KINASYNDROMET

13 december, 2011

Kärnkraft var en het potatis i slutet på 70-talet och inte bara i Sverige.

Vi folkomröstade om kärnkraften den 23 mars 1980 och kanske hade en hel del av dom som gick omkring på stan med Atomkraft Nej tack-knappar sett den amerikanska filmen Kinasyndromet.

Jane Fonda är TV-reportern Kimberly Wells som tillsammans med sin kamerakille Richard (Michael Douglas) gör ett reportage på ett kärnkraftverk. Mitt under intervjun med den pressansvarige och med utsikt över hela kontrollrummet blir det ett jordskalv och nånting går snett. Richard smygfilmar hela tiden och händelsen tystas sedan ner av alla ansvariga.

Det är egentligen rätt lustigt men jag sitter som på nålar filmen igenom. Jag andas ryckigt, som om syret inte tar sig ner till lungspetsarna utan vänder halvvägs ner och detta trots att filmen är enormt långsam och att inte mycket händer sett till den relativt långa speltiden. Men ändå, ÄNDÅ, så är filmen så ruskigt bra.

Jag gillar när filmer tar sig tid att berätta en historia. Att göra film som exempelvis Tony Scott gör har visserligen ett existensberättigande men det är inte alltid toksnabba klipp och galna vinklar förhöjer filmen, i mitt tycke är det oftare tvärtom. Tony Scott är lite som regissörsvarianten av ”turkdusch”. Han ser till att mediokra manus piffas till med hjälp av färgfilter och krasch-å-pang-effekter precis som en otvättad armhåla kan kamufleras med hjälp av deodorant. Slutprodukten är inte en bra film eller en ren armhåla men det fungerar i paniksituationer och i brist på annat. Kinasyndromet behöver inte ta till såna medel, den här filmen är på riktigt och det kan vara därför den fortfarande håller.

Jane Fonda är en underskattad skådespelerska med ett tidlöst utseende. När Kinasyndromet gjordes var hon 42 år gammal, tre år äldre än jag är nu och det är ju information jag hade klarat mig utan. Hon är verkligen jättefin och skulle lika gärna ha kunnat vara 29. Att Michael Douglas var mycket yngre än nu syns lite mer. Halvlångt lockigt hår och gigolostil, det är ganska långt ifrån den Michael Douglas vi ser nu för tiden, ändå är han sju år YNGRE än Jane Fonda.

Slutligen har vi Jack Lemmon som den tredje stora skådespelaren på rollistan och ja, han är Jack Lemmon. Det är en man som det är stört omöjligt att inte tycka om. Har han någonsin spelat en genuin skitstövel eller genomelak? Mig veterligen inte men jag kan ha fel.

Det här är en film som jag vill se om direkt när eftertexterna slutat rulla. Jag tycker väldigt mycket om den och det är så nära så nära så väldigt nära en fullpoängare betygsmässigt. Satan var dom var duktiga på att göra politiska thrillers på 70-talet, filmer som verkligen betyder något – i längden.

{ 15 comments… read them below or add one }

DRL diggar FilmMedia december 13, 2011 kl. 12:09

”Jane Fonda är en underskattad skådespelerska med ett tidlöst utseende. ”
QTF. Så sant, så sant. Underskattad minsann. Synd bara att hon gav sig själv en sån utpräglad Bimbo-framställning genom allt jippo omkring henne och fåniga work-out-videos. Egentligen är hon nog en rätt intelligent person.

Svara

Fiffi december 13, 2011 kl. 21:23

DRL:
Jag tror också det. Jag tror hon är betydligt mycket mer än den nervgiftsfyllda ytan avslöjar.

Svara

Movies - Noir december 13, 2011 kl. 22:10

Tror definitivt hon är en intelligent kvinna, speciellt med tanke på hur hon lyckats med en karriär efter skådespelarkarriären.

Svara

Fiffi december 13, 2011 kl. 22:17

Fast hon erkände i sina memoarer att hon betett sig en hel del som en bimbo och gjort mycket för andra (läs män) som hennes magkänsla inte tyckte var så bra. Fast detta är kanske snarare ett bevis för dåligt självkänsla än för ointelligens.

Svara

Movies - Noir december 13, 2011 kl. 16:43

The China Syndrome är verkligen en bra och rakt igenom spännande film. Detta trots det du säger, att den är långsam. Men långsam på ett bra sätt. Gillar också när spänningen byggs upp som den gör här. Håller med om allt du skriver helt enkelt.

Och Jack Lemmon, ja han tillhör ju mina absoluta favoriter alla kategorier. Har sett honom spela halv skitstövel någon gång, men eftersom det är han så charmar han ändå till det så man sympatiserar med honom 😉

Svara

Fiffi december 13, 2011 kl. 21:28

Movies-Noir:
Jack Lemmon är verkligen en sån skådis som har lyckats göra enbart sin yrkeskunskap som det viktiga, inte honom själv som person, inte sitt utseende eller kvinnoaffärer. Den enda nutida skådis jag kan jämföra honom med är Kevin Spacey.

Svara

Movies - Noir december 13, 2011 kl. 22:11

Hmm, har aldrig tänkt på Kevin Spacey på det sättet. Tycker det skiljer ljusår mellan dem, men jag tror jag vet vad du syftar på.

Spacey är dock ingen favorit, men en som oftast är duktig och har varit så en längre tid.

Svara

Fiffi december 13, 2011 kl. 22:15

Movies-Noir:
Det jag syftar på är känslan av att ingen av dom framhäver sin person, sen om dom båda har/hade baktankar med att INTE göra det är en annan sak men ingen av dom dyker/dök upp på löpsedlar, i skvallertidningar, i situationer där dom ”inte hör hemma”. Dom är båda Skådespelare med stort S, dom behöver/behövde inte sälja sig själva för att få jobb.

Svara

Movies - Noir december 13, 2011 kl. 23:06

Jo, jag förstod nästan att det var det du syftade på. Ville ändå poängtera att jag gillar Lemmon mer och kommer alltid göra det 😉

Svara

Fiffi december 14, 2011 kl. 10:40

Movies-Noir:
Det är antecknat 😉

Svara

Sofia december 14, 2011 kl. 10:44

Ohh, vad kul att den gick hem! Också en av mina stora favoriter (den har ju allt, skådespeleriet, spänningen, tempot, realismen, fatalismen, you name it) och efter att ha använt den på filmseminarier kan jag dessutom intyga att den håller för omtitt precis hur många gånger som helst 😀

Fast affischen var ruggigt ful…

Svara

Fiffi december 14, 2011 kl. 10:51

Sofia:
Jag har ”bara” sett den tre gånger genom åren, med ungefär tio-års-intervaller och jag tycker precis lika bra om den nu som jag gjorde när jag var 20. Den har verkligen allt på nåt konstigt vänster 🙂

Svara

Sofia december 15, 2011 kl. 12:18

Aha, då missförstod jag, trodde det var första gången

Svara

Pladd december 14, 2011 kl. 19:32

En film jag velat så väldigt länge. Verkar ha mycket av det jag önskar av en riktigt bra film. Tack för påminnelsen! 🙂

Svara

Fiffi december 14, 2011 kl. 23:20

Pladd:
Varsågod 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: