Kategori: zombies

Publicerat

Skräckfilmsvecka: Flight of the living dead

Som jag har skrivit förut här på bloggen så finns det bara (mig veterligen) EN film som jag har svurit på att jag ALRIG kommer se och det är Snakes on a plane med Samuel L Jackson. Jag tycker det är otäckt att flyga, jag har en manisk fobi för ormar och jag är väldigt långt ifrån en självplågare, alltså kommer den filmen sist på att-se-listan av alla filmer i världen. Men den här filmen kunde jag bara inte låta bli. Riktigt SÅ rädd är jag inte för att flyga.

Zombies kan dyka upp på dom flesta ställen och så även i lastutrymmet på en Boeing på väg från Los Angeles till Paris. Jag kan ju tycka att det borde vara läskigare med zombies i ett slutet utrymme som ett flygplan högt upp i luften än det är i  en vanlig villa eller ett shoppningscenter men nej, det var det faktiskt inte. Zombiesarna här är dessutom rätt illa sminkade, effekterna är både lågbudget OCH fantasilösa och huvudkaraktärerna är visserligen lagom till mängden sett men tämligen könlösa. Det roligaste är Derek Webster som spelar storgolfaren Billy, han är otroligt lik Tiger Woods och han går loss en del med drivern på slutet.

Men en tiger gör ingen film som jag brukar säga och inte en handfull ocharmiga zombies heller. Men jag har sett sämre filmer. Många. Och många som är väldigt mycket sämre än den här.

[Om jag var uppe i luften och flög med zombies så beger sig Filmitch åt andra hållet idag med skräckfilmen The Tunnel.]

Publicerat

Resident evil: Afterlife

Musiken under dom första minutrarna påminner som sånt jag gärna dansar till på skumma synthklubbar. Då känner jag mig lite glad.

Sen börjar det skjutas frenetiskt. Jag fattar inte varför, det är ingen handling alls att tala om, det känns som att jag är mitt inne i nåt dåligt animerat TV-spel där hjältinnan filmas i slowmotion inte för att det ser ballt ut utan för att förlänga filmens speltid. Den manliga skurken, om han nu är en skurk, har solglasögon och pratar sådär entonigt och med sammanbitna käkar som Agent Smith (Hugo Weaving) gör i Matrix.

Men Resident evil: Afterlife är inte Matrix. Resident evil: Afterlife är inte ens Resident evil, inte om man ser till första filmen – och i viss mån andra – som faktiskt var sköna fungerande actionfilmer med en handling som man inte behövde vara universitetsutbildad för att fatta, eller TV-spelsskadad småunge.

Vad än Paul W.S. Anderson har för baktanke med att skriva och regissera detta, om han försöker ge frugan Milla Jovovich en skjuts uppåt på karriärsstegen, så har han absolut fel i sina tankegångar. Att skriva och regissera dynga har nämligen inte hjälpt någon på traven och det blir inte ett dugg bättre av att dra in nära släktingar i den illaluktande högen. Snarare pinsamt av honom – och jääävligt korkat av henne att tacka ja.

Publicerat

The crazies

Jag har tänkt se den här filmen ett bra tag men bättre filmer högre upp i högen och några lästa recensioner gjorde att jag liksom tappade sugen.
Men tappade sugar är ofta rätt lätta att plocka upp och det var precis vad jag gjorde.

The crazies är en remake av George A. Romeros The crazies från 1973. Jag har inte sett originalet och kanske är det lika bra det.

Redan vid förtexterna får jag känslan av att det här är en film som sneglar åt remaken av Dawn of the dead. Det är en rätt onödig känsla då The crazies inte är en zombiefilm, men känslan är där och det har jag Johnny Cash att tacka för.

Där Dawn of the dead kör igång till ”The man comes around” med nämnde Cash, vilket i sig är både otippat och jävligt bra, där börjar The crazies med Johnny Cash och ”We´ll meet again”. Men där slutar eventuella likheter.

Om The crazies ska jämföras med någon film så är det 28 dagar senare eller någon annan mystiskt-virus-gör-människor-både-kockobello-och-till-mördarmaskiner och jag tycker såna filmer egentligen är både intressantare och otäckare än zombierullar just för att dom infekterade ser ut som vanligt folk.

Kolla i busskön, i tunnelbanan, i mataffären, nog fan ser du mängder med folk som utan tvekan skulle kunna vara både döda inombords och personlighetsmuterade. Det är svinäckligt! Man har ju liksom ingen aning, det är som att ovetandes leva mitt i en skräckfilm.

Trots att The crazies inte stotserar med ett enda stort namn på rollistan så tycker jag skådisarna klarar sig helt utan anmärkning. Det är snarare ett mervärde till filmen att dom är okända. Så som tappad och upplockad sug tycker jag The crazies är en helt okej film. Kanske inte en film jag vill se om jättemånga gånger men den var underhållande för stunden, välgjord och faktiskt rätt spännande.

Publicerat

ZOMBIELAND

Columbus (Jesse Eisenberg) har kommit på dom perfekta sätten att överleva en zombieattack: ha bra flås (i alla fall bättre än zombien), dubbelskjuta dom, alltid titta i baksätet på en bil innan man kör iväg och ha på sig bilbältet. Bland annat. Det finns en hel radda. Vad annat ska en kille som Columbus göra som är fobiker, rädd för allt och ensam i en krigszon full med levande döda?

En dag träffar han på Tallahassee (Woody Harrelson) som väljer att möta sina köttätande motståndare på ett lite mer hårdnackat sätt. Han är en riktig bad-ass-vapen-snubbe och bryr sig egentligen bara om att överleva själv OCH leta efter Twinkies.

Tillsammans med systrarna Little Rock (Abigail Breslin) och Wichita (Emma Stone) blir dom en helt galen kvartett zombiejägare som är bland det roligaste jag sett (i denna genre) sen Shaun of the dead.

Nåja, inte mycket vettigt har gjorts i en denna zombie-komedi-genre sen just Shaun of the dead så det blir rätt oundvikligt att jämföra Zombieland med den brittiska supercharmiga kalasfilmen och ska man jämföra så är Zombieland råare, mörkare och självklart mycket mer amerikansk. Zombieland är även extremt pillimarisk smart, den är genomtänkt in i minsta detalj och det märks att manusförfattarna är ena riktiga filmnördar själva. Den är dessutom helt sjukt snyggt filmad.

Woody Harrelson går från klarhet till klarhet och nu hoppas jag på en uppföljare.

Publicerat

DÖD SNÖ

Död snö kan lätt ses som en homage till den norsksvenska thrillerserien Röd snö som gick på TV 1985 (med Thomas von Brömssen i huvudrollen) – i alla fall om man enbart syftar på titeln. Förutom inblandningen av nazister så har filmerna inte mycket mer gemensamt än så.

Död snö utspelar sig i norska fjällen. Fyra killar och tre tjejer ska fira påsklovet i en stuga långt uppe i ingenting. Det dom inte vet är att nazister blev dödade i området av arga norrmän som gemensamt tog död på dom nån gång på 40-talet och att ondskan är påtaglig. Ondskan i detta fall symboliseras av tyska zombienazister.

Som skräckfilm är Död snö rätt standard. Ungdomar i grupp, sexuella undertoner, tajta tröjor, myspys och skratt som vänds till gråt, död och tandagnisslan. Som splatterfilm är den också rätt standard. Förkärleken för vad man kan använda tarmar till är kanske aningens starkare än ”normalt”, annars är det inget nytt under solen.

Grafiskt är det en höjdare att placera grå-svart-röda blodiga soldater i snövita vidder. Det är riktigt snyggt. Det filmen faller på är att den aldrig blir riktigt spännande.

Trots allt blod, klegg, slafs och klafs så är den allra äckligaste
scenen när en av killarna sitter och bajsar på utedasset, torkar sig i rumpan med papper och högerhanden och sekunden efteråt, strax innan han i princip blir våldtagen av en av tjejerna som lätt kastar av sig tröjan i 15 minus, får högra handens fingrar avslickade av samma tjej. Då vände det sig i min mage, för första och enda gången.

Död snö är inte en dålig film. Den är faktiskt småkul bitvis och kreativ i sitt tänk så även om det är en film som försvinner ur medvetandet i princip samtidigt som eftertexterna rullar så är det 90 rätt underhållande minuter.

Publicerat

SHAUN OF THE DEAD

Simon Pegg är Shaun. Simon Pegg ÄR Shaun. Simon Pegg är jättebra som zombieslaskaren Shaun som gör allt för att få tillbaka sin ex-tjej och komma överrens med sin styvpappa i denna helt sjukna, vridna och fullständigt underbara skräckkomedizombieromcom.