MAGIC MIKE

21 augusti, 2012

Inte sedan en marskväll 1993 har jag skämts så mycket för det kvinnliga släktet som jag gör nu.

Jag fyllde 20 år 1992 och fick en present som kan ha varit på den översta halvan av min topp-tio-lista av sånt jag aldrig någonsin hade önskat mig: en biljett till Chippendales på  Konserthuset.

Chippendales. Amerikanska dansande män i stringkalsonger och hud som glänste av insmord olja och luktade som detsamma, fast i kombination med svett blir det mer som stanken av gammal bortglömd stekpanna. Jag vet det för i presenten ingick nämligen efterföljande fotografering. Jag med en chippendalare på varsin sida. Det blev ett minne för livet fast kanske inte på det sätt som var meningen.  Jag minns deras kladdiga kroppar, känslan av plastmänniska, den där sunkiga känslan av människor som gör precis vad som helst för pengar och dom svenska kvinnornas vrålande ringande i öronen.

Jag satt på min plats i Konserthuset och tittade mer på publiken än på åmandet och kråmandet på scen. Vuxna människor, vuxna kvinnor ur alla samhällsklasser stod upp och skrek som om dom inte druckit på ett decennium och dom halvnakna männen var ett glas vatten i Gobiöknen. Illande, panikslagna iiiiiiiihiiiiiii-skrik, ögon stora som tefat, salivsträngar som hängde som draperier ur mungiporna, trosor som kastades på scen. Det hoppades, dansades, suckades, trånades och jag satt där och undrade var fan jag hamnat. Vad är det här för grottmänniskor, var kommer dom ifrån, är det möjligt att kvinnor kan bete sig såhär? Jorå, det är det. Däremot trodde jag inte att jag skulle få vara med om det igen men jorå, igen, så blev det.

Magic Mike är en saga som vi sett så många gånger förut men då med kvinnor i huvudrollerna. I Burlesque var det Christina Aguilera,  i Striptease Demi Moore och i Showgirls Elizabeth Berkley som kastade kläderna för sin försörjning, i Magic Mike är det Channing Tatum, denna guds gåva till kvinnorna, som strippar loss inför skrikande tjejer som proppar kalsongerna fulla med gröna sedlar. Matthew McConaughey spelar hans chef och Alex Pettyfer Mikes polare som dras in i den här världen mer eller mindre självvalt.

Precis som med en “konsert” med Chippendales så är höjdpunkten med denna film med nästannakna juckande snyggingar den kvinnliga publiken. Filmen är nämligen inte speciell alls. Det finns ingenting med filmen eller historien som jag inte sett förut och då jag inte lider brist på manlig hud i min närhet så har jag heller inget behov av att vråla mig hes i en biosalong så fort något sådant dyker upp. Men om jag ska göra nån form av snabbanalys gällande decibellstyrkan på kvinnoskriiiiiken i salongen så finns det många sexuellt frusterade tjejer-kvinnor-damer på Södermalm i Stockholm som inte har minsta problem med att sitta och svanka i en biofåtölj.

Jag skäms. Jag skäms fast jag vet att den enda jag bör skämmas för är mig själv. Jag skäms för att det sitter kvinnor i en biosalong som högt och bittert säger “jaaaaa, sånt här får man ju aldrig hemma” fast jag vet att om den äkta mannen till vederbörande skulle börja strippa i vardagsrummet med latexstring juckandes mot en polisbatong så skulle hon knappast få vackra rosor på kinderna. Hon skulle skratta sig fördärvad och säga “vafan håller du på med, har du blivit galen eller?

Jag skäms av spegelscenen, när Matthew McConaughey ska lära Alex Pettyfer hur man gör när man tar av sig kläderna på ett sexigt sätt inför….engagerade….tjejer och jag skäms för en del av dansnumren som blir alldeles too much. Jag längtade efter min skämskudde, jag borde ha gapskrattat men det blev så pinsamt att jag svalde allt och satt mest och vände och vred på mig.

Varför gör en regissör som Steven Soderberg en film som Magic Mike?  Han kanske vill vända på frågeställningarna tänker jag, kanske vill han visa att en kvinnas reptilhjärna knappast skiljer sig alls från en mans? Han kanske gjorde den för att han gillar Channing Tatum och ville ge honom en roll att bita i på riktigt efter patraskfilmen Haywire? Han kanske gjorde det för att han….kunde? Personligen tycker jag nämligen att filmen är så pass ointressant att jag har svårt att tänka ut något logiskt svar på mina tidigare frågor. Filmen hade kunnat funka om den var lite charmigare men killarna tar sig själv på ett sånt jävla allvar att det är svårt att liksom skala av den och se filmen för vad den är, vad den nu är.

Jag gillar Channing Tatum och jag gillar honom inte mindre efter det här. Han har en unik förmåga att vara värsta skitsnygga killen men ändå kännas som den vanliga grannsnubben, lite som en manlig motsvarighet till Sandra Bullock. Lyckas man fixa en roll som Magic Mike med hedern i behåll då är man fanimej bra och Channing Tatum ÄR bra. Tyvärr tycker jag precis tvärtom om Matthew McConaughey nu. Jag har inte haft några större problem med honom förut men nä, det räcker, det går bara inte. Jag kan inte se honom såhär, det är alldeles ovärdigt. Han luktar genom duken, han stinker desperado och gammal chippendalesolja och beter sig och ser ut som en man gjord av plast.

Plastmän är sällan trovärdiga. Jag litar inte på felfria snubbar. Dressman-män, Elloskillar, Calvin Klein-modeller, människor som ser ut som Kendockor och utstrålar hårdplastpersonlighet är totalt ointressanta både i verkligheten och på film. Det är på den gärdsgården Channing Tatum sitter och dinglar med benen. Han trillar inte bakåt, han trillar inte framåt, han sitter bara där och ler med sin perfekta sixpack och jag skulle kunna bjuda hem honom, dricka en massa sprit och sjunga Singstar en halv natt. Den känslan får jag och den känslan är skön. Inte sann, men skön.

{ 10 comments… read them below or add one }

Jessica augusti 21, 2012 kl. 07:34

Den där Chippendales-upplevelsen måste ha varit så traumatisk att den gav upphov till en livslång aversion mot sånt här. Själv är jag ingen fan av events som uteslutande vänder sig till kvinnor, brukar tycka det är mer pinsamt och förnedrande än kul. Men av nån anledning kändes det inte så med den här filmen – jag tyckte dansnumren höll förvånansvärt hög klass och hade riktigt kul. Att det hördes ett och annat entusiastisk skri i salongen var bara charmigt. Inte var dag man uppelver sånt på bio.
Och tvärtemot dig tycker jag Matthew med det outtalbara namnet var helt lysande. Desperat, obönhörligt åldrande, slebbig, en överlevare av rang.

Ännu en gång får vi helt enkelt konstatera: tänk så olika man kan tycka!

Svara

Fiffi augusti 21, 2012 kl. 07:42

Jessica:
Visst är det så. En film – en miljon olika tankar 😉

Vad gäller filmupplevlesen så tror jag att OM det inte låtit, iiiiii:ats, suckats och stönats så mycket i salongen så hade jag inte jämfört den lika stenhårt med min chippendaleskväll, då hade filmen mer “bara” varit en film. Men jag kanske ska ge den en chans till när den släpps på DVD och jag kan se den ensam hemma, kanske ser jag den – och Matthew – på ett annat sätt då.

Svara

Sofia augusti 21, 2012 kl. 09:15

Men på din beskrivning låter det som om Matthew gjorde en lysande rollprestation — han blev precis så som du upplevde de riktiga stripporna?

Men du menar alltså på fullaste allvar att folk gick in i Chippendales-mode i biosalongen?! Jesus H. Corbett…

Svara

Fiffi augusti 21, 2012 kl. 11:31

Sofia:
Jo…ja….den var kanske lysande, jag hade bara väldigt svårt att se det just där och då. Han var way too slemmig bara.

Chippendalesmode. Jomenvisst sörru. Suck.

Svara

filmitch augusti 21, 2012 kl. 12:30

Frun gick med en väninna på filmen häromdagen. De var helt ensamma i salongen sicken lyx! Filmen var sisådär tyckte hon.

Svara

Fiffi augusti 21, 2012 kl. 14:36

filmitch:
Jamen guuuu vilken lyx! Kan du inte fråga henne vad hon tyckte om Matthew Mcconahejj?

Svara

filmitch augusti 21, 2012 kl. 19:59

Hennes korta svar blev: Snygg o vältränad men i senigaste laget.

Svara

Fiffi augusti 22, 2012 kl. 18:45

filmitch:
Hon sa inget speciellt om honom ur skådissynpunkt? 😉

Svara

vilma september 14, 2012 kl. 16:55

Kvinnor skriker och stönar för farao också av välbehag, när de ser något sexigt osv osv? Kvinnor har också lust? Kanske misstolkar jag dig men förklara gärna i så fall 🙂

Svara

Fiffi september 15, 2012 kl. 11:47

vilma:
Ja, självklart har kvinnor lust och uppenbarligen skriker och stönar kvinnor precis lika mycket som män i samma situation MEN det jag menar är att kvinnor har en förmåga att racka ner på män som gör detta men när kvinnor själva gör det ses det på ett annat sätt. Som att det skulle vara mer okej att titta på halvnakna män än halvnakna kvinnor.
Något annat menade jag inte.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: