Katastroffilmstisdag: THE CORE

Vad händer när jordens magnetfält är satt ur spel? Jo det kan jag tala om. Pacemakers stannar, samtliga Londons duvor får spel och flyger vilse, vädret blir vidrigare än vanligt runt om i världen och en samling modiga män – plus en kvinna – får i uppdrag att via en specialbyggd farkost ta sig ner till jordens medelpunkt och spränga lite och således få kärnan att börja rotera igen och livet kan åter bli normalt för oss världsmedborgare.

Wohooo, det här låter som ett kul uppdrag och en spännande film kanske du tycker. Jag är ledsen att lägga sordin på stämningen men det här är allt annat än skoj. Filmen lider av klara Armageddon-problem sett till effekterna och manus är blaha-blaha, däremot är skådespelarna en samling fullblodsproffs och regissören Jon Amiel har dom att tacka för ALLT som är okej med filmen.

Aaron Eckhart, Delroy Lindo, Stanley Tucci, Hilary Swank och han som dansade så fint i Änglavakt, Tchéky Karyo, är gänget som ska rädda världen och det är en sevärd samling skådisar i normala fall. Här blir det liksom BEYOND normalfall, det gäller bara att släppa taget och hänga med ner till jordens inte, att inte ifrågasätta, att inte ens på inandning uttala orden ”vad sägs om lite logik?”, då funkar filmen att se. Söker du reell verklighet och korrekta matematiska svar på fysiska, tekniska och biologiska problem då är mitt tips att du stänger av strax efter förtexterna.

Att amerikanerna vinner är ingen spoiler direkt och vem eller vilka som överlever turen i farkosten kan du räkna ut med ena handens tumme efter tio minuter men ändå, jag har sett sämre katastroffilmer OCH jag har sett många som är betydligt bättre. Skådisarna i allmänhet och Aaron Eckhart i synnerhet räddar betyget från att hamna bland rostiga cyklar och öppnade ravioliburkar på sjöbotten.

Som alltid ska man sluta när man är på topp så det är precis vad jag gör nu. The Core blir den sista filmen i detta tema. Jag hoppas du fått några tips på både bra och dåliga filmer i den här genren och jag kan lova att det kommer att skrivas om fler katastroffilmer på bloggen så småningom, dock kanske inte på tisdagar.

Eftersom jag på den senaste tiden fått lite av en hang-up på Aaron Eckhart och att han även var med i den här filmen så blir det en naturlig övergång till nästa tisdagstema som heter *ta-daaaah* Veckans Aaron.

Så håll i hatten och stoppa tummen rätt i munnen för nu vankas det fitthaka på veckobasis ett tag framöver.

Katastroffilmstisdag: Katastroflarm Los Angeles

Till Rutger Hauer:

Förlåt Rutger, du vet att jag tycker du är en alldeles förträfflig snubbe och du kan spela allt från psykopatisk liftare till smutsig hobo men när du spelar USA´s president på film, alltså, nej, förlåt men det funkar bara inte.

Jag är alltför medveten om att amerikaner kan rösta fram både västernhjältar, ekorrar och terminators till höga maktpositioner men en Rutger Hauer med snedbena och välkammad synthlugg som landsfader i världens mäktigaste land, nej, det spelar ingen roll att du grävt i kartongen märkt ”Goggles from the 80´s” för att se intellektuell ut, speciellt inte när kostymören gett dig ett tvåmannatält till kostymöverdel att försöka vara mänsklig galge till.

Jag hoppas du fick bra betalt, vilket jag egentligen inte tror, men jag hoppas du kunde bjuda din familj på Hutspot och Jenever i alla fall nån vecka efter inspelningen. Personligen är jag glad att du var med i filmen för du var min enda behållning. Det var mina längsta 91 minuter i livet och då låg jag ändå fastspänd med värkavstannande dropp och kramp på en kall sjukhusbrits  i sex timmar innan min son skulle födas med kejsarsnitt.

Nu ska jag se om Split Second. Tack för mig och kram på´rej / Fiffi

 

(Skulle du mot förmodan vara det minsta nyfiken på vad filmen handlar om så är här en kort resumé:

Det är dåligt filmade vulkanutbrott, larviga jordbävningar och explosioner, jorden går under om 36 timmar och en kärnvapenladdning ska borras ner mitt i Los Angeles och det är skådespelare som Gud glömde i nån repetitionskällare nånstans (Josef Frizls?) ja, till och med John Rhys-Davis är en av dom. Jösses människa vad dålig han är här! Hela den här globala skiten är nåt som kineserna (?) tydligen är ansvariga för. Och som att inte det räckte så tycker en brännskadad pyromanmördargalning att det är jättespännande att spruta bensin på unga ensamma tjejer. Sådär ja. Nu går jag vidare med mitt liv och glömmer den här skiten.)

 

 

Här finns filmen.

Katastroffilmstisdag: S.O.S POSEIDON

Tjugofem år före Titanics förlisning i James Camerons tappning fanns det en annan båt som kapsejsade på ett katastrofalt sätt på film: S/S Poseidon.

I sin färd från New York till Aten möts båten av en jättevåg och alla passagerarna ombord får en nyårsafton dom sent ska glömma – om dom nu överlever vill säga.

Båtens kapten (Leslie Nielsen) vill sakta farten och styra skutan med sunt förnuft medans storchefen på båten, han som ser sina stålars rinna mellan fingrarna när resrutten tar längre tid än planerat, tvingar honom att öka farten. Detta gör att kraschen mot den stora vågen blir än mer katastrofal och båten snurrar runt och blir liggande i vattnet upp-å-ner. Nu ska dom alltså försöka ta sig ut ut båten och hur gör man det mitt ute på havet när allt upp är ner och allt ner är upp och oron för nära och kära både på båten och iland paralyserar både kropp och själ?

Prästen Scott (Gene Hackman) är en handlingskraftig man och agerar som en hjälte bör. Snällispolisen Mike (Ernest Borgnine) har träffat kärleken i en fd prostituerad kvinna som har stora problem med sjösjukan bara det gungar det minsta. Det gamla strävsamma paret finns givetvis med, precis som syskonparet med den enerverande brådmogna  lilla fula pojken som grädde på moset. Mängden karaktärer är det inget fel på, snarare bristen på personligheter. Det är ett gäng människor i en skitjobbig situation och jag kan inte säga att jag bryr mig nämnvärt om vem som når vattenytan levande eller död. Trist  men likväl en sant.

Då jag inte har så mycket att tillägga om denna medelmåtta till katastroffilm så tänkte jag skriva några rader om filmens manusförfattare, mannen med Hollywoods ballaste namn: Stirling Silliphant. Det här är alltså mannen som ligger bakom fler filmer och TV-serier än vad som går att memorera men det intressanta med honom (som jag ser det) är att han skrivit manus både till denna, Skyskrapan brinner och Katastrofplats Huston (The Swarm) OCH Sylvester Stallones  armbrytarfilm Over the top.

Stirling Silliphant föddes 1918 i Detroit. 1946 fick han jobb på Walt Disney Studios och bara något år efter fick han ett bättre arbete på 20th Century-Fox. 1974  träffade han sin fjärde och sista fru och 1980 flyttade dom till hennes hemland Thailand.  1996 dog han prostatacancer men jobbade ända in till sin död med det han gillade mest av allt: film.

Jag tror dock inte att manuset till SOS Poseidon är det han var mest stolt över, men å andra sidan, vad vet jag?

Katastroffilmstisdag: TITANIC

Nu har äntligen turen kommit till ett av filmhistoriens mest kända kärlekspar: Jack och Rose.

Dom allra flesta katastroffilmer är gjorda efter en ganska tydlig och liksidig mall. Dom allra flesta katastroffilmer är dessutom våldsamt överdrivna och påhittade i ett försök att göra effekter som är  mer/större/häftigare än något vi sett förut.

Titanic som katastroffilm betraktad är något av ett unikum tycker jag. Filmen har alla ingredienser som behövs för att extraordinärt CGI-drama men den har även fler dimensioner: en kärlekshistoria som berör långt in i hjärteroten, ett visst mått av verklighet (även om ramhandlingen är påhittad så har båten förvisso både funnits, kört på ett isberg och sjunkit), enastående skådespelare och en förmåga att efter 90 minuter få mig att säga högt ”JA JÄVLAR, VISST JA, FAN, DET KOMMER JU ETT ISBERG NU!” . Jag glömmer liksom bort vad filmen egentligen handlar om och jag gör det varje gång, så bra är själva historien om Jack och Rose.

Det tar två sekunder av förtexterna sen sitter jag med en klump i magen som inte släpper. Olycklig kärlek, vatten och död är en kombination jag är svag för och lägger man dessutom på katastroffilmsaspekten så självklart är jag körd, det vore rent korkat att tro något annat, men att Titanic är SÅ bra som den faktiskt är har inte bara med mina preferenser att göra – det ÄR helt enkelt en bra film, ett gott hantverk utan fel och brister.

James Cameron castade Leonardo DiCaprio som Jack Dawson, ett val som inte var helt självklart. Då hade han inte visat framfötterna så mycket intressantare filmer än som utvecklingstörd i Lasse Hallströms Gilbert Grape och som kär Romeo i Baz Luhrmann´s Romeo + Julia.  Han var en prettyboy som många ifrågasatte. Kate Winslet som Rose var inte ifrågasatt på samma sätt, mer att hon inte var ett stort namn då, inte hon heller. Jag tycker Cameron visade både stake och självförtroende i och med sina val och det skulle visa sig att belackarna hade fel, dom funkade alldeles finfint tillsammans.

Kärlekshistorier mellan en man och en kvinna med olika sociala bakgrunder finns det mängder av exempel på i filmhistorien så Jack och Rose är på det sättet inte unika alls. Det som är unikt är att jag verkligen tror på deras kärlek, på att dom är menade för varandra och….uääääk….se där, nu börjar jag böla igen. Hade Cameron haft provision på snordukar hade han varit miljonär på det med.

Effekterna är helt oklanderligt gjorda för att vara 1997 men tittar jag med 2011-års ögon så visst kan jag se missar och sånt som skulle kunna göras bättre nu men hallå, vem ids vara så petig. Titanic är en fantastisk film på alla sätt som räknas och om det inte vore ett känslomässigt heltidsjobb att se dessa tre timmar så skulle jag göra det bra mycket oftare.

Katastroffilmstisdag: ARMAGEDDON

Oljeborraren Harry Stamper (Bruce Willis) är ingen bra farsa. Dottern Grace (Liv Tyler) vägrar kalla honom något annat än ”Harry”, mer än så behövs inte för att vi ska ana ett frostigt förhållande mellan far och dotter. Att dottern gökar med Harrys ”högra hand” (det lät äckligare än det är) på riggen, A.J (Ben Affleck), gör inte saken bättre.

Plötsligt blir relationen dessa män emellan kall som is, Harry får tag i ett gevär och börjar skjuta på A.J.  Inte för att döda men för att förstöra en fot eller så. Tuppfäktning på oljerigg redan till förtexterna med andra ord.

Samtidigt är en asteroid på väg mot jorden i 35000 km/h. Det finns ingenting att göra, ingenting som kan förskjuta dess bana. Den kommer att krascha rätt ner på Jorden och vi kommer alla att dö den riktiga katastroffilmsdöden, dvs hela jordens befolkning och på direkten, no mercy. Inte ens bakterier kommer att överleva. Det enda som skulle kunna förgöra asteroiden och därmed säkra människans överlevnad är att borra sönder den i småbitar och vem är bäst lämpad för jobbet att åka upp i rymden med en jätteborr och fixa problemet? Jo, Harry, såklart.

En av mina bästa kompisar i gymnasiet sa ofta att jag kunde ”låta bitsk” när jag pratade om någon eller något jag inte gillade. Jag vet inte om bitsk är det bästa adjektivet jag kan beskriva mitt skrivande tonläge med men det skulle kunna vara så. Alternativet är ”hånfullt spydig” men det kan även vara en kombination av dom båda massivt kryddat med det värsta jag vet: uttala orden med gogi-gogi-bäbisspråk.

Jag avskydde Armageddon när jag såg den på bio 1998. Jag verkligen AVSKYDDE den. Jag gillade katastroffilmer redan då och hade antagligen ganska höga förväntningar men nej, filmen kraschlandade totalt för mig. Inför detta tema såg jag om den, tänkte att jag kanske kunde slippa dom värsta sura uppstötningarna av Ben Affleck (efter den positiva The town-upplevelsen) och kanske kunde jag lägga huvudet på sned och ha både förståelse och sympati för dom keckiga effekterna som nu i alla fall har 13 år på nacken (men som var riktigt undermåliga redan när filmen var ny). Jag tänkte att kanske kunde jag se förbi det faktum att filmen totalt saknar värme, att relationen mellan Harry-Grace-A.J är den enda stark och beskrivande nog för oss tittare att bita i, men vem bryr sig? Inte jag i alla fall.

Grace med sin ständigt lika läppstiftsmålade röda putmun i kombination med den obehagligt bårhusvita ljussättningen mot hennes ansikte som är konstant filmen igenom gör att hon blir lika levande som dom stackarna som ligger på britsar i kylrum med vita lakan draperade över sig och en liten identifikationslapp fastsatt med en gumminsnodd runt stortån.

A.J i Ben Afflecks gestaltning känns omysig, stiff och stört omöjlig att känna tycke inför vilket även stämmer in på Harry. Harrys borr-polare Rockhound (Steve Buscemi)  och Bear ( Michael Clarke Duncan) är dom enda mänskliga varelserna i hela filmen och dom får båda skönt dräpande oneliners men vad hjälper det? Det är 150 minuter filmtid som ska fyllas upp och det finns vettigt material till kanske 40.

Det finns ett par infallsvinklar som i mina ögon gör Armageddon till en nästintill otittbar film.

Den första är att filmen fanimej är obegriplig. Första halvan av filmen är bitvis ganska tjommig. Det händer verkliga saker, karaktärerna presenteras och visst är det som en fontänorgasm av testosteron men det går ändå att ta sig igenom det utan att gnaga sönder knogarna. Men sen, sen kommer Uppskjutet! Killarna delas upp i två raketer som båda ska ta sig till asteroiden och det är där jag tappar allt intresse, då när det på pappret borde bli som mest spännande då håller jag på att krevera av tristess.  Det är datoranimerade rymdkulisser, det är flygande stenar, det är kraschande raketer och jag vet inte vilka snubbar som är var, vilka som överlever (och varför) och jag vet inte varför dom promt ska docka med en alkoholiserad kosmonaut (Peter Stormare) som suttit fast i en egen raket i 18 år. Allt är mörkt, det pyser, ryker och exploderar och jag sitter och gäspar och längtar efter att känna kissblåsan fyllas så jag kan gå på muggen med giltigt förfall.

Det andra som gör att jag tycker väldigt illa om filmen är att den är som en jävla propagandafilm för USA som nånslags världsfader. När presidenten talar till det amerikanska folket så stannar inte bara USA upp utan hela världen, alla tittar på TV, alla lyssnar och begrunnar och det filmas från allsköns platser, från Europa till nån öken i mellanöstern till Taj Mahal. Detta fenomen kan man visserligen se i många katastroffilmer (speciellt) men sällan är det gjort på ett osmakligare sätt än här. Det är virveltrummor, det är ett par tre bläckblåssektioner med onormal lungvolym, det är scen efter scen efter scen med hallelujah-moments där Stars & Stripes är i förgrunden och jag blir bara så ända in i benmärgen trött. Trött och äcklad. Den där torrborstningen med spagettisleven när jag ligger i fosterställning i duschen känns inte helt offside faktiskt.

Det tredje som gör filmen så skitdålig är detta: FÖRSÖK INTE LURA MIG ATT DET GÅR ATT LANDA OCH STANNA  EN RYMDFÄRJA PÅ EN FLYENDE ASTEROID GENOM ATT FÄLLA UT EN FUCKING JÄVLA MINISKIDA UNDER CHASSIT! MICHAEL BAY, FÖRSÖK INTE ENS! EN SKIDA? HUR DUM TROR DU ATT JAG ÄR??

För alla som vet med sig att dom borde gå en kurs i ilskekontroll (likt Adam Sandler i Anger management) – se Armageddon. Om vardagsrummet är intakt efteråt finns det mycket latenta aggressioner att lura fram. Om vardagsrummet däremot ser ut som en hotellsvit dagen efter att Keith Richards haft efterfest, ja, då är du mentalt frisk. Åtminstone förstår JAG dessa aggressioner.

Katastroffilmstisdag: Atomic Twister

När tornados drar in över delstaten Tennessee på USA´s östkust är det inte husen och vägarna, bilarna och boskapen folk är mest rädda om, det är kärnkrafts-verket. Men för att jag som tittar på en katastroffilm som handlar om det otäcka att ett kärnkraftsverk riskerar att haverera ska förstå vidden av det så kanske – kanske – reaktorn måste se aningens störrre ut än ett dockskåp och kylanläggningen för dom radioaktiva reaktorstavarna snäppet över ett akvarium i size.

Det är liksom ingen idé att börja denna recension på något annat sätt. Det är ingen idé att luras, hålla på halser, beskriva handling och karaktärer på ett objektivt sätt för min ironiska munterhet kommer lysa igenom precis som könshår i en vit blöt baddräkt. Atomic Twister är nämligen så dålig att den på något sjukt sätt blir underhållande.

Det första jag ser när jag sätter på filmen och förtexterna börjar rulla är namnet Carl Lewis. Herregudminskapare tänker jag och genast förpassar sig min hjärna till OS i Los Angeles 1984 och den där sommaren då jag satt som fastnitad framför TV:n och tittade på just Carl Lewis och hans genomgraciösa och supervinnande springstil. ”Men inte fan kan det väl vara han?” tänker jag i nästa sekund och släpper den idén precis samtidigt som en ung (snygg?) kille presenteras i bild och jag förstår att han kommer ha lite av en huvudroll. Kanske är det han som är Carl?

Mamman med chefsbefattning på kärnkraftsverket introduceras, likaså att hon är lämnad av sin man och ensamstående med 12-årige pojken Campbell som tror sig vara en man bara för att han kommit på att kvinnor har bröst. Den unge (snygge?) killen Jake är deras granne och han har blivit en riktig brudmagnet sen ex-fästmön och sheriffsdottern Ashley bröt förlovningen för att han inte kunde bestämma sig för bröllopsdatum. Men han jobbar fortfarande extra som sheriffsbiträde när fd svärfadern (Corbin Bernsen) knäpper med fingrarna, vilket han givetvis gör när det är tornadovarning. Då skickar han ut Jake i polisbilen och själv är han kvar på stationen.

Innan dess får vi självklart se kärnkraftsverket både interiört och exteriört och däribland vaktkuren vid infarten där Stu jobbar. Stu som spelas av ingen mindre än: CARL LEWIS!!! Alltså, vi snackar den riktiga Carl nu!! Jag trodde jag skulle få hicka när jag såg att det var han, jag tänkte vad faaaan har det tagit åt honom och när han bara några minuter senare dessutom DÖR så förstod jag ingenting, i alla fall inte varför han skulle vara första namn i förtexterna.

Atomic Twister är över lag en film som sätter igång alla mina tycka-illa-om-amerikaner-triggers. Den är så dumjävla korkad att jag ibland sitter och kippar efter andan som en fågelunge som istället för daggmask fått överkokt tagliatelle till middag. Det kryllar av konversationer som denna:

– Är alla telefoner döda???

– Ja. Dom flesta.

Men telefonerna är bara döda när det passar in i den ”spännande handlingen” precis som att strömavbrott bara existerar när det behövs. Hela reaktorn släcks, allt blir mörkt men i rummet bredvid lyser taklampan. Samtidigt ska skådisarna försöka förmedla att det är en stor jävla katastrof på gång i hela västra Tennessee när det där minimala kärnkraftsverket riskerar att haverera och säger orden som inte alls vittnar om jänkarhybris: It´s gonna make Chernobyl look like a firecracker. Nä hörni. I don´t think so!

Atomic Twister är ingen film jag någonsin kommer rekommendera att en enda människa på jorden ser OM det inte är så att man njuter hämningslöst av att beskåda riktigt värdelöst skådespelande. För här har samlats kanske världens mest obegåvade – men ändå avlönade – skådespelare och det är bitvis stor humor att iaktta dom in action. George Henare som Manuel Fluentez, storbossen på verket, är värst av dom alla och jag kan inte hålla mig för skratt. Tyvärr finns det ingen människa i bild som passerar något som helst nålsöga och ännu mer tyvärr, ingen inblandad icke-i-bild heller.

Katastroffilmstisdag: VOLCANO

Det var tydligen på modet med vulkaner 1997. Både Dante´s peak och denna gick upp på biograferna det året och inte sedan Wyatt Earp och Tombstones dagar har två filmer med samma tema varit mer olika.

I Volcano är det Los Angeles som blir epicentrum för världens jäkla vulkanutbrott. Mike Roark (Tommy Lee Jones) är fårig räddningschef och ensamstående nyskild pappa till dottern Kelly (Gaby Hoffman), en dotter som ena sekunden verkar vara 17 år och tjatar om en piercing och i nästa sekund är hon en bebis som släpar runt på en teddybjörn, är handlingsförlamad och vill bli buren.

Anne Heche är geologen Amy med skinn på näsan och kunskaper om vulkaner som hon inte alltid lyckas få fram och Don Cheadle är Emmit, Mikes assistent på räddningstjänsten och en av få skådespelare i den här filmen som reagerar någorlunda mänskligt under katastrofens gång.

Att jag gillar Dante´s peak är ingen hemlighet. Dante´s peak är till skillnad från Volcano en film alldeles fullsmockad med humanism och kärlek mitt i all actionmisär. Volcano är en macholassefilm ut i fingerspetsarna. Det är en film för dom som får ståpäls av Steven Seagal, Heinekens TV-reklam och gula cementblandare.

Nej, Volcano funkar inte på mig. Som jag ser det gör manusförfattaren Jerome Armstrong och regissören Mick Jackson ungefär allting fel från start till mål om resultatet ska bli en katastroffilm värd att minnas. För att ta några exempel:

1. Att namedroppa gatunamn säger ingenting om katastrofens magnitud. Ytan behöver visas, helst från ovan och helst ska jag som tittar känna till händelsernas centrum redan innan hemskheterna bryter ut, hur ska jag annars kunna få dåndimpen över förödelsen?

2. Jag som tittar behöver också bli delaktig i lite mänskliga relationer för att bli engagerad. Mike Roarks förhållande till sin dotter är ungefär lika varmt och ömsint som det mellan Darth Vader och Luke Skywalker.

3. Det kryllar av stenkorkade uttalanden både från huvudrollskaraktärerna och dom som enbart skymtar förbi och filmens enda blondin (Heche) är den enda som inte beter sig som en.

4. Givetvis är den obligatoriska hunden med och det är väl okej. Det som inte är okej är att den är med helt utan förklarad anledning. Scenen är liksom bara inkastad mitt i allting utan minsta inramning. Vems är hunden? Varför är hunden ensam i huset?  Vem är tanten som blir så glad när hunden överlever och varför har samma kärring inte försökt rädda den? Och den kanske viktigaste frågan av dom alla: varför kan katastroffilmshunden aldrig stryka med?

Att det sen kommer in en hund till i handlingen är inte en bonus, snarare en bestraffning, för jag fick nog av fyrfotingar, precis som jag fick nog av tvåfotingar och av datoranimerad lava. Tröttsamt och korkat är vad det är. Heche och Cheadle fixar till betyget men det är verkligen gungbrädevarning mellan en 1:a och en 2:a.

 

Katastroffilmstisdag: Arctic blast

På min resa genom all världens katastrofer har turen nu kommit till Australien.

Arctic blast utspelar sig på en plats på jorden som ligger mig varmt om hjärtat, mest för Rebecca, en brevvän jag hade hela mellan-och-högstadiet som bodde på en hästgård i något som kändes som världens mest avlägsna ställe: Tasmanien.

Många år senare tog möjligheten att resa till denna gröna ö  och när jag tänker tillbaka känner jag smaken av den där fantastiska multiköttpastan jag åt flera dagar i rad på en av Hobarts bakgator, att jag faktiskt behärskade att köra vänstertrafik samt att jag just där upplevde biopremiären av Seven.

Tasmanien i denna film beskrivs helt annorlunda än jag minns den. Långt borta är kulliga gröna höjder och fårskockar, nu är det isvindar och förfrysningseffekter för hela slanten.

Att ozonlagret är under all kritik – och främst över just Australien – är ingen hemlighet. Därför känns det inte heeelt otroligt att detta ozonhål skulle kunna släppa igenom en hel del läbbigheter, svinkalla vindar till exempel. Det är precis just det som händer här. Temperaturen sjunker till minus 80 grader när den otäcka isröken drar fram och dödar allt i sin väg och precis som sig bör i denna typ av film är huvudpersonen en intelligent forskare som försöker varna myndighetspersoner men ingen lyssnar.

Arctic blast har två saker jag gillar: ett schysst tempo och enkla men väl fungerande effekter. Det jag inte gillar med filmen är desto mer. Framförallt stör jag mig på bakgrundsmusiken som filmen igenom är alldeles för hög. Det gör att det känns som om jag tittar på en episod av Livräddarna på Bondi Beach eller nåt. Skådespelarna är väl kanske inga höjdare heller (faaaan vad diplomatisk jag var nu då!) och scenerna när dom liksom ”fastnar”, när ismolnet kommer närmare och närmare och dom varken springer eller skriker utan bara står där alldeles tomma i blicken och handlingsförlamade, alltså, jag får KLÅDA på hela kroppen, för fan, kom IGEEN alltså! Töntar, spring då!

Allting går alldeles för enkelt. Vissa fryser ihjäl på ett kick, vissa överlever i samma kyla med ett täcke kring axlarna. Det är så kallt att tegelhus fryser sönder, att fönster spricker och att havet fryser till is men gråter du utomhus så rinner tårarna alldeles jättenormalt nedför kinderna och ska du skrapa bilrutorna så är det bara ett tunt snötäcke.

Jag må gilla katastroffilmer men jag har samtidigt en IQ som överskrider en daggmasks.  Det krävs alltså liiite mer för att lura mig. Liiite mer.

Katastroffilmstisdag: Jordbävningen

Det är nåt speciellt med storfilmer från 70-talet i allmänhet och katastroffilmer från samma era i synnerhet. Det tar bara sekunder av förtexten sen är jag inne i nåt som om jag hade varit Tage Danielsson och suttit i en nedsutten Chesterfieldfåtölj med en god bok och en sprakande brasa framför mig på svengelska hade kallat mysfarbrormode. Att vara i mystantmode ger inte riktigt samma vajbs så jag väljer att inte kalla det så, men jag tror andemeningen ändå går fram.

Invånarna i Los Angeles är vana vid jordbävningar men kanske inte av den magnituden som filmen Jordbävningen guidar oss igenom. Som sig bör i en katastroffilm presenteras här ett ganska stort antal personer och relationerna  dom emellan förklaras, allt för att katastrofen inte bara ska drabba natur och döda ting. Graff (Charlton Heston) är en yrkesmässigt mycket framgångsrik man men olyckligt gift med alkoholisten Remy (Ava Gardner). Han är anställd av sin svärfar (Lorne Greene) som har mycket höga tankar om honom även om han inser att dotterns rädsla för att Graff är otrogen med den vackra unga  änkan (klädd genomgående i babyrosa), Denise (Genevieve Bujold) inte är helt ogrundad.

Sen är det Miles (Richard Roundtree) som försörjer sig på motorcykeluppvisningar i tajta svarta skinnkläder med gula flames och Rosa (Victoria Principal, Dallas-Pamela) har snygga välformade T-shirt-bröst och värsta mikrofonfrillan och Walter Matthau spelar precis det han enligt Imdb heter i filmen: Drunk.

Det är en härlig samling skådespelare och en intressant sammansättning av karaktärer och John Williams musik ligger som en stämningshöjare filmen igenom.

En megastor jordbävning förstör och förgör det mesta och allt detta visas med minutiöst och perfekt genomförda effekter. Bortsett från kläder och frisyrer så är det ibland svårt att tro att filmen har 37 år på nacken. Filmens enda aber är att den egentligen aldrig är spännande, den är liksom bara…bra. Det är både svårt och dumt att se detta som något negativt men med en speltid på 123 minuter så hade det krävts en anings nagelbitande för att filmen skulle nå upp till den riktiga toppenhöjden. Men sevärd är den, och underhållande och det är aldrig fel att hamna i mysfarbrormode.

Här finns filmen att hyra.

 

 

Katastroffilmstisdag: Supernova

En framgångsrik forskare med glasögon i pannan (Peter Fonda) hittar en massa solgrejer i sina jätteteleskop. Han räknar ut att denna solpryl kommer krocka med jorden inom en vecka men istället för att varna allmänheten rymmer han lite osnyggt och ger kryptiska små meddelanden till sina närmaste om att det är viktigt att leva livet fullt ut och att dom ska ”ta hand om sig”.

Solfläcksaktiviteten gör att magnetfälten rubbats och flyttfåglar flyger fel. En trött TV-reporter blir satt på det glamorösa jobbet att prata vimsiga fåglar och i ett försök att förstå magnettjosanhejsan bokar hon möte med forskaren som alltså försvunnit.

Beverly Hills-Dylan (Luke Perry) jobbar åt forskaren och han verkar vara en kringsresande man med en ganska dysfunktionell fru som råkat ut för hemskheter med en psykomördare  inblandad och hon har nu vittnat mot honom, han sitter i finkan i väntan på dödsstraff, hon är livrädd och viftar med en pistol så fort någon närmar sig. Dom har en dotter som Dylan verkar gilla den lilla tid han är hemma.

Tia Carrere är nån spion som förföljt den där forskaren under en längre tid och nu blir Dylan indragen i avlyssningsfuffens på nån konferens och planet störtar och alla dör utom Tia och Dylan och den där TV-reportern vägrar ge upp och allt detta händer medans jag beskådar solfläcksprylar i närbild gjorda på nån utdömd Amiga från 1992.

Det här är en Hallmark-produktion (alltså gjord som en TV-film) som känns som en katastroffilmsvariant av TV-serien Sunset Beach, dvs en serie där absolut INGENTING händer trots att minutrarna, timmarna går.

180 minuter tradigt helvete med en Luke Perry som mer än någonsin försöker efterlikna Bruce Willis i fysiska manér (som att snörpa ihop munnen) är inte så kul. Det är faktiskt inte kul alls. Det är inte ens särskilt mycket katastrof. Jo,  hela FILMEN är en katastrof, men inte handlingen.

 

Här finns filmen.

Katastroffilmstisdag: DAYLIGHT

Jämfört med katastroffilmer av det ordentliga slaget då hela jorden riskerar kollaps så är Daylight en ganska småskalig historia.

En lastbil full med tunnor som innehåller giftigt avfall exploderar i Holland-tunneln, mitt under Hudsonfloden. Det är rusningstrafik och massor med folk behöver använda tunneln för att komma till och från Manhattan. Vatten strömmar in från båda håll och tunneln riskerar att bli en massgrav. Det går inte att ta sig in, det finns ingenstans att ta sig ut men självklart finns det tuffa killar som gör allt för att rädda sina medmänniskor – och sig själva. I detta fall heter dom Viggo Mortensen och Sylvester Stallone.

Viggo spelar den skicklige bergsbestigaren Roy Nord som kan klättra som en shimpans även på blöta ledningar och Sly är en jättetuff kille och före detta räddningstjänstarbetare (med explosioner som sitt specialområde) och han är även begåvad med väääärldens larvigaste namn.

Av alla enstaviga förnamn Stallone haft genom filmhistorien måste det han har här vara det allra töntigaste. John, Jake, Joe, Boss, Ray, Gabe, Frank, Nick, Deke är acceptabla namn allihop men KIT, hallå, hur tänkte ni nu? ”I was saved by Kit Latura”, nä, it doesn´t do it for me, inte alls faktiskt.

Daylight är en riktig dussinactionfilm, en sån som varken gör mig jätteglad eller förbannad, inte superexalterad eller toksömnig. Det som slog mig när jag såg om filmen var att effekterna faktiskt håller fortfarande, dom har åldrats förvånadsvärt bra. Kanske beror det på att dom inte var – och är – speciellt spektakulära utan mer ordinära.

Filmen är i vilket fall underhållande för stunden, lite tokig och överdriven precis som en katastroffilm ska vara och med en alldeles fantastisk filmstjärna i huvudrollen så är det självklart att filmen blir godkänd – fast han HAR ett skittöntigt namn.

Katastroffilmstisdag: THE DAY AFTER TOMORROW

Roland Emmerich är en kille som kan det här med katastrofer på film.

Nu återvänder han ännu en gång till New York, staden som verkar ha gjort honom riktigt jävla illa nångång i barndomen. I Independence day var det utomjordingar som demolerade staden, i Godzilla var det ett japanskt muterat monster som la ägg i Madison Square Garden och nu kommer istiden till Amerika och även om det blir kallt som tusan i många städer over there så är det New York som är centrum, navet liksom, Staden med stort S, helvetet på jorden.

Jack (Dennis Quaid) är klimatforskare och pappa till Sam (Jake Gyllenhaal). Att han är en frånvarande och rätt kass farsa står klart ganska snart och där har vi en av fördelarna med Roland Emmerich-filmer: historierna är inte bråddjupa direkt och alla relationers plus och minus skrivs oss på näsan så vi inte ska missa nåt. Till och med amerikaner ska kunna slappna av i biofåtöljen och låta cellen vila.

Alla katastroffilmers måste-ingredienser finns med här: föräldrars sentimentalitet och ork att flytta berg för att rädda sitt barn  (fast i detta fallet är det Jack som går från typ Washington till New York iförd snöskor i 120 minus), storsvulna vyer över raserade städer, ungdomlig förälskelse, en hund och som grädde på moset: en cancersjuk pojke. Ovanpå allt detta kan du plussa civil olydnad i stora format då bibliotekets böcker används som ved!  Vojne, vojne, DÅ är det verkligen ILLA!

The day after tomorrow är en sån film som faktiskt går att se i reklamfinansierade kanaler då varken reklamen i sig eller en långpratade ringande släkting gör någon direkt skada. Det är en lättsam och rätt underhållande axelryckning, inget mer än så.

 

Katastroffilmstisdag: SKYSKRAPAN BRINNER

Världens högsta skyskrapa är precis färdigbyggd och ska invigas med pompa, ståt och vackra människor uppklädda till tänderna.

Festen hålls självklart på den 150:e (översta) våningen och utsikten över staden är magnifik. Nåt som även är magnifikt är paniken som slår till när det börjar brinna på 80:e våningen och branden inte går att kontrollera och skyskrapan – fuskbygget – inte har varken sprinklersystem eller nödutgångar nog MEN den ekonomiska kalkylen höll åtminstone.

Det här är alltså en nästan fyrtio år gammal katastroffilm. Vad kunde 20th Century Fox om maffiga katastroffilmiska effekter 1974 kan man fråga sig? Jo det ska jag tala om, dom kunde MASSOR.

Skyskrapan brinner är något så häftigt som en katastoffilm som är välgjord både in i minsta effektdetalj OCH i vartenda skådespelaruttryck och jag tror receptet på denna framgång heter ”rätt man på rätt plats”. I den här filmen är nämligen toppjobben uppdelade på människor som kan sin del bäst, det vill säga John Guillermin har regisserat filmen och har ansvar för skådespelarnas insatser och Irwin Allen är actionsekvensregissör. Det känns som en smart uppdelning, den fungerar till fullo och borde kanske användas av fler än Måns Herngren och Hannes Holm (Häpp!).

Den viktigaste beståndsdelen i en katastroffilm, förutom pulshöjande effekter, är att jag bryr mig om människorna. Bryr jag mig inte blir filmen inte spännande, resten spelar liksom ingen roll. I Skyskrapan brinner får jag alldeles direkt in känslan mellan arkitekten Doug Roberts (Paul Newman) och hans fästmö Susan (Faye Dunaway) och brandchefen O’Hallorhan (Steve McQueen) är en sympatisk man som tar sitt jobb på största allvar.

Filmen är fullsmockad med stora namn som Robert Vaughn, Richard Chamberlain, Robert Wagner, Fred Astaire, William Holden och Susan Blakely (som var med i Stallonefilmen Over the top, bara en sån sak!) men det är ändå The Glass Tower som är huvudpersonen. Ett maffigt bygge som ger mig både klaustrofobi, höjdskräckspanik och skickar mina känselspröt till World Trade Center den 11 september och alla dom människor som faktiskt upplevde mycket av detta helvete i verkligheten. Att se människor frivilligt hoppa från fönster på en skyskrapa rätt ner mot en säker död, det är verkligen panikångest i sin renaste form.

Filmen var nominerad till åtta Oscars men vann bara tre. Som regnig-sommardags-matiné har jag svårt att tänka mig nåt mer klockrent. Det här är nostalgi och filmmagi när det är som allra mest katastrofalt, fast på ett positivt sätt. Visst finns det små delar av filmen som hade kunnat göras bättre men dom delarna är så pyttesmå sett till det stora hela att betyget ändå är helt givet.

 

….

2012

Den här recensionen publicerades 4 januari 2010 men då något verkar ha gått snett med flytten av just detta inlägg publicerar jag den igen.

Jag tycker nästan lika illa om John Cusack som skådespelare som jag gör om Ben Affleck.

John Cusack har, liksom sin skådespelande syster Joan (fast hon är snäppet värre) en alldeles på tok för grov tunga för själva munhålan vilket gör att dom båda ser jävligt äckliga ut när dom pratar och jag väljer ofta bort filmer när dom är med just därför och för att alternativet är att blunda när dom är i bild och hela filmupplevelsen blir rätt ryckig då.

Jag tycker däremot osedvanligt mycket om katastroffilmer.

2012 är en katastroffilm. En KATASTROFFILM. Att John Cusack spelar den manliga huvudrollen gör mig irriterad, men inte så irriterad att jag väljer bort filmen. För 2012 är en film som inte går att välja bort om man gillar att titta på datoranimerade katastrofer. 2012 är den ultimata kastastrofrullen.

Tio minuter av 2012 innehåller mer tjoff, boom, bang, eld, översvämningar, action, millimeteröverlevnad än vilken annan liknande film gör på två timmar. Jag är helt färdig. Helt slut. Hjärtat slår i 180.

Trailern till filmen är cool. För första gången i världshistorien avslöjar den inte alla megahäftiga actionscener. Den sparar det gottaste till den som vill se helheten och det tackar jag för.

Skådespelarinsatserna är väl sådär kan jag säga. Nämnde John Cusack är okej, varken mer eller mindre. Hans ex-fru i filmen, Amanda Peet, är och förblir bara yta för mig och hennes nya man plastikkirurgen ser ut som Boxer-Robert. Oliver Platt har som alltid en osympatisk roll, vilket inte gör honom ett dugg bättre som aktör.

Chiwetel Ejiofor är den ende som klarar sig med hedern i behåll. Jag har inte sett honom i något alls innan detta, trodde jag, tills jag googlade honom och upptäckte att han spelade Kiera Knightleys nyblivne man Peter i Love actually.

Regissören Roland Emmerich har verkligen en fäbless för storslagna krasch&bang-historier. Han står bakom Independence Day, Godzilla, 10000 B.C, Universal Soldier, Stargate och The day after tomorrow. Efter 2012 borde han kunna sätta sig i en gungstol och pilla sig i naveln tills hjärtat slutar slå. Eller, om någon kan bräcka detta så är det väl han?

Tametusan, gå och se filmen. På bio. Den funkar visserligen hemma också, men dra på ljudet och stäng av telefonerna. Du kommer inte vilja bli störd.

Katastroffilmstisdag: Deep Impact

Tänk, när Deep impact gick upp på biograferna var det mest iögonenfallande med filmen att den hade en kvinnlig regissör och att Morgan Freeman spelade USA´s president. Herregud, kan en kvinna göra action och kan en svart man bli president, vart är världen på väg? Det var äkta science fiction anno 1998! Mycket har hänt på tretton år, på många plan tack och lov.

I Deep impact är det en komet som riskerar att förstöra jorden. Leo Biederman (Elijah Wood) är en riktig rymdnörd liksom flickvännen Sarah (Leelee Sobieski) och dom är båda medlemmar i den lokala astronomiklubben. En kväll ser dom en stjärna dom aldrig sett förut. Omedvetna om vad det är dom egentligen fotograferar skickar dom bilden till en astronom som inte bara kommer på att det är en komet på fotot, en komet som kommer i full fart mot jorden, han dör även i en bilolycka innan han hinner berätta om sin upptäckt för någon.

Journalisten Jenny Lerner (Téa Leoni) har nosat upp lite skönt skvaller om den amerikanske finansministern Alan Rittenhouse (James Cromwell) och hans kvinnoaffärer och specifikt med en dam vid namn Ellie. Secret Service håller span på Jenny och en dag snor dom in henne och ordnar ett möte med president Tom Beck (Morgan Freeman). Han är nyfiken på vad det är hon luskat reda på och vad hon vet om den där Ellie som egentligen är E.L.E: Extinction Level Event.

Deep impact låter oss följa en rad karaktärer och jag gillar hela gänget. Jag vill så gärna att det ska gå bra för dom allihop men det bästa med filmen är att det faktiskt skiter sig för vissa. Det är inte ett rosa fluff-slut.

Téa Leoni är en skådespelerska som jag har lätt att tycka om. Hon är suverän på att spela ”vanlig” och jag tror på henne i varenda scen och Vanessa Redgrave spelar hennes mamma med den äran.

Gräver man lite verkar Deep impact vara en av dom mer vetenskapligt korrekta katastroffilmerna, åtminstone om man ska tro den amerikanske astrofysikern Neil deGrasse Tyson . Denne man har inte bara starka och klara filmåsiktssträngar på sin lyra, han var även en av dom 50 Most Important African-Americans in Research Science (2004) och av Time magazine framröstad som en av dom 100 mest inflytelserika personerna i världen (2007) och – absolut inte att förglömma i sammanhanget – den sexigaste levande astrofysikern enligt People Magazine år 2000 vilken antagligen är det pris han värderar högst av alla.

Hur som helst så är Deep impact en riktigt sevärd katastroffilm som lämnar en liten klump i magen när eftertexterna rullar och det tar ett bra tag innan den släpper. Min klump har inte släppt än.