KVINNOR PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT

Sällan har en films titel sagt mer om själva handlingen än just denna.

Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott är ett färgglatt drama om starka känslor, om kärlekens alla avigsidor, om relationer, om passion, om svartsjuka och om ett gäng kvinnors nerver som är i dåligt skick och brutal gungning.

Carmen Maura är Pepa som blir lämnad av sin man Ivan och hon är utan överdrift på gränsen till nervsammanbrott.

Antonio Banderas spelar Carlos i en föga klädsam 80-tals frilla. Som synthare hade jag önskat mig honom i samma frisyr men med längre lugg, DÅ hade vi kunnat snacka hottie, men nu är både han och håret mest fel (även om dom båda var ascoola 1988).

Filmens Marisa spelas av Rossy de Palma som har en av filmvärldens mest intressanta utseenden och kanske den mest magifika snok Gud någonsin skapat. Hon ser ut som en personifiering av en Picasso-tavla och hon är verkligen skithäftig att titta på.

Pedro Almodovar och Wes Anderson har egentligen en hel del gemensamt som regissörer gällande främst användandet av färger och prylar som bildförstärkare. Men där Wes slår över och blir larvig pekoral (som i filmen med den gula kudden) där lyckas Almodovar alltid. ALLTID.

Karln är dyngsäker på färger och på bildkomposition så när den multifärgade badbollen egentligen helt missanpassad ligger mitt i bild på en terrass 22 minuter in i filmen så hade det kunnat bli ramaskri här i soffan (ja, det hade det blivit om Wes stått bakom kameran), men nu funkar det och jag ler.

Färger gör mig glad, liksom starka kvinnoroller i annorlunda och skruvade historier och Pedro Almodovar är en mästare på att kombinera allt det där. Personligen tycker jag inte Kvinnor på gränsen till nervsammabrott är en av hans bästa filmer men hey, han har en lägstanivå som är i linje med Woody Allens och DET är det få regissörer som har.

2 svar på ”KVINNOR PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT”

  1. Åhh, Antonio… Jag glömmer aldrig så glad, så glad Penelope Cruz blev när han vann Oscar för bästa screenplay '03. Det var hon och Banderas som presenterade. Du kan nog ha en poäng i jämförelsen mellan Almodovar och Anderson. Jag är inte säker på att jag förstår mer av Almodovars filmer, men jag stör mig aldrig på det, som jag gör med Andersons.

  2. Sofia:
    Det är nog mer en känsla man får med båda deras filmer. Antingen gillar man den eller så gillar man den inte. 🙂

Lämna ett svar till Sofia Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.