YRROL – EN KOLOSSALT GENOMTÄNKT FILM

”Är möten med andra människor verkligen så viktiga att vi är beredda att dö för dem?” Den frågan ställer sig Johan Ulveson i filmens början och jag undrar om det inte är där och då det märks att filmen gjordes 1994.

Det här är en mening jag i över tjugo år aldrig ens vågade tänka men nu sitter jag ändå här och väntar på UPPFÖLJAREN till Yrrol som har svensk biopremiär imorgon (19/10). Lyrro heter den filmen och är skriven och regisserad av Peter Dalle, precis som dagens film. Han skrev visserligen manuset tillsammans med Rolf Börjlind men annars andas filmen väldigt mycket Dalle.

Sketcher som radas upp efter varandra till synes utan egentlig röd tråd men filmen är verkligen precis som undertiteln antyder, den ÄR kolossalt genomtänkt. För det är det där med människor som verkar gäcka Herr Dalle, det där med möten, med letandet efter kärlek, förståelse, respekt. Och nu när jag ser om Yrrol för jag vet inte vilken gång i ordningen (50:e??) slår det mig som en knytnäve i ansiktet vilken otrolig skillnad det är på humorn då och nu.

Jag tycker fortfarande att många delar av filmen är fruktansvärt roliga, alltså jag skrattar HÖGT, men jag inser också att inte många minuter av den här filmen hade kunnat publiceras offentligt 25 år senare. Därför ska det bli extremt spännande att se hur Lyrro blir, om Peter Dalle spränger gränser och tar humorn ett steg längre än man ”får” och ”bör” nuförtiden, det var ju precis det han gjorde då. Nämligen.

Svartmuskiga terrorister i flygplan, mansgissare, pedofil-Bosse med klubban, lyteskomik, alla skämt som handlar om hur kvinnor och män ”är och alltid har varit” (”Man kan ju göra så, men det är inte rätt”), det blinda paret som inte vet den andres ursprung, Cosbylainen, Ulla Skoogs misshandlade nuna, byxlöst i hotellobbyn, alltså det är EONER från det PK-samhälle många av oss lever i nu och det här är ju den typ av humor jag och många med mig är uppväxta med. Det är inte helt lätt att jobba bort den, det jag tycker är roligt tycker jag ju är roligt även om jag märker att jag får en bismak i munnen för att jag är medveten om att jag egentligen tycker….”fel”. Är det sjukt eller bra, egentligen?

Yrrol är en svensk klassiker inom komedigenren, det kan ingen ta ifrån den och jag tycker den håller så himla bra fortfarande. Suzanne Reuter är så jävla världsbäst på att vara bitchig, Ulla Skoog matchar henne perfekt i både tajming och komisk genialitet, Claes Månsson skrider runt och är Claes Månsson i all sin härlighet och Johan Ulvesson gör alla sina roller perfekt oavsett om han är i bakgrunden eller i centrum.

Det är många citat som är tagna från den här filmen som droppas både här och där i dagligt tal och detta trots att jag inte tror alla vet att det är just Yrrol-filmen som är ”den skyldige”. Tjugofem år har alltså gått. Filmen är fanimej ett tidsdokument över ett Sverige som var och som antagligen aldrig kommer att komma tillbaka. Man måste få skratta åt det, man måste det! Och hur twistad och galen Lyrro än blir så hoppas jag att vi kan skratta åt den på samma sätt. Skratta med varandra och den galna värld vi bor i – inte åt.

Claes Månsson – smaken du aldrig glömmer.

Yrrol finns att se på C More.

FYRA BRÖLLOP OCH EN BEGRAVNING

Jag måste säga att Mike Newell är en rätt intressant regissör, intressant som i betydelsen spretig. Han är betydligt spretigare än många andra brittiska regissörer som (trots allt) är mest känd för romantiska komedier.

Han har alltså gått från att göra En förtrollad april, Hästen från havet och dagens film (som ändå är en klassiker i romcomfacket) till Donnie Brasco, Harry Potter och den flammande bägaren och Prince of Persia. Den senaste filmen i hans repertoar är den men världens längsta och krångligaste titel: Guernseys litteratur och potatisskalspajsällskap. Ja, den är tog tamejfan den SÄMSTA filmtiteln också. Någonsin. ÄVEN om titeln är densamma som på boken.

Jag såg Fyra bröllop och en begravning för första – och fram tills nu – enda gången när den hade svensk premiär i september 1993. Jag var inte så värst imponerad. Gav den 3/5 och glömde sedan bort den rätt rejält, det fanns liksom ingenting som fastnade hos mig. Jag fattade inte ens grejen med Hugh Grant då. Den polletten trillade inte ner förrän fem år senare med Notting Hill.

Men ärligt talat, Fyra bröllop och en bagravning doesn´t do it for me 2018 heller. Den känns mossig i mina ögon och detta trots att jag VET att den i vissa läger hyllas för att den har med både människor med hörselnedsättning och homosexuella utan att göra någon ”grej” av det. Det krävs tyvärr lite mer än så för mig för att jag ska gå ner i split men jag sitter av dom här två timmarna utan att må direkt dåligt. Å andra sidan njuter jag inte speciellt mycket heller. Det är lite ljummet vatten-varning över det hela.

Filmens stora plus är ändå kemin mellan Andie McDowells Carrie och Hugh Grants Charles. Den funkar verkligen och i vissa scener går den att ta på, som att dra fingrarna över en Wasa Husman. Dom sista tjugo minuterna gör ändå att den tvåa filmen håller på och glider ner mot tar sig och slutar på en okej trea. Men någon mer tittning blir det nog inte. Det här räcker så bra så.

När jag såg den 1994:

När jag såg den 2018:

Filmen finns (eller fanns i alla fall) att se på C More.
I avsnitt 146 av Snacka om film snackar vi faktiskt BARA om den här filmen. Här är länk till hemsida och avsnitt.

Veckans varulv: WOLF

När Wolf hade världspremiär på bio 1994 befann jag mig i Los Angeles och såg såklart filmen på ”rätt” dag, vilken är den första.

Wolf var stor, en stor film, reklam ÖVERALLT, bussar, stora tavlor vid motorvägen, i tidningar, på alla ställen du kan tänka dig i en tid när internet inte fanns. Men det gick inte att missa filmen, Jack Nicholson var stor då, Michelle Pfeiffer värsta 90-tals-hottisen och James Spaders karriärkurva pekade distinkt uppåt. Eftersmaken när filmen var slut var ändå – för mig – ett njaaaaa. En medeltrea, inte mer än så. Jag kände inte riktigt att filmen gav mig det jag trott, vad det nu var. Kanske hade jag trott att det skulle vara mer av en skräckfilm?

När jag bestämde mig för att ha detta veckotema var Wolf den första filmen jag skrev upp på listan. Den förtjänar en omtitt tänkte jag, den behöver ses med nya (nåja) fräscha (haha) ögon. Så så fick det bli. En mörk och tyst kväll hyrde jag filmen på Itunes, kröp upp i soffan med en kopp kaffe och var ur-pepp på denna varulvsfilm.

Wolf är på många sätt urtypen av en 90-talsfilm. Om det finns någon som mot förmodan inte sett en enda film från det årtiondet, se Wolf, Philadelphia och Nätet så är du hemma. Wolf bjuder på regi av Mike Nichols, en förkärleken för att låta två bilder liksom tona ut/in i varandra, Ennio Morricones musik (och han hade inte sina allra bästa komponeringsstunder under 90-talet), Michelle Pfeiffer i höga, smala men ändå baggy blåjeans, Jack Nicholson var fortfarande en man med vakna ögon och utstrålning, James Spader är en skönt lömsk 90-talskarriärist och hela arbetsplatsen, förlaget, osar en syn på framgång och pengar som sällan ses nuförtiden. Ägaren av det hele, den osympatiske miljardären (spelad av Christopher Plummer) har dessutom en ytterst omodern syn på hur man driver ett företag.

Om man ska se till effekterna så känns även dom som ett barn av 90-talet. När det börjar osa katt och skulle kunna bli riktigt härligt slabbigt då fejdar scenen ut och vips är man på dagen efter. Många av förvandlingsscenerna har lösts på precis samma sätt och det är synd tycker jag. Men själva resultatet, varulvsfeelingen hos Jack Nicholson funkar fint. Han har rätt djuriska ögon även utan linser och överspel så det borde vara en tacksam skådis att jobba med för Rick Baker.

Rick Baker ja, han har ju vanan inne med varulvsutstyrslar. Det var han som redan 1981 såg till att En amerikansk varulv i London blev en sån höjdare och den fick han även en Oscar för. Annars har han jobbat mycket med ”gorillafilmer” och steget kanske inte är så väldans långt mellan stora apor och varulvar – makeupmässigt? I Wolf jobbade han kanske lite mer minimalistiskt än i En amerikansk varulv i London men det funkar i filmen, det gör det.

Eftersmaken denna gång då, 22,5 år senare? Det får bli ett njaaaa fortfarande faktiskt. Filmen är absolut okej men den är seg, många scener är på tok för långa och filmen klockar in på över två timmar helt i onödan. Det är lite för lite skräck, det är lite för otroligt hur pass betuttad Michelle Pfeiffer är och blir i Jack Nicholson, poliserna är lite för korkade. Det är liksom liiiite ”fel” hela tiden, ändå underhållande på sitt sätt. Jag tjongar till med en trea fortfarande, men en ganska utspädd en.

Sista Stephen King-tisdagen: NYCKELN TILL FRIHET (1994)

Av alla filmer på hela jorden är det denna film som rankas som nummer 1 av IMDb och dess användare. Den b ä s t a filmen som finns. Smaka på den du. Den a l l r a bästa filmen av alla som gjorts.

I skrivande stund är det 1 669 822 användare som tillsammans gett filmen det svindlande höga medelbetyget 9,3/10. Jag såg filmen när den kom men var inte jätteimponerad (gav den en trea) men å andra sidan, jag var inte ensam. Nyckeln till frihet är en såndär snackisfilm, en film som ”alla” ser för att ”alla” har sett den och bättre reklam kan en film knappast få.

Tjugotvå år har gått sen jag såg den här filmen förra (och första och enda) gången och minnen kan som bekant spela en ett spratt både i positiv och negativ bemärkelse. Att se om filmen inför detta tema kändes därför som en självklarhet. På midsommaraftonskvällen skulle jag och sonen ha filmtajm och jag gav honom två filmer att välja mellan: denna och The Revenant. Vilken han valde förstår du kanske. Å andra sidan behövde jag bara nämna ”samma författare som skrev Den gröna milen” för att han skulle få nåt fuktigt i blicken. Två timmar och tjugotvå minuter senare satt han i soffhörnet, fortfarande med fuktig blick.

”Vilken jävla film! 4,5/5! Lätt!” sa han och jag kliade mig i huvudet. Att han gillade filmen förvånar mig inte alls för är inte detta – av nån anledning – en film som många av manligt kön har lätt att ta till sig? Att det är fem gånger så många män som kvinnor som betygssatt filmen på IMDb kanske beror på att det är betydligt fler män än kvinnor som använder sig av tjänsten? Eller beror det på att det är en ”snubbefilm”?

Nåja, hur man än vrider och vänder på den tanken så ÄR Nyckeln till frihet rätt igenom en snubbefilm. Det är män, män, män, män i varenda roll, överallt är det män. Den enda kvinnan i rörlig bild är Rita Hayworth som rör på huvudet så att håret gungar i Gilda (filmen från 1946 som visas på fängelset) och därmed gör dom blå fängelsebyxorna aningens trängre på samtliga interner.

Filmens manus är baserad på Stephen Kings novell ”Rita Hayworth and Shawshank Redemption” och det är Frank Darabont som skrivit manuset och även regisserat filmen. Hollywoods längste filmstjärna Tim Robbins spelar den ena huvudrollen som bankmannen Andy Dufresne som säger sig vara oskyldig till det dubbelmord han fällts – och fått dubbel livstid – för och Morgan Freeman spelar Ellis Boyd ”Red” Redding, en av Shawshank-fängelset mesta interner som aldrig tror sig kunna bli utsläppt i frihet igen. Andy och ”Red” blir goda vänner och tillsammans gör dom sitt bästa för att acklimatisera sig till det nya livet och för att överleva många årtionden bakom murarna.

Jag tycker det här är en ytterst välgjord film men det är också en film som tar alldeles för lång tid på sig att berätta det som berättas skall. Den är helt enkelt för lång och i mitten känns den i perioder till och med seg. Den lever på en bra historia och på Robbins och Freeman som är GULD i sina roller. Men nån klassiker – för mig – blir den aldrig och jag har svårt att förstå det här med att det är den bästa filmen. Tvåa är Gudfadern. Hallå, tvåa!

 

 

.

Det här var den sista filmen i sommarens tema. Vad roligt det har varit! Massor med återblickar, bra och mindre bra film med denna härliga Stephen King-människa som röd tråd. Vill du se vilka filmer jag skrivit om – klicka här.

SNUTEN I HOLLYWOOD III

Blaaaaah! Vad är detta? En actionkomedi eller en reklamfilm för Wonder World?

Snacka om dum jävla film! Det finns knappt nåt manus, Eddie Murphy har ingenting att jobba med och avskrapet till manus han tvingas agera efter är enbart ansträngt.

Att jag tyckte filmen var okej när den kom för 22 år sedan beror enbart på att jag 22 år yngre och hade sett 220% färre filmer att jämföra med – eller så var jag bara 22000% dummare.

Filmens ENDA aha-upplevelse är att skurken Ellis De Wald spelas av Timothy Carhart och att han är extremt lik en snipig Bradley Cooper.

När jag såg filmen 1994:

När jag såg filmen 2016:

KEANU-SOMMAR: PÅ DRIFT MOT IDAHO

Mike Waters (River Phoenix) somnar stående vid en vägkant. Via en inzoomad ordbokssida ser vi ordet narkolepsi och vi förstår att det är en sjukdom som yttrar sig i plötslig sömn. Typ. Vi förstår också att Mike lider av detta.

Jag tror att även jag kan ha fått en släng av narkolepsi-sleven. Kroppen ville liksom trycka på OFF under varje minut av hela den här 104-minuters maratonfilmen. Ärligt talat stängde jag faktiskt av efter sextio minuter, gick ut på balkongen och ångestskrek rätt ner i blomlådan men då jag inte är en människa som ger upp vid första bästa motgång (undantag sysselsättningar som inkluderar mjölksyra) satte jag mig i soffan igen och tryckte på play. Det här är vad jag genomled i korta drag.

Mike blir avsugen av en tjock gubbe.
Mike får pengar.
Mike går hem med en skinntorr pedantiskt gubbe med motvindsfrilla.
Snubben går uppenbarligen igång sexuellt på unga män som städar frenetiskt.
Mike skrubbar skinntorr gubbe.
Mike får pengar.
Mike träffar rikisen Scott (Keanu Reeves).
En tant raggar på Mike.
Mike somnar.
Aha! Narkolepsin!
Mike träffar Hans (Udo Kier).
Hans säljer bildelar och gillar Mike. Mike gillar inte Hans. Hans är ”pervers”.
Mike somnar och vaknar i Scotts armar sittandes vid en fontän med texten The coming of the white man (jag vet inte om texten har ett dugg men nånting annat att göra men jag tvivlar på att regissören Gus Van Sant jobbar med slumpen).
Mike somnar i täckplast.
.
(hoppar lite här för snart kommer filmens enda roliga scen)

Mike och Scott träffar Hans.
Hans får feeling, tar tag i en gigantisk bordslampa som han släpar runt på samtidigt som han mimar till en tysk….”låt” (bifogar länk till detta klipp här för hugade spekulanter att ta del av).
Scott skrattar. Mike sitter och tittar med korslagda nakna ben.
Hans åker iväg på en motorcykel. Stoppas av en polis. Hans smeker motorcykeln.
.
Det kommer mer gottigheter, massor med mer, speciellt om man gillar kastanjer, ledsen tysk flicka, Keanu med trasiga jeans och landsbygden. Jag klarar mig alldeles fint utan allt det där och säger helt enkelt tack för mig med denna sammanfattning: den förr i tiden mycket mer pretto-Fiffi tyckte betydligt bättre om filmen än vad den moderna Fiffi gör. Jag tycker verkligen inte om den alls. Ingen skugga på Keanu dock. Han är Keanu. Han är kung.

Nästa vecka kommer en film som är betyyyydligt bättre än detta dravel.

TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE NEXT GENERATION

Jag försöker i sakta mak ta mig igenom Matthew McConaugheys filmografi och jag kan väl säga att dom allra flesta filmerna jag hittills sett (30 stycken) har varit betydligt behagligare sällskap än denna.

Jag kan inte ens skylla på att den kvinnliga huvudrollen innehas av Renée Zellweger, det är inte hennes fel att filmen är undermålig. Det är inte ens Leatherface´s fel (Robert Jacks) men kanske att lite beror på att det ser ut som att han har en överrostad tortilla fastklistrad i ansiktet. Det är svart och liksom…brödigt och det hänger löst i kanterna. Föga otäckt. Lite senare dyker vita masker in i handlingen. Inte så läbbiga dom heller.

Den här filmen kom tjugo år efter originalfilmen, Motorsågsmassakern, den där filmen ”alla” pratade om 1974. Jag undrar om någon i hela världen pratade om den här filmen när den hade premiär? Hade den ens premiär? Det känns som en film som möjligtvis förpassades i direkt-till-VHS-reabacken på bensinmacken.

Matthew McConaughey är inte direkt någon hjälte här när han går omkring med sitt underliga terminatorben, skriker, slåss och utbrister aaalllright allright aaaaallright. Har vi möjligtvis hört DET förut?

Renée Zellweger har oborstat hår och stora glasögon och får höra av sina ”kompisar” att hon är för ful för att få ligga samtidigt som samma kompisar med bestämdhet hävdar att ”män är män och män måste få ligga jämt annars får dom prostatacancer”.

Det här är ingen läskig film om man betänker att det är en skräckfilm men den är ganska äcklig på sina ställen och utflippad mest hela tiden. Jag kan verkligen inte säga att den är bra men jag har å andra sidan sett hiskeligt många filmer som är ljusår sämre. Betyget blir alltså en svag tvåa till Matthew McConaugheys fjärde långfilmsroll.

HOOP DREAMS

Filmspanar-Joel har börjat med en tacksam vana på Facebook, han tipsar om filmpärlor som går att hitta på Netflix. Det var så jag fick upp ögonen för Hoop Dreams, en dokumentär om William Gates och Arthur Agee, två unga killar från Chicago som spelar basket och drömmer om proffskarriärer.

När jag ser dokumentärer kan jag ofta fastna i är-det-här-verkligen-på-riktigt-tankar. Ibland känns det helt enkelt som för o-troliga historier som tas upp. När det gäller just denna film fastnade jag även i hur-kunde-filmarna-veta-sådär-tidigt-att-just-dessa-småkillar-var-några-speciella-att-följa-under-en-massa-år-funderingar. Sen kan jag liksom välja, släppa taget och titta eller fortsätta grubbla. Jag valde att helt enkelt bara titta.

Hoop Dreams är en film som förtjänar att ses, den är värd att lägga 170 minuter fritid på och även om den inte nådde fram till just mina allra heligaste känslospröt så är det en otroligt välgjord film och för rätt person vid rätt tillfälle kan det absolut vara en fullpoängare.

Tack för tipset Joel! Mer sånt tack!

 

PUPPET MASTERS

Jag kände mig alldeles upprymd när jag satte mig i soffan för att se den här filmen. Jag har tänkt på den i flera år, tänkt att jag vill se om den, längtat efter den, men av en anledning som kan stavas så-många-filmer-så-lite-tid-och-en-hel-del-felprioriteringar har den gång på gång fått stryka på foten.

Men nuså, nu var det alltså dags att se om Donald Sutherland i filmatiseringen av den produktive författaren Robert A. Heinleins science fictionroman från 1951 The Puppet Masters. Jag såg den på bio på försommaren 1995, mitt i bröllopsplaneringen, det är nog därför jag minns den så väl. Det var ett skönt avbrott att rensa hjärnan från alla tusenmiljoner val man var tvungen att göra.

Den här gången behöver jag inte rensa skallen från något speciellt, jag sitter mest och myser, pyser, ryser och nej, inte fryser. Det är ju sommar!

När Jorden invaderas på det riktigt läskiga sättet så är det inte jätterobotar som kommer flygande och bombar bort halva världsdelar eller gigantiska monster. Här är det nåt annat, nåt litet, nåt som kryper och krälar, nåt som har en tentakel som körs in i nacken på människor och ”tar över” kroppen. Varelsen ser ut som en blandning av en snigel och en rödspätta, faktiskt rätt äcklig måste jag säga, och trots att filmen har några år på nacken känns den rätt tidlös vad gäller effekterna. Den skulle kunna vara gjord 1958 eller 2002, marginell skillnad i utförande.

Det är nåt med människor som har ”döda” ögon som är verkligt otäckt tycker jag, när blicken är som på en zombie men personen i fråga uppenbarligen lever. Det finns en del såna i den här filmen. Människor som beter sig som robotar men ser ut som vanligt. Jag får kalla kårar längs med ryggraden och så blir jag rädd för det också för tänk om det som känns på ryggraden är en rödspättesnigel som kladdat sig fast och bara väntar på rätt sekund att spetsa mig i bakhuvudet med nåt vasst.

Den stensäkra fyran filmen fick 1995 är kanske inte lika säker men en trea känns för fjuttigt. Jag gillar ju det här! Det är charmigt, det är otäckt på nåt slags Stephen King:skt sätt, det är inte många kända ansikten i rollistan men det gör ingenting alls. Jag är glad att jag såg om den, det ska inte dröja 19 år till nästa gång.

Veckans klassiker: FORREST GUMP

Världen blir aldrig mer densamma när man sett den genom Forrest Gumps ögon.

Hur sant är inte det på en skala? Det kan vara det sannaste nån tagline-hittipåare någonsin hittipåat.

1994 var året då Tom Hanks blev Forrest Gump med oss alla och ja, jag skriver OSS ALLA för det här är en film ingen jäkel med fungerande hjärta kan värja sig mot. Kanske skulle inte alla ge den en fullsmockarfemma men jag undrar om det finns någon som med gott samvete kan såga den jämns med fotknölarna. Finns det det? Någon? Nån som vågar sig fram och erkänner sin hjärtlöshet? Nån som inte tycker det här är en charmig film? En fin film? En film att bli glad åt? Ledsen åt? En film som ger upphov till eftertänksamhet? Nähäpp, inte det, nämen då fortsätter jag min lilla hyllning.

Det här är den första filmen jag såg tre gånger på bio samma vecka. Det här är den enda filmen som kan få mig att gråta bara jag hör introt till förtexterna. Det här är den enda film som får mig att tänka på djupa livsfrågor när jag öppnar en Aladdinask. Det här är även den första ickeanimerade vuxenfilmen jag visade för mina barn och det kan ha varit bland det bästa jag gjort i mitt liv.

Att ge sina barn en bit av Forrest Gump tidigt i sina liv är att ge dom en syn på världen som alla borde ha. Det går inte att vara inskränkt, inte på nåt sätt, när man sett världen genom Forrests ögon. Det går inte att tänka att det finns sånt som är omöjligt, inte heller att tycka illa om räkor. Det finns nämligen inget som heter omöjligt. Allt är möjligt, precis allt. Historien om Forrest Gump är givetvis skruvad, tillspetsad och härligt knasig men jag tror att vi alla har upplevelser och möten som skulle kvala in i vår egen Gump-film om vi bara öppnade ögonen och tillät oss vara lite mer okritiska, orädda och en anings mer naiva.

Ur specialeffektssynpunkt är Forrest Gump en fulländad film. Med små men inte enkla medel har Robert Zemeckis och hans crew gjort en episk saga så verklighetstrogen att jag aldrig kan sluta häpna. Det här är filmmagi, det här är en klassiker, det blir liksom inte bättre än såhär. Jag älskar den här filmen och jag älskar allt Forrest Gump står för.

PRISCILLA – ÖKNENS DROTTNING

Jag var på väg mot Australiens mittpunkt, Ayers Rock. Jag var i den lilla staden Alice Springs, därifrån skulle jag flyga vidare till Sydney tre dagar senare men jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig till och från det stora röda berget som var så nära men ändå så infernaliskt långt bort.

Ett år tidigare satt jag på en av Stockholms bästa biografer och bevittnade tre transors resa mot just Alice Springs men där och då, när jag stod i den där obegripliga australiensiska torra värmen i knallblå snickarbyxor och en hysterisk blågul sverigetröja så tänkte jag inte på det. Det tog sjutton år till innan jag skulle kunna se dom små komiska likheterna som ändå fanns mellan Mitzi Del Bra, Felicia Jollygoodfellow, Bernadette Bassenger och deras silverfärgade buss Priscilla och den där blågula transan som liknade mig och den vita Adventurebussen som blev min metalliska trygghet några dagar den hösten.

Tick (Hugo Weaving) är en dragshowartist som får en förfrågan att sätta upp en ABBA-show på ett hotell i Alice Springs under en månad. Han tackar ja och övertalar Adam (Guy Pearce) och Bernadette (Terence Stamp) att följa med. Det blir en roadtrip genom Australien av sällan skådat slag och en film som jag den där hösten 1994 hade väldigt svårt att ta till mig. Huvudrollerna bestod av tre snubbar jag hade noll relation till och visst var det festliga färgglada kreationer och kul musik men nä, filmen var en medelmåttig trea, inget mer än så.

Hösten 1995 gör jag min egen månadslånga roadtrip genom samma land. Trots att jag missat att packa ner min fjäderboa, mina meterlånga lösögonfransar och barbiesminkresväskan i min lilla backpackerryggsäck så känner jag mig som jag men ändå inte. Jag har kläder som enbart är till för att vara praktiska, jag har fotriktiga skor, ändå syns jag. Jag är en färgglad turist som känner mig otroligt fel i denna värld där alla andra bär beige. Beiga knälånga shorts med benfickor. Beiga fjällrävenprodukter fast med andra loggor. Grova beigebruna vandringskängor med ankelkorta beiga strumpor som andas. Jag är blågul, kritvit och tokblond och nu ska jag resa ut i vildmarken i en äventyrsbuss. Jag ska sova under bar himmel, jag ska klättra i berg, jag ska äta torftig mat lagad över öppen eld och jag ska under tre dagar befinna mig som ett med naturen i ett land som kan stoltsera med nitton av världens tjugo giftigaste ormarter.

Blickarna Tick, Adam och Bernadette får av bybefolkningen när dom kommer in på en bar i full drag är inte nådiga. Det är ingen skillnad på Australien och resten av världen. Udda människor är läskiga människor i inskränkta ögon. Killarnas resa mot Alice Springs kommer att lära dom mycket om sig själva, vilka dom är och varför. Min resa i samma region har gjort detsamma med mig även om det är först nu som jag på riktigt förstått vad jag faktiskt gjort. Ibland behövs det en fungerande backspegel för att kunna se klart.

Att vara annorlunda på vilket sätt det än må vara och stå upp för sig själv är bland det största man kan göra och Priscilla – Öknens drottning kan ge en självförtroendeboost till vilken egoskeptiker som helst. Att som ormfobiker sova i öknen med stjärnhimlen som täcke och all världens småkryp som madrass är så stort att jag ibland gör en mental high-five med mig själv när jag minns tillbaka.

Att se om den här filmen som jag minns som medioker och upptäcka så många nya sidor är jättehärligt. Hugo Weaving är en skådespelare jag normalt sett inte tycker så bra om men han är fantastisk här, Guy Pearce och Terence Stamp likaså. Jag tror att jag har behövt se dom i andra roller för att på riktigt förstå exakt hur bra dom är här. För dom är bra, filmen är bra, det är en feel-good-film som inte får glömmas bort. Jag var bara inte redo att förstå det – då.

För mig fungerar filmen på samma sätt som mitt minne av Australien. Det är en resa jag aldrig vill glömma, det är minnen starka som harissa mot tungan och den är en vetskap om att hur konstigt och knasigt och tokigt och jobbigt det ibland känns så blir det alltid bra – till slut.

När jag såg filmen 1994:

När jag såg filmen 2012:

KLIENTEN

På min lilla promenad nedför filmminnenas finaste kullerstensgator har nu turen kommit till en stor favorit från 1994: Klienten. Den här filmen lärde mig två saker, att uppskatta mellangul väggfärg samt det menlösa i att röka om man inte sitter på golvet och gör det.

John Grishams sidvändare blev film, jag var småkär i Tommy Lee Jones och hängde på låset – och pajjade nagelbanden under biobesöket. Maken till spännande film ser man sällan och jag minns att större delen av fingertopparna var köttmos när jag gick från salongen. Jag minns lite annat från filmen med även om det mest är fragment och det var med skräckblandad förtjusning som jag radade upp familjen i soffan för att se på ”en riktig bra film”.

Att sälja in en film på det sättet är alltid vanskligt. Förväntningarna kan antingen trissas upp (mamma är en filmnisse, hon har koll på vad som är bra och vad vi gillar) eller sänkas till något bortom räddning (Vad är det som är bra med DET HÄR´RÅ? Hallååå, jag går in till mig och kollar på typ…Glee!) och samtidigt är jag livrädd för egen del att förstöra ett riktigt fint filmminne genom att åter besöka den.

Nu har den här filmen en klar fördel när det gäller att se den med tonårsbarn: en tonåring i huvudrollen. Det gör liksom saken liiiite enklart. Det är inte en källardörr med sjutton hänglås som ska forceras, det är en svängdörrar a la värsta Clintan-saloonen. Jag skulle ljuga om jag sa att det tar mer än en minut att komma in i filmen för det gör det inte, varken för mig eller mina medtittare. Direkt förstår vi att nånting jävligt jobbigt kommer hända Mark (Brad Renfro) och hans lillebror Ricky (David Speck) när dom sitter där i gruset i skogsbrynet och tjyvröker mammans cigaretter. En stor svart bil närmar sig, en stor man fäster en slang till avgasröret och småkillarna lägger ihop ett och ett. Mannen tänker ta sitt liv och aldrig i livet att dom kan titta på och se det hända utan att ingripa. Att mannen i bilen är advokat och vet mer om ett omtalat mord än vad som är bra för hans eget bästa tar en stund för Mark att få reda på och sättet på vilket han får informationen har han antagligen inte önskat sig i sina värsta mardrömmar.

Mark och hans bror hamnar i smeten trots att dom bara ville väl och smeten blir kletigare och ondare och vidrigare än vad någon kunnat tro. Med delar av maffian flåsandes i nacken blir livet rätt jobbigt för Mark och för lillebror Ricky får allt en helt annan vändning. Dom bor med sin mamma (Mary-Louise Parker) i en husvagn och hon kämpar i motvind med det mesta. Det här var inget hon behövde som topping på pizzan, inte alls, men Mark är van att vara mannen i huset och han är en driftig liten kille som på egen hand hittar en advokat som ställer upp och hjälper honom.  Reggie Love (Susan Sarandon) är en kvinna med skinn på näsan och hon är precis den Mark behöver.

Det jag minns bäst från när jag såg filmen första gången är Susan Sarandons hem. Färgerna, böckerna, sofforna och mattan på vilken hon sätter sig när hon ska ”smygröka” och dela en cigg med unge herr Mark. Fan vad mysigt det ser ut att sitta på golvet och röka! Jag tänker mig samma scenario men att hon hade suttit i soffan och det hade inte funkat alls, då hade det blivit äckligt. Då hade jag fått känslan av nikotingula fingrar och kvarglömda fimpar bland soffkuddar och inrökta textilier. En golvrökare utstrålar kaxighet, lite skön-flum sådär och pratar gärna känslor, konst och musik. Fördomarna lever sitt eget liv i min skalle och jag blir småsugen på att tända en Blå Blend och prata karmatankar med någon likasinnad, något som inte har hänt sen 80-talet då jag fortfarande trodde att mentholen i Blå Blend hade samma smak som After Eight.

Klienten är en film som faktiskt är lika bra som boken, om inte snäppet ännu bättre. Klienten är också en film som tål en omtittning men med förbehållet att det gått bra många år så man inte minns varenda scen. Välspelat är det, Susan Sarandon och Tommy Lee Jones som högdjuren, Brad Renfro (som tyvärr inte lever längre) som Mark och Anthony LaPaglia som Barry ”Blade” Muldano med riktig åttiotalsblank gigolokostym utan varken skjorta eller t-shirt under. Det finns ingenting att klaga på med filmen, både jag och barnen satt som förstenade i två timmar men jag fick inte den där sista ståfräskänslan som premiärtitten gav mig. Men det gör inget. Jag är nöjd. Röksugen och nöjd.

När jag såg filmen 1994:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.

Skräckfilmsvecka-tre-om-en: Nordisk skräck

Vildmark (2003, Norge)

TV-chefen Gunnar tycker att det är en bra idé att ta med sig fyra nyanställda kollegor till en stuga mitt ute i skogen. Isolationen gör att dom lättare och snabbare lär känna varandra resonerar han. Gunnar har varit i den där stugan mycket som barn och vet att ett tyskt flygplan störtat i den lilla sjön under kriget och när två i gänget hittar ett lik i en tjärn nära stugan förändras hela gruppdynamiken.Tjoohoooo. Not.

Usch vad det är tråkigt att skriva om den här filmen. Den är bara så himla dålig. Kanske kanske kaaaaanske att jag hade tyckt att den var bättre om jag såg den på en portabel DVD mitt i natten ensam  ett tält. Kanske.

Jag tänker inte testa och detta beror inte på att jag hatar att sova i tält, det beror på att filmen är så kass att jag är rätt säker på att  experimentet är fruktlöst.

 

 

Sleepwalker (2000, Sverige)

Ulrik (Ralph Carlsson) går i sömnen. Han inte bara GÅR i sömnen, han gör en hel del andra grejer också, kör bil till exempel. Han blir lite rädd för sitt eget beteende och bestämmer sig för att försöka filma sina nattliga äventyr, tejpar fast en videokamera på axeln och går och lägger sig. När han vaknar upp morgonen därpå, utsövd och härlig och ska säga godmorgon till sin fina fru (Ewa Carlsson) ser han till sin stora fasa att frugan är borta och hennes halva av sängen är helt blodig. Det visar sig inte bara vara frun som försvunnit, barnen är också borta. Var är dom och vad har hänt egentligen?

Sleepwalker är en effektivt berättad thriller/skräckfilm(light) och en av dom svenska filmer som jag sett flest gånger. Nån gång per år blir det i alla fall och trots att jag vet precis vad som händer och i stort sett kan sufflera till vartenda ord som sägs så fungerar filmen fortfarande. Jag tycker forfarande att ögon i artificiell nattbelysning är bland det läskigaste som finns.

För övrigt tycker jag att Sleepwalker är en bra historia och visst är det en del logiska luckor men skådespelarna är bra, det finns små snygga twister och filmen tuggar på i ett skönt tempo. Nittio minuter går fort i Ralph Carlssons sällskap.

 

 

Nattvakten (1994, Danmark)

Juridikstuderande Jens (Kim Bodnia) får extrajobb som nattvakt på ett bårhus. Bara där går min puls upp. Vem fan vill frivilligt jobba natt på ett bårhus? Herregud, det är ju jätteotäckt! Att en seriemördare dessutom går lös i staden gör inte saken bättre, inte heller att allt inte står rätt till bland döingarna i kylrummen eller att Ole Bornedal är GRYM på att göra kameraåkningar som banne mig får blodet att frysa till is i armarna på mig.

När jag såg Nattvakten på bio 1994 funderade jag helt allvarligt på att lämna salongen, SÅ läskig var den. Jag mådde fysiskt illa av all anspänning och jag minns att jag tyckte det danska språket gav en extra dimension till rysningarna och att det var skönt att höra folk prata nåt annat språk än engelska. Nu när jag ser om filmen femton år senare, på hemmaplan, på DVD, med samtliga lampor tända och en kudde i famnen kan jag bara säga att trots att jag är vanare nu än då med att se skandinavisk film och att en hel del skräckfilmer passerat mina ögon sen dess så ÄR Nattvakten skitläskig och den håller jättebra fortfarande. Heja Danmark!

 

[Idag tar sig Filmitch an en ”skräckfilm” som det skrivits om en hel del: A serbian film.]

SPEED

Jag tror att alla som var över femton år sommaren 1994 minns precis vad dom gjorde då. Jag tror att alla vi som var lite äldre än så minns lukten, värmen och det totalt galna i  att få vara med och uppleva nutidshistoria genom TV-apparaten under fotbolls-VM. Det var en glad sommar och för mig personligen ett av mitt livs allra bästa såhär långt.

När Speed hade premiär (just precis den sommaren) befann jag mig i USA. Keanu Reeves var stor fixstjärna efter Bram Stoker´s Dracula i allmänhet och Point Break i synnerhet och filmen var en riktig snackis på samtliga av hotellets TV-kanaler. Sandra Bullock var både en uppkomling och nykomling även om jag hade full koll på vem hon var efter Demolition man.

Jag bodde på ett fint hotell i New York och det var typ tusen grader varmt och biosalongerna fungerade som oaser med luftkonditionering och en stunds vila för skyskrapstittande ögon och promenerande fötter.

Att se Speed var – då – som att få sig en injektion med C-vitaminbrus, pulverkaffe och adrenalin rätt in i blodomloppet. Inte sedan Die Hard sex år tidigare kickstartade maxpulsen på samma brutala vis och detta trots att Speed, i princip utan konkurrens, har filmhistoriens absolut fulaste förtext. Speedresan börjar i en hiss nånstans i LA och slutar strax utanför Mann´s Chinese Theatre i Hollywood och däremellan får vi vara med om en åktur av sällan skådat slag.

Dagen efter jag såg Speed flög jag till Los Angeles för att titta på fotboll. Hotellet jag bodde på låg femtio meter från sista-scenen-kraschen och jag gick där, gatan upp och ner för att se om jag kunde hitta lagningar i vägen, konstiga asfaltskokor, bromsspår, ja  några bevis för att allting hade hänt just där alldeles på riktigt.  I min värld hittade jag bevis, fast jag hittade dom på Universal Studios ännu någon dag senare, strax efter att jag började grina för att jag fick en kram av mannen som jobbade där utklädd till ”Beetlejuice”.

Att se om en film nästan tjugo år senare som rotat sig fast så i djupet av mitt filmhjärta är vanskligt, det är på gränsen till idioti. Men i mitt tycke är och förblir Speed en av världens absolut bästa actionfilmer. Fan, det är nästan så jag behöver både pannband, vattenflaska och sekond för det här ÄR en svettig upplevelse.

1994:

2011:

TRUE LIES

Nu när det råder James Cameron-feber i världen kan jag inte undgå att skriva om en av hans RIKTIGA toppenrullar.

Harry Tasker (Arnold Schwarzenegger) är hemlig agent. Han är så hemlig att hans fru fru (Jamie Lee Curtis) tror han jobbar som nån kontorsråtta som säljer dataprylar.

Harry kan det mesta. Han kan skjuta, springa fort, spränga, döda (men utan blod), dyka, byta kläder i ett rasande tempo, ratta flygplan och styrdansa. Han kan också det där med avlyssning vilket visar sig komma väl till pass när han får för sig att frugan är otrogen.

True lies gjordes 1994 och var en föregångare inom actionfilm på många sätt, lite på samma sätt som det snackas om Avatar nu. Många av actionscenerna var så påkostade och balla att inget liknande skådats förut. Det kan vara svårt att fatta nu, men så var det.

Likaså James Camerons sätt att filma med färgad lins var nyskapande. Hela filmen är i princip blåtonad. Det räcker att se ett par sekunder från filmen för att se att det är just True lies och ingenting annat. Hur många filmer klarar det bara genom sina färger? Det ska vara Tony Scott´s Man on fire (med Denzel Washington) då han använder sig lite av samma teknik men aningens mer raffinerat: han har något turkost och/eller något gult i varje scen.

True lies är två timmar och en kvart ren underhållning. Inget tjafs, inget bjäfs, full spätta framåt bara. Arnold är bra. Hans sidekick som också heter Arnold men Tom i förnamn är kalas. Jamie Lee Curtis är toppen och hennes strippscen är fenomenal. Det är skämskudde fram, men ändå helt fenomenalt. Hon och Schwarzenegger är ett coola ihop som gift par, vilket man kanske inte kan tro när man bara tänker tanken. Men dom funkar ihop alldeles utmärkt.

Av dom åtta filmer James Cameron gjort har Schwarzenegger spelat huvudrollen i tre. Förutom denna är det även Terminator och Terminator 2 – Domedagen. Undrar om samarbetet tog slut för all framtid i och med denna?