The crazies

2 september, 2010

Jag har tänkt se den här filmen ett bra tag men bättre filmer högre upp i högen och några lästa recensioner gjorde att jag liksom tappade sugen.
Men tappade sugar är ofta rätt lätta att plocka upp och det var precis vad jag gjorde.

The crazies är en remake av George A. Romeros The crazies från 1973. Jag har inte sett originalet och kanske är det lika bra det.

Redan vid förtexterna får jag känslan av att det här är en film som sneglar åt remaken av Dawn of the dead. Det är en rätt onödig känsla då The crazies inte är en zombiefilm, men känslan är där och det har jag Johnny Cash att tacka för.

Där Dawn of the dead kör igång till ”The man comes around” med nämnde Cash, vilket i sig är både otippat och jävligt bra, där börjar The crazies med Johnny Cash och ”We´ll meet again”. Men där slutar eventuella likheter.

Om The crazies ska jämföras med någon film så är det 28 dagar senare eller någon annan mystiskt-virus-gör-människor-både-kockobello-och-till-mördarmaskiner och jag tycker såna filmer egentligen är både intressantare och otäckare än zombierullar just för att dom infekterade ser ut som vanligt folk.

Kolla i busskön, i tunnelbanan, i mataffären, nog fan ser du mängder med folk som utan tvekan skulle kunna vara både döda inombords och personlighetsmuterade. Det är svinäckligt! Man har ju liksom ingen aning, det är som att ovetandes leva mitt i en skräckfilm.

Trots att The crazies inte stotserar med ett enda stort namn på rollistan så tycker jag skådisarna klarar sig helt utan anmärkning. Det är snarare ett mervärde till filmen att dom är okända. Så som tappad och upplockad sug tycker jag The crazies är en helt okej film. Kanske inte en film jag vill se om jättemånga gånger men den var underhållande för stunden, välgjord och faktiskt rätt spännande.

{ 10 comments… read them below or add one }

Sofia september 2, 2010 kl. 10:35

Ja, ungefär så. Fast lite zombievarning tycker jag nog man kan sätta på filmen i alla fall — ibland såg de ju döda ut men kom till liv i alla fall. Och smittan finns ju där.

Svara

f i f f i september 2, 2010 kl. 14:43

Sofia:
Jo, lite zombiekänsla kanske det är. Tycker du jag ska tagga den som zombies? 🙂

Svara

bilderord september 2, 2010 kl. 18:16

Det tycker jag absolut — någon ordning måste det ju vara (tack för länken förresten, såg den inte förrän nu).

Har funderat mycket på zombiedefinitioner (och varför lät det helt plötsligt skumt? ;). Och, i ett större perspektiv: odöda. Zombies är odöda, men det är ju vampyrer också. Enligt vodootraditionen är det väl det hela, zombies är levande döda.

Men börjar man se till popkulturtraditionen smittar också zombies, i likhet med vampyrer. Zombies äter människor/hjärnor medan vampyrer suger blod så där tangerar de ju bara varandra. Det känns som att man borde hitta en bättre definition än att zombies _inte_ är allt det ytterligare som vampyrer är (kors, vitlök, etc.). Några tankar?

Svara

Anonymous september 2, 2010 kl. 19:00

Timothy Olyphant och Radha Mitchell är väl inte pyttesmå namn?

/Brossan

Svara

D-RL september 2, 2010 kl. 19:24

Hmm, intressant. Skall försöka se vid tillfälle.
… Jägarna 2 i pollen såg jag. Nej tack, inte fler svenska uppföljare.

Svara

f i f f i september 2, 2010 kl. 19:32

Sofia: För mig är zombies vitfejsat folk med knackig gång. För mig är zombies otäcka, dom skulle kunna bli verkliga på ett sätt som vampyrer inte kan, inte för mig.

Men dom största skillnaderna mellan zombies och vampyrer är väl 1. finmotoriken 2. hörntänderna och 3. förmågan att förmedla sig i tal.

Svara

f i f f i september 2, 2010 kl. 19:32

Brossan: Jo. För mig.

Svara

f i f f i september 2, 2010 kl. 19:33

D-RL:
Så du menar att du inte tänker tälta utanför den lokala biografen för att få kanonplatsen vid premiären av Änglagård 3 på juldagen?

Svara

Sofia september 3, 2010 kl. 04:05

Men zombies kan väl prata — "Brains…" 😀

Svara

f i f f i september 3, 2010 kl. 05:55

Sofia:
Hahaha. Om du tycker det är att kunna förmedla sig i tal, så visst ;D

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: