KUMIKO, THE TREASURE HUNTER

11 november, 2014

Att tweeta en tanke som känns helt glasklar för en själv kan vara vanskligt. Ingen annan kan veta hur jag tänker även om jag tror jag är tydlig. I lördags fick jag mina fiskar varma när jag efter visningen skrev en tweet som handlade om denna films huvudperson Kumiko.

Kumiko är en 29-årig kvinna med fast jobb, lägenhet och kanin. Hon framstår som annorlunda men att Kumiko skulle vara “mentalt handikappad” slog mig aldrig. Att hon spottade i sin chefs thékopp till synes utan anledning, att hon utnyttjade alla människor omkring henne för egen vinnings skull, att hon lämnade en femåring ensam på en restaurang, att hon matade sin kanin med nudlar och att hon hittade Fargo på VHS och gav sig fan på att åka till Minnesota för att leta upp den i filmen nedgrävda väskan med pengar, inget av det signalerar jättetydligt för mig att det är en sjuk människa jag ser framför mig. Udda, javisst, men inte psykiskt sjuk. Bara annorlunda, egocentrisk och totalt omöjlig att känna sympati för.

Så jag skrev en tweet. “Kumiko – Treasure Hunter har en kvinnlig huvudkaraktär jag vill boxa i magen och sänka i en tunna med regnvatten. Jag tycker inte om henne.” Precis så kände jag. Jag ville sopa till henne, jag ville få henne att vakna upp genom att doppa henne i iskallt vatten, ruska om henne, försöka få henne att komma med i matchen. Men tweeten lästes inte som jag tänkte den. I min värld var det självklart vad jag ville göra och att dränka henne var inte vad jag menade. Inte heller att jag ville sänka alla mentalt handikappade i en tunna, eller Forrest Gump eller Frank för den delen.

Jag träffar så pass många udda människor själv hela dagarna att jag inte per automatik ser knasiga/konstiga människor med underligt beteende som psykiskt sjuka. Däremot kan jag ibland möta udda människor som jag vill sänka i en tunna regnvatten för att få igång blodomloppet och kanske därmed kickstarta hjärnan en smula. Att se Kumiko på film fick mig att känna så och det betyder INTE att jag vill döda alla psykiskt dåligtmående människor (jag såg som sagt inte ens Kumiko som sådan) men jag kommer definitivt tänka efter två gånger innan jag drar iväg en tweet igen.

Jag känner mig som Carl Casper idag. Jag var för snabb, det blev dumt och samtidigt förundras jag över att någon kan tro att jag menade nåt så pass hemskt. Nåja. Så kan det gå. En erfarenhet rikare. För övrigt gillade jag filmens premiss jättemycket. Mina förväntningar på filmen var höga men dom infriades inte. Betyget blir dock en tvåa, filmen har “nåt” jag gillar även om den tar alldeles för lång tid på sig att berätta vad.

Känner du för att se den här filmen på Stockholms filmfestival så har tåget redan gått tyvärr. Jag såg den på Reflexen i Kärrtorp på filmspanarträffen i lördags och där blev jag ännu en erfarenhet rikare. Jag trodde Park hade Stockholms sämsta biografstolar men nä-nä, så var det inte. Reflexens biofåtöljer saknar stoppning till 99,97% OCH benutrymmet skulle knappt räcka till Peter Dinklage. Jättemysig foajé dock!

Om/när mina filmspanarvänner skriver om denna film länkar jag här.

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

{ 8 comments… read them below or add one }

Henke november 11, 2014 kl. 10:52

LOL. Att denna film, visning och efterspel skulle bli det lustigaste inslaget på hela dagen! Det svartaste av svarta dramer.

Stolarna på Reflexen var verkligen sensationellt otrevliga. Synd på en sådan trevlig foajé!

Jag hoppas att du inte tar eftersnacket och din “tweet-gate” med glimten i ögat! LOL. Din tweet var inte så farlig och svaren på din tweet var inte heller speciellt anmärkningsvärda. Men du kommer få äta upp det ändå! Gruppen är hård, men (o)rättvis! 🙂

Däremot håller jag INTE med om att filmen automatiskt blir svag bara för att huvudpersonen/karaktären inte är sympatisk. Detta är en intressant fråga som vi inom Filmspanarna pratat om efter filmer som The Comedy, The wolf of Wall Street och som jag antar att vi kommer ha anledning att diskutera efter Nightcrawler…

PS, la ut min revy lite senare denna morgon eftersom gårdagens storfilm kom ut så sent och behövde balansera upp tiden överst på bloggen lite…

Svara

Fiffi november 11, 2014 kl. 11:09

Henke:
Haha, nejdå, jag tycker inte det var så farligt, det var mer att jag fick en tankeställare överlag och det är aldrig negativt 😉

Jag tycker eftersnacket ang Kumiko var mer intressant än filmen, att vi tyckte så olika om henne, att flera tyckte synd om henne och jag som mest blev irriterad. Jag undrar vad manusförfattarna hade för grundtanke.

Svara

Henke november 11, 2014 kl. 11:15

Har du läst Carls text än? Flera kvistar på brasan.

Svara

Fiffi november 11, 2014 kl. 11:24

Henke:
Läste den nu. Bra text. Önskar att jag hade sett på henne och filmen på det sättet. Jag kan inte se djupt-deprimerad-synvinkeln. Hon är lågmäld och quirky, har egna ideér och är målinriktad. Jag har svårt att tro att en djupt deprimerad människa skulle ha ork nog att genomföra detta äventyr.

Svara

Carl november 11, 2014 kl. 19:45

Tack för de vänliga orden.

Du har i alla fall psykvårdens stöd. Friskförklara alla och boxa dem i magen. Om jag skall vara ärlig så förstår jag att quirky rollfigurer kan skava. Själv sitter jag och kokar när jag ser Amelie eller Happy Go Lucky. Men med japansk film är min tolerans gränslös. Hoppas att det inte är rasistiskt.

Svara

Fiffi november 11, 2014 kl. 22:01

Carl:
Jag har svårt att tycka att det är rasistiskt, det handlar nog mest om tycke och smak. Men nu när du säger det, Happy Go Lucky gjorde mig lika irriterad och Amelie är ingen jättefavvo hon heller. Snygg film men hon som filmfigur funkar inte hundra på mig. Jag kanske är quirkyrasist? 😉

Svara

Sofia november 11, 2014 kl. 22:12

Är du utsatt för quirkism? Du kan vara kränkt! 😉

Svara

Fiffi november 11, 2014 kl. 22:55

Sofia:
Hahaha, quirkykränkt kritvit medelålders kvinna. Gud så osexigt det låter.

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: