TRE SYSTRAR & EN MAMMA

12 december, 2011

Att ha en överbeskyddande mamma kan reta gallfeber på dom flesta vuxna barn men att ha en morsa som lägger sig i allt från frisyren till kläder till val av pojkvän skulle nog göra vem som helst blindgalen – även om morsan är Diane Keaton.

I filmen Tre systrar & en mamma (originaltiteln är Because I said so) har Daphne Wilder (Keaton) uppfostrat sina tre döttrar i princip själv. Dom har växt upp och blivit vettiga, vackra och viljestarka kvinnor och jag förstår inte varför hon inte är nöjd med den yngsta, Milly (Mandy Moore). Eller nöjd är hon kanske men hon är orolig för Milly då hon har en tendens att alltid träffa fel killar och vilken mamma vill stå bredvid och titta på och se dottern göra samma misstag som henne själv? Antagligen inte så många men få skulle lösa problemet på samma sätt som Daphne. Hon sätter in en kontaktannons på en datingsajt och skriver klart och tydligt att hon letar efter någon till sin dotter och sen raaaaadar hon upp kriterier som hon själv har för att det ska kunna klicka maximalt. Svaren dräller in och det blir en eftermiddag av speed-dating av sällan skådat slag. Valet faller på Jason (Tom Everett Scott) som är en kille som får alla mina tentakler att vibrera och blinka och vråla neeeeeeeeeej.

Alltså, det här är en film som jag får noll kläm på. Daphne beter sig som ett svin rent utsagt men eftersom det är i Diane Keatons gestaltning så vet jag inte riktigt om jag kan tycka lika illa om henne som jag gör för hon ÄR ju så mysig…oftast….i allt hon gör. Här är hon dock allt annat än mysig och med en mamma som hon, vem behöver en pappa? Jo, ALLA!

Filmen känns värderingssunkig, den luktar ister och gammalt hårspray och jag har så himla svårt att fatta vad den där mamman gnäller om. Hon har jättefina barn. Att hon själv aldrig upplevt en orgasm är inte deras fel, ta ut det på rätt person för fan, typ dig själv!

Usch…nej…jag blir arg på det här. Axlarna sitter uppe vid örsnibbarna och trots att jag vill tycka att det är charmigt och lättsamt och bästa sortens dramakomedi så kan jag inte förmå mig till att tycka det. Det är bara larvigt. Larvigt och jävligt irriterande men tyvärr är filmen ändå inte helt urdålig, därav betyget.

{ 6 comments… read them below or add one }

Pladd december 12, 2011 kl. 17:39

En Hannah och hennes systrer för 2000-talet? Nej, inte direkt. Minns den dock som rätt mysig, om än enormt krystad. Blev nog en tvåa för mig med.

Svara

Fiffi december 12, 2011 kl. 22:41

Pladd:
Tror du det var så dom tänkte? Arma människor om dom fick för sig att jämföra den här filmen med en Woody-klassiker 😉

Svara

Pladd december 14, 2011 kl. 19:31

Det var nog i och för sig mest de ansvariga för den svenska titeln som tänkte så, men Woody-klass håller den sannerligen inte. Inte ens jämfört med hans sämsta.

Svara

Fiffi december 14, 2011 kl. 21:05

Pladd:
Håller helt och hållet med.

Svara

Sofia december 13, 2011 kl. 06:02

Låter som en sådan där film med en otroligt krystad handling och som därmed nästan per definition inte lyckas bli särskilt rolig. Men tänk vad hemskt om Daphne spelats av ännu supermysigaste Diane Wiest…

Svara

Fiffi december 13, 2011 kl. 21:19

Sofia:
Ja, tvi vale, hemska tanke!

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: