LEAVE NO TRACE

Det känns som det gått en liten trend i denna typ av film dom senaste åren, små dramas som handlar om människor som tar sin tillflykt ut i skogen. Det kan vara pappor som lever med sina barn i skogen, uppfostrar dom efter eget huvud och inte alls dåligt på något vis men kanske under inflytande av kortsiktigt tänk och andra baktankar än just barnens bästa. Jag tänker på Captain Fantastic. Det kan vara människor som lever med psykisk ohälsa och som har en egen värld i skogen (som Swiss Army Man) eller helt enkelt bara bygger upp ett boende där när samhället inte är vettigt (Hemma i Hampstead).

Leave no trace handlar om en pappa, Will (Ben Foster) och en 13-årig dotter, Tom (Thomasin McKenzie) som lever och bor i skogen. Dom äter det naturen erbjuder och löser sina dagliga problem ett och ett när dom dyker upp. Det verkar som pappan lider av post traumatisk stress av något slag, ljud som påminner om krig dyker upp i hans huvud och han vill verkligen inte socialisera sig med andra människor. Dottern verkar inte klaga på sin situation, kanske vet hon inget annat?

Dom smyger runt i skogen och vill verkligen inte bli varken sedda eller hittade, men det är självklart svårt, ett felsteg och allt är kört.

Föga förvånande är det Debra Granik som gjort den här filmen, samma Debra Granik som gjorde Winter´s Bone 2010. Man kan ju tycka att det borde vara samma typ av dystopiskt svarta grundkänsla i filmerna men jag tycker inte att det är det, Winter´s Bone är mycket mycket mörkare. Leave no trace är ljusare filmad, bara en sån sak. Skogen är snäll, människorna vill inget illa, jag har inte en klump i magen när jag ser filmen. Det enda jag hoppas filmen igenom är att det ska gå bra, både för Will och Tom.

Ska jag summera filmen måste jag nog etikettera den som en snällisfilm, berättelsen till trots. Kanske är det också det snälla som gör att jag inte bär med mig filmen efteråt? Jämfört med pappafilmer som till exempel The Road är det här rosa sockervadd (och The Road är en kubikmeter spillolja). Ben Foster är bra men snickesnacket om Oscarsnominering tycker jag är lite överdriven. Jag misstänker att det här är en film som kommer försvinna som en BRA film i mängden, vilket man kan tycka vad man vill om. Men sevärd är den.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.