CHEF

25 oktober, 2014

Om jag fick göra en film skulle jag sannolikt välja att göra en som handlar om sånt jag brinner för. Sånt jag är bra på, sånt jag kan och sånt jag skulle vilja att andra fick upp ögonen för. Det är inget konstigt. Det är både självklart och det är att ta den enklaste vägen till ett bra slutresultat. Ingenting blir bra om man inte inkluderar sitt hjärta.

Med Chef känns det som om Jon Favreau fått göra sitt filmiska hjärtebarn. Han har regisserat, han spelar huvudrollen och han har skrivit ett manus som handlar om hans stora passion: mat.

Mellan 2001-2005 hade Jon Favreau en TV-serie som hette Dinner for five. Han bjöd in fyra vänner från filmbranschen för samtal över en middag, lite som Pluras kök och Sommarpratarna goes Hollywood kan man säga (många av avsnitten finns att se på youtube förresten, svinmysiga!) så att han kan laga mat och är intresserad av mat är ingen nyhet. Han har alltså ingen kock-stunt-double i filmen, det är han själv som lagar all mat som filmkaraktären Carl Casper.

Carl Casper är alltså en kock, en väldigt duktig kock, en såndär kock som inte mår bra av att laga ordinär restaurangmat. Han vill utvecklas och han vill utveckla matlagningskonsten. Det vill dock inte restaurangens ägare (Dustin Hoffman). Inte ens när Casper – och restaurangen – blir toksågad av en känd matbloggare (Oliver Platt) får Casper fria tyglar att förbättra menyn, nej snarare tvärtom. Han blir kreativt bakbunden och tvingas ta ett beslut gällande sitt yrkesliv. Ska han sejfa eller chansa, ska han  jobba kvar och vantrivas eller följa sin dröm?

Filmen har en hel del på pluskontot men också ett par grejer på minuskontot. Till exempel, “sexscenen” mellan Molly (Scarlett Johansson) och Carl. Alla som sett filmen vet precis vad jag menar. Så JÄVLA lökigt! Och det här med Carls ex-fru Inez (Sofia Vergara) som är både cool, schysst och vacker som en dag men kom igen, spelar hon inte i en helt annan liga än honom? Skulle en tjej som Inez bli ihop med en vanlig halvsunkig kock utan miljoner på kontot? Nää. Tror inte det. Sen är det det sista minustecknet som måste sättas framför bristen på stakes.

Bristen på stakes var det ja. Det händer inte så mycket men det stör inte mig. Filmen puttrar på, alla är snälla, Robert Downey Jr tittar in med blå skoskydd, Carls son är en skön kille, Twitter vävs in på ett smart sätt i handlingen och Jon Favreau visar sina matlagningsskills på ett sätt som kan få vilken kvinna som helst på fall, eller i alla fall att vilja karva små bitar av lågtempad köttbit med liten kniv…och äta toast….med ost….mycket ost….smält ost.

Chef var precis-före-lunch-filmen en av dagarna i Malmö. Herrejösses vad hungrig jag blev! Det kurrades i magarna på grabbarna bredvid mig. Läs deras recensioner av filmen här (länkar kommer när texterna är publicerade):

Jojjenito

Fripps filmrevyer

The Velvet Café

Chef har biopremiär 31 oktober.

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: