Katastroffilmstisdag: Supernova

5 juli, 2011

En framgångsrik forskare med glasögon i pannan (Peter Fonda) hittar en massa solgrejer i sina jätteteleskop. Han räknar ut att denna solpryl kommer krocka med jorden inom en vecka men istället för att varna allmänheten rymmer han lite osnyggt och ger kryptiska små meddelanden till sina närmaste om att det är viktigt att leva livet fullt ut och att dom ska “ta hand om sig”.

Solfläcksaktiviteten gör att magnetfälten rubbats och flyttfåglar flyger fel. En trött TV-reporter blir satt på det glamorösa jobbet att prata vimsiga fåglar och i ett försök att förstå magnettjosanhejsan bokar hon möte med forskaren som alltså försvunnit.

Beverly Hills-Dylan (Luke Perry) jobbar åt forskaren och han verkar vara en kringsresande man med en ganska dysfunktionell fru som råkat ut för hemskheter med en psykomördare  inblandad och hon har nu vittnat mot honom, han sitter i finkan i väntan på dödsstraff, hon är livrädd och viftar med en pistol så fort någon närmar sig. Dom har en dotter som Dylan verkar gilla den lilla tid han är hemma.

Tia Carrere är nån spion som förföljt den där forskaren under en längre tid och nu blir Dylan indragen i avlyssningsfuffens på nån konferens och planet störtar och alla dör utom Tia och Dylan och den där TV-reportern vägrar ge upp och allt detta händer medans jag beskådar solfläcksprylar i närbild gjorda på nån utdömd Amiga från 1992.

Det här är en Hallmark-produktion (alltså gjord som en TV-film) som känns som en katastroffilmsvariant av TV-serien Sunset Beach, dvs en serie där absolut INGENTING händer trots att minutrarna, timmarna går.

180 minuter tradigt helvete med en Luke Perry som mer än någonsin försöker efterlikna Bruce Willis i fysiska manér (som att snörpa ihop munnen) är inte så kul. Det är faktiskt inte kul alls. Det är inte ens särskilt mycket katastrof. Jo,  hela FILMEN är en katastrof, men inte handlingen.

 

Här finns filmen.

{ 7 comments… read them below or add one }

Pladd juli 5, 2011 kl. 10:53

Men Lance Henriksen då? Han måste ha förgyllt åtminstone några minuter?

Annars är min omedelbara reflektion, varför längden? Skaparna måste ju varit medvetna om sina begränsningar.

Svara

Fiffi juli 5, 2011 kl. 11:07

Pladd:
Ja, jo, han gjorde nog det bästa han kunde av den bit kluddiga toarulle han fick som manus.
Längden? Jag hoppas och tror att tanken var att göra en miniserie i tre delar, eller kanske fyra, men den är så ospännande att det inte finns någon som orkar hänga kvar till dom sista två – eller tre – delarna. Jo, om man har en crush på Dylan så kanske… 😉

Svara

Henke juli 5, 2011 kl. 12:53

Den som ger sig in i leken, får leken tåla, Fröken Katastroffilmstisdag… ;-}

Svara

fiffi juli 5, 2011 kl. 20:42

Henke:
Hahaha, jag vet 😉
Och i ärlighetens namn kommer det åtminstone EN film till i detta tema som är sämre än denna.

Svara

Micke juli 5, 2011 kl. 20:06
fiffi juli 5, 2011 kl. 20:45

Micke:
Va kul! 🙂

Svara

Sofia juli 13, 2011 kl. 09:55

Tja, ser man något från Hallmark har jag samma inställning som Henke 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: