KLIENTEN

26 juni, 2012

På min lilla promenad nedför filmminnenas finaste kullerstensgator har nu turen kommit till en stor favorit från 1994: Klienten. Den här filmen lärde mig två saker, att uppskatta mellangul väggfärg samt det menlösa i att röka om man inte sitter på golvet och gör det.

John Grishams sidvändare blev film, jag var småkär i Tommy Lee Jones och hängde på låset – och pajjade nagelbanden under biobesöket. Maken till spännande film ser man sällan och jag minns att större delen av fingertopparna var köttmos när jag gick från salongen. Jag minns lite annat från filmen med även om det mest är fragment och det var med skräckblandad förtjusning som jag radade upp familjen i soffan för att se på “en riktig bra film”.

Att sälja in en film på det sättet är alltid vanskligt. Förväntningarna kan antingen trissas upp (mamma är en filmnisse, hon har koll på vad som är bra och vad vi gillar) eller sänkas till något bortom räddning (Vad är det som är bra med DET HÄR´RÅ? Hallååå, jag går in till mig och kollar på typ…Glee!) och samtidigt är jag livrädd för egen del att förstöra ett riktigt fint filmminne genom att åter besöka den.

Nu har den här filmen en klar fördel när det gäller att se den med tonårsbarn: en tonåring i huvudrollen. Det gör liksom saken liiiite enklart. Det är inte en källardörr med sjutton hänglås som ska forceras, det är en svängdörrar a la värsta Clintan-saloonen. Jag skulle ljuga om jag sa att det tar mer än en minut att komma in i filmen för det gör det inte, varken för mig eller mina medtittare. Direkt förstår vi att nånting jävligt jobbigt kommer hända Mark (Brad Renfro) och hans lillebror Ricky (David Speck) när dom sitter där i gruset i skogsbrynet och tjyvröker mammans cigaretter. En stor svart bil närmar sig, en stor man fäster en slang till avgasröret och småkillarna lägger ihop ett och ett. Mannen tänker ta sitt liv och aldrig i livet att dom kan titta på och se det hända utan att ingripa. Att mannen i bilen är advokat och vet mer om ett omtalat mord än vad som är bra för hans eget bästa tar en stund för Mark att få reda på och sättet på vilket han får informationen har han antagligen inte önskat sig i sina värsta mardrömmar.

Mark och hans bror hamnar i smeten trots att dom bara ville väl och smeten blir kletigare och ondare och vidrigare än vad någon kunnat tro. Med delar av maffian flåsandes i nacken blir livet rätt jobbigt för Mark och för lillebror Ricky får allt en helt annan vändning. Dom bor med sin mamma (Mary-Louise Parker) i en husvagn och hon kämpar i motvind med det mesta. Det här var inget hon behövde som topping på pizzan, inte alls, men Mark är van att vara mannen i huset och han är en driftig liten kille som på egen hand hittar en advokat som ställer upp och hjälper honom.  Reggie Love (Susan Sarandon) är en kvinna med skinn på näsan och hon är precis den Mark behöver.

Det jag minns bäst från när jag såg filmen första gången är Susan Sarandons hem. Färgerna, böckerna, sofforna och mattan på vilken hon sätter sig när hon ska “smygröka” och dela en cigg med unge herr Mark. Fan vad mysigt det ser ut att sitta på golvet och röka! Jag tänker mig samma scenario men att hon hade suttit i soffan och det hade inte funkat alls, då hade det blivit äckligt. Då hade jag fått känslan av nikotingula fingrar och kvarglömda fimpar bland soffkuddar och inrökta textilier. En golvrökare utstrålar kaxighet, lite skön-flum sådär och pratar gärna känslor, konst och musik. Fördomarna lever sitt eget liv i min skalle och jag blir småsugen på att tända en Blå Blend och prata karmatankar med någon likasinnad, något som inte har hänt sen 80-talet då jag fortfarande trodde att mentholen i Blå Blend hade samma smak som After Eight.

Klienten är en film som faktiskt är lika bra som boken, om inte snäppet ännu bättre. Klienten är också en film som tål en omtittning men med förbehållet att det gått bra många år så man inte minns varenda scen. Välspelat är det, Susan Sarandon och Tommy Lee Jones som högdjuren, Brad Renfro (som tyvärr inte lever längre) som Mark och Anthony LaPaglia som Barry “Blade” Muldano med riktig åttiotalsblank gigolokostym utan varken skjorta eller t-shirt under. Det finns ingenting att klaga på med filmen, både jag och barnen satt som förstenade i två timmar men jag fick inte den där sista ståfräskänslan som premiärtitten gav mig. Men det gör inget. Jag är nöjd. Röksugen och nöjd.

När jag såg filmen 1994:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.

{ 11 comments… read them below or add one }

Movies - Noir juni 26, 2012 kl. 19:22

Hmm, den här filmen har dykt upp lite här och där för mig den senaste tiden. Var ganska säker på att jag hade sett den, men blir allt mer osäker. Och eftersom du ger den ett så fint betyg, även om den tappat lite, känns det som det nog kan vara dags för en titt eller omtitt, vi får se 😉

Svara

Fiffi juni 26, 2012 kl. 22:48

Movies-Noir:
Titt eller omtitt, alldeles oavsett så är den väl värd att se tycker jag. Hoppas du tycker detsamma 🙂

Svara

Sofia juli 4, 2012 kl. 09:07

En av de där hyfsade Grisham-filmerna, men för min del finns det fortfarande ingen som slår The Firm. Men Susan är bra.

Svara

Fiffi juli 5, 2012 kl. 16:12

Sofia:
Och jag som fortfarande tycker den är SÄMST. Måste se om den, jag kan nog inte skylla på nåt längre 😉

Svara

Sofia juli 6, 2012 kl. 09:07

Jag vet faktiskt inte varför jag tycker att just den är så bra. För att det var den första Grisham-filmatiseringen som kom kanske?

Svara

Fiffi juli 6, 2012 kl. 21:18

Sofia:
Intressant det där hur som. Firman fick en SVAG etta av mig den enda gång jag sett den, alltså, jag tyckte den var på gränsen till otittbar. Och du tycker den är jättebra. Det här kan bli kul. Vi kanske ska se om den både du och jag och göra en Två om en? 🙂

Svara

Sofia juli 7, 2012 kl. 14:55

Som jag skrev till Henke lite tidigare: jag ser det du ser 😉

Svara

Fiffi juli 7, 2012 kl. 17:24

Sofia:
Och vice versa. Men hellre Tom Cruise än fler hundar 😉

Svara

Sofia juli 8, 2012 kl. 16:19

Ska vi köra? Jag kan höra av mig när jag hunnit se om den.

Svara

Fiffi juli 8, 2012 kl. 17:24

Sofia:
Det tycker jag absolut. Ska vi köra framåt hösten så är det ingen direkt brådska att se om den?

Svara

Sofia juli 9, 2012 kl. 14:27

Låter som en bra plan.

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: