cruise är jättebra och Dakota Fanning skriker som en gris filmen igenom, vilket hon säkerligen hade gjort även om det varit verklighet.

Det här är intelligent science fiction, det är välgjort och tiden bara svischar förbi. Dessutom är den ännu mer spännande när jag ser om den och hur många filmer är det?