Katastroffilmstisdag: Atomic Twister

2 augusti, 2011

När tornados drar in över delstaten Tennessee på USA´s östkust är det inte husen och vägarna, bilarna och boskapen folk är mest rädda om, det är kärnkrafts-verket. Men för att jag som tittar på en katastroffilm som handlar om det otäcka att ett kärnkraftsverk riskerar att haverera ska förstå vidden av det så kanske – kanske – reaktorn måste se aningens störrre ut än ett dockskåp och kylanläggningen för dom radioaktiva reaktorstavarna snäppet över ett akvarium i size.

Det är liksom ingen idé att börja denna recension på något annat sätt. Det är ingen idé att luras, hålla på halser, beskriva handling och karaktärer på ett objektivt sätt för min ironiska munterhet kommer lysa igenom precis som könshår i en vit blöt baddräkt. Atomic Twister är nämligen så dålig att den på något sjukt sätt blir underhållande.

Det första jag ser när jag sätter på filmen och förtexterna börjar rulla är namnet Carl Lewis. Herregudminskapare tänker jag och genast förpassar sig min hjärna till OS i Los Angeles 1984 och den där sommaren då jag satt som fastnitad framför TV:n och tittade på just Carl Lewis och hans genomgraciösa och supervinnande springstil. “Men inte fan kan det väl vara han?” tänker jag i nästa sekund och släpper den idén precis samtidigt som en ung (snygg?) kille presenteras i bild och jag förstår att han kommer ha lite av en huvudroll. Kanske är det han som är Carl?

Mamman med chefsbefattning på kärnkraftsverket introduceras, likaså att hon är lämnad av sin man och ensamstående med 12-årige pojken Campbell som tror sig vara en man bara för att han kommit på att kvinnor har bröst. Den unge (snygge?) killen Jake är deras granne och han har blivit en riktig brudmagnet sen ex-fästmön och sheriffsdottern Ashley bröt förlovningen för att han inte kunde bestämma sig för bröllopsdatum. Men han jobbar fortfarande extra som sheriffsbiträde när fd svärfadern (Corbin Bernsen) knäpper med fingrarna, vilket han givetvis gör när det är tornadovarning. Då skickar han ut Jake i polisbilen och själv är han kvar på stationen.

Innan dess får vi självklart se kärnkraftsverket både interiört och exteriört och däribland vaktkuren vid infarten där Stu jobbar. Stu som spelas av ingen mindre än: CARL LEWIS!!! Alltså, vi snackar den riktiga Carl nu!! Jag trodde jag skulle få hicka när jag såg att det var han, jag tänkte vad faaaan har det tagit åt honom och när han bara några minuter senare dessutom DÖR så förstod jag ingenting, i alla fall inte varför han skulle vara första namn i förtexterna.

Atomic Twister är över lag en film som sätter igång alla mina tycka-illa-om-amerikaner-triggers. Den är så dumjävla korkad att jag ibland sitter och kippar efter andan som en fågelunge som istället för daggmask fått överkokt tagliatelle till middag. Det kryllar av konversationer som denna:

– Är alla telefoner döda???

– Ja. Dom flesta.

Men telefonerna är bara döda när det passar in i den “spännande handlingen” precis som att strömavbrott bara existerar när det behövs. Hela reaktorn släcks, allt blir mörkt men i rummet bredvid lyser taklampan. Samtidigt ska skådisarna försöka förmedla att det är en stor jävla katastrof på gång i hela västra Tennessee när det där minimala kärnkraftsverket riskerar att haverera och säger orden som inte alls vittnar om jänkarhybris: It´s gonna make Chernobyl look like a firecracker. Nä hörni. I don´t think so!

Atomic Twister är ingen film jag någonsin kommer rekommendera att en enda människa på jorden ser OM det inte är så att man njuter hämningslöst av att beskåda riktigt värdelöst skådespelande. För här har samlats kanske världens mest obegåvade – men ändå avlönade – skådespelare och det är bitvis stor humor att iaktta dom in action. George Henare som Manuel Fluentez, storbossen på verket, är värst av dom alla och jag kan inte hålla mig för skratt. Tyvärr finns det ingen människa i bild som passerar något som helst nålsöga och ännu mer tyvärr, ingen inblandad icke-i-bild heller.

{ 10 comments… read them below or add one }

Pladd augusti 2, 2011 kl. 13:25

Även om jag allt som oftast brukar tycka annorlunda när jag väl sitter och ser dem, så gillar jag ändå riktigt usla filmer. Sådana som är så dåliga att de faktiskt är underhållande bara därför. Tyvärr är sådana alldeles för ovanliga. Det här verkar ändå vara en sådan. Jag menar, Carl Lewis! Hur gick det till?

Svara

fiffi augusti 2, 2011 kl. 21:06

Pladd:
Haha, jadu, jisses, det vete fan hur det gick till. Får du chansen att se den här filmen och kan se den med öppna ögon för vad den är (ja, det är en räserbajsrulle helt utan tvekan) så kanske det är en chans du borde ta. Om inte annat för att bjussa oss läsare på en underhållande recension 😉

Svara

Sofia augusti 3, 2011 kl. 10:47

Men eftersom Carl ju försökte sig på en sångarkarrär ligger ju inte skådespelandet så långt borta. Höll på att få en mindre hjärtinfarkt när jag såg affischen för Gosselaar (antar jag att det är) ser _exakt_ ut som Matt Damon och det kändes inte som en film för hans kaliber 😀

Svara

fiffi augusti 4, 2011 kl. 10:28

Sofia:
Det där försöket till sångkarriär
(http://www.youtube.com/watch?v=jamJ4-C_TME) var ändå miljoners ziljoners gånger bättre än filmkarriärsövertrampet 😉

Svara

Sofia augusti 5, 2011 kl. 08:05

Ah, youtube. Det evinnerliga gravkoret för synder som aldrig aldrig kommer att glömmas bort 😀

Svara

fiffi augusti 5, 2011 kl. 20:44

Sofia:
Visst är det så. Och vissa saker bör verkligen inte glömmas bort heller. Break it up är en sådan totalupplevelse – precis som denna:

http://www.youtube.com/watch?v=xqr0Uazziu0

😉

Svara

Sofia augusti 6, 2011 kl. 14:12

Då är den här ju inte ens hälften så pinsam 🙂

http://youtu.be/bDbpzjbXUZI

Svara

Fiffi augusti 7, 2011 kl. 11:15

Sofia:
Hahaha. Usch! 😉

Svara

BlueRoseCase augusti 3, 2011 kl. 18:11

Du vet hur jag är. Blir grymt nyfiken på att få mig ett gott skratt, allt tack vare din strålande, ironiska recension! Lysande!

Svara

fiffi augusti 4, 2011 kl. 10:29

BlueRoseCase:
Varsågod. Men ser du filmen så glöm inte bort att jag varnade dig 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: