LIMBO

17 maj, 2011

Trinidad. Paradiset. Sol och värme. Så långt från både norsk och svensk vardag som man kan komma. Två män, två ingenjörer, jobbar på ön och deras fruar finns på plats.

Jo (Henrik Rafaelsen) är gift med Sonia (Line Verndal) och hon har precis kommit dit med parets barn då hennes mamma fick ett slaganfall lagom när hon skulle ha åkt för ett halvår sedan och hon valde att stanna kvar hemma. Daniel (Bryan Brown) är gift med Charlotte (Lena Endre) och dom är vana att kuska runt världen. Där Daniel jobbar där lägger dom hatten, hon utan att ifrågasätta. Jag antar att han tjänar bra och hon mest går hemma och glassar, det brukar vara en förutsättning i dom här lägena.

Om gårdagens film handlar om relationstrubbel modell ytliga Hollywood då är det här det här ren och skär Bergmansk ångest. Line Verndals Sonia är psykisk instabilitet personifierad och sällan har jag sett nerverna utanpå kroppen på en skådespelerska på liknande sätt. Jag mår fysiskt illa bitvis och detta trots att historien egentligen är en rätt enkel – men jobbig – bagatell. Ingen av dom andra skådespelarna får mig att reagera alls, vilket jag tycker är både synd och konstigt då jag normalt sett gillar dom alla tre.

Det är en konst att hålla ihop ett äktenskap och visst ingår det att göra vissa uppoffringar och att gå “halva vägen var”. Det gäller bara att komma på var halva vägen är och att komma ihåg att faktiskt mötas där. Limbo handlar om fyra vuxna människor som kanske missat både andemeningen, kartan och kompassen i den förra meningen. Livet borde vara alldeles för kort för att sno in sig i lögner och behandla andra som skit, i alla fall dom man säger sig älska.

Tänker du gå och se Limbo för att få en skön stund i en biofåtölj och liksom blåsa bort en grå vardag, tänk om och tänk om ordentligt. Att se Limbo är ett känslomässigt heltidsarbete, inte dåligt på något vis men mer tärande än närande. Men att se Line Verndal in action är värt hela biobiljetten.

 

 

Filmen har biopremiär på fredag.

{ 8 comments… read them below or add one }

Joel Burman maj 17, 2011 kl. 05:49

Gamla F/X legenden Bryan Brown i en Norsk film… coolt =)

Svara

Fiffi maj 17, 2011 kl. 05:59

Joel:
Med betoning på GAMLA! Det känns som han åldrats trettio år sedan Along came Polly.

Och hundra sedan F/X 😉

Svara

Joel Burman maj 17, 2011 kl. 12:10

F/X där har du en film som kan ge human centipede en match på poppis listan hahah, är också uppriktigt förvånad att ingen gjort en remake på den.

Svara

Fiffi maj 17, 2011 kl. 17:58

Joel:
Det kanske inte har kommit en remake för att originalet är bra nog? 🙂

Svara

Joel Burman maj 17, 2011 kl. 21:33

Fast det brukar ju inte hindra hollywood cheferna. Måste försöka få tag i en kopia av den rullen.

Svara

Sofia maj 18, 2011 kl. 04:08

Åh F/X, där har vi en gammal goding. Fast jag är tillräckligt tjejjig för att främst associera BB med Cocktail istället…

Svara

Fiffi maj 18, 2011 kl. 06:31

Joel:
Det är sant. Fast F/X var himla bra, i alla fall DÅ 🙂

Svara

Fiffi maj 18, 2011 kl. 06:33

Sofia:
Cocktail? Jag tänker främst på min favvo Along came Polly. Där är han i sitt esse (liksom alla andra på rollistan)! 😀

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: